Hej vänner, jag behöver prata lite med er. Egentligen vet jag inte om jag har ord just nu. Orden stakar sig.

Jag vill prata om sorg. Det var en svår start på veckan. Jag har mest känt mig tom. Jag fick två dödsbesked på två dagar. Godhjärtade viktiga och unga människor som utifrån sett inte stod mig nära. Som i mitt hjärta verkligen gjorde det. Hur vet jag? När det inte finns ett svar på andra sidan? Människor som jag arbetat nära med under en tid, i engagemang och gemensam strävan. Och så är de borta. Får jag sörja att de inte finns kvar, att vi inte får ses igen? Får jag sörja för att det bara känns så otroligt tomt? Vem bestämmer det? Hur mycket får jag sörja?

Sorg är så personligt. Och kanske sörjer jag samtidigt för ett samhälle som gör oss så ensamma.

Skymning över Hjälmare sund - reaktionista.se

 

Det har varit svåra dagar och jag märker att jag inte är som vanligt. Ni vet, när sorgen och orättvisan drabbar, så är det som om livet skalas av. Det blir så meningslöst att vara tyst, till lags, klaga på petitesser och vara bekväm. Jag är så arg på världen. Jag vill bara skrika. Istället säger jag allt rakt ut. Jag orkar inte tjafsa, vika mig, spela roller. Jag har nog inte orkat det på länge, men jag märker att självcensuren helt försvinner nu.

Ilskan blir min drivkraft.

Med tiden kommer det landa. Då vill jag ha med mig lärdomen av vad äktheten skapar. Hur den bryter ner barriärer, gör mig och andra starkare. Jag tror att vi behöver mer av det. Det brutalt ärliga. Mindre yta, mer autenticitet. Kanske skulle vi inte känna oss så ensamma då, om vi vågade mötas och säga vad vi verkligen känner och tycker?

Jag tror att vi måste våga vara sårbara, respektera andras sårbarhet. Vi måste ställa frågan ”hur mår du?” och verkligen stanna kvar för att ta emot hela svaret. Vi behöver sträcka oss ut till varandra. Våga dela med oss. Vi behöver göra det där lilla extra. Det är ensamt att vara människa. Vi kan göra det mindre ensamt. Vi vet inte när någon försvinner, när vi försvinner. Det är livets brutala verklighet. Och samtidigt livets möjlighet att ta vara på livet precis just nu.

Vi har bara den här stunden, det här nuet.

Idag ska jag leta blåsippor. Och andas. Hur tar du hand om dig idag?

 

8 kommentarer

  1. Wilda <3 beklagar sorgen så oerhört. Var i en likadan situation för snart två år sedan och jag känner igen det du beskriver om ilskan. Ta hand om dig. Idag har jag tagit en kort dag i skolan och tränat, för det mår jag bra av. Skickar kärlek!

    • Tack för din omtanke och värme fina vän <3 Så fint att höra att du kunde ta hand om dig på det sättet. Idag ska jag ge mig ut i skogen med D. Känns som att jag behöver mer av naturen nu. Kärlek!

  2. Får jag sörja en person jag aldrig träffade? Det känns konstigt men jag kände mig så ledsen när jag förstod vem det var. Hon var ju alltid så varm och omtänksam i de forum vi fanns i, i bloggen och skapandet. Jag vet inte, jag känner mig bara sorgsen när jag tänker på det.

    • Självklart, säger jag. Sorg tycker jag aldrig kan värderas. Men det är märkligt hur det på något sätt ändå dyker upp i tanken. Det är djupt sorgligt och jag kan verkligen inte ta in det. En så otroligt varm fin människa. Vi får hjälpas åt och sprida hennes verk vidare i världen <3

      • Ja, så sant. Jag har också landat i det. Klart man får. <3 Önskar jag kunde krama dig nu, och att vi alla kunde samlas och minnas och finnas hos varandra.

Lämna ett avtryck