Stockholm 7 april 2017.

Det går inte att vara tyst i dagar som dessa.

Till dig som inte orkar, som stänger av, inte klarar av att ta in mer: Det är okej. Du är okej. Du är det viktigaste. Vi kan inte göra allt. Det är inte alltid det ens finns något att göra. Det är okej.

Pray for Stockholm - reaktionista.se

7 april 2017.

Jag sitter på Det gamla konditoriet i Vadstena när jag nås av nyheten. Jag läser på Aftonbladet. En lastbil har kört längs Drottninggatan, in i Åhléns City. Kroppen känns stum. Jag måste ringa Eva, säger jag till min vän som sitter mitt emot och tar emot mig. Gör vad du behöver, svarar hon med kärlek.

Jag får veta att Evas dotter sitter på ett tåg på väg in mot Stockholm. Evas barn med respektive är i säkerhet. Hon ringer nu, jag måste ta det, säger Eva och vi lägger på. Jag tar en klunk kaffe, känner hur mina händer skakar. Hur kan någon vilja göra så här? Varför?

Jag kollar Facebookflödet, försöker få någon ordning på vilka som är i säkerhet. Ansikten far igenom mitt huvud. Namn. Linda, Farida, Lovisa, Nathalie, Julia, Alicia, Anna María, Linda, Amanda, Jennie, Agnes, Simon, Jessica, Ina, Amy… Jag kan inte tänka klart. Chockgråten väller upp och jag försöker desperat skölja ner paniken med kaffe.

Jag inser att det är omöjligt för mig att ringa in alla vänner i Stockholm. Ändå fortsätter namnen och ansiktena rulla på näthinnan. Jag får veta att Lovisa sitter fast på sitt kontor, men i säkerhet. Jag skickar sms till de jag inte ser någon uppdatering från. Linda svarar att hon är okej. Jennie är oskadd. En efter en meddelar de att de är i säkerhet. ”Markera dig som säker” dyker upp på Facebook och jag markerar de jag vet. Jag scrollar och scrollar och glömmer att andas.

När jag har koll på att alla mina nära är i säkerhet sitter jag i Vadstenas mäktiga klosterkyrka. Jag har tänt ett ljus och två flickröster sjunger tröst in i mitt hjärta. Chocken lägger sig. Sorgen och ilskan kommer. Där och då inser jag att det finns människor som har det så här varje dag. Varje dag. Det är därför de flyr. Tidigare igår bombade USA i Syrien.

Jag tänker på de som inte kom hem igår. På de som inte fick de besked jag fick.
Jag tänker på de som för alltid kommer leva med sorg.
Jag tänker på alla som bevittnade dådet och som precis överlevde.
Jag tänker på räddningspersonal som behövde vara stora och starka en dag när vi alla skakade inifrån.
Jag hoppas att de alla får bearbeta detta i sin takt.

Jag blir djupt berörd av civilsamhällets insats. Det är trösterikt att se medmänskligheten och kärleken som samlas under #openstockholm. Jag är stolt över mina vänner som tar det som självklart. Som hyr bilar för att skjutsa folk hem, som tar in människor i säkerhet, som ser till att poliserna får mat i sig, som inte backar när skräcken lamslår.

Jag tror på den världen. Jag tror på mänskligheten och öppenheten.
Jag tänker aldrig ge vika i de verbala rasistiska och islamofobiska attackerna som är lika vidriga som det här vansinnesdådet. Vi svarar med kärlek. Och ännu mer kärlek.

Håll om varandra. <3

 

20 avtryck, RSS

  1. Clara 8 april, 2017 @ 11:49

    <3

  2. Ellen 8 april, 2017 @ 12:05

    <3

  3. Beatrice 8 april, 2017 @ 12:17

    <3

  4. Hanna 8 april, 2017 @ 13:52

    <3

    Jag fastnade helt. Kan inte ta in. Ser bilderna på nyheterna och vill bara åka dit. För att något så overkligt ändå ska kunna bli verkligt. Men jag fick som tur var också meddelande från alla att dom var okej.

    • Wilda 11 april, 2017 @ 09:50

      <3 Jag förstår. Så viktigt att få besked om att alla är okej. Hemskt att alla inte får det beskedet

  5. Nastasja 8 april, 2017 @ 14:21

    <3

  6. Vicky 9 april, 2017 @ 03:32

    <3

  7. Katarina 9 april, 2017 @ 15:38

    Jag vet inte vad jag tror på längre. Jag önskar att jag hade tilltro till alla människor men egentligen tittar jag mig bara över axeln och hoppas att jag inte möter fel människa eller är på fel plats vid fel tillfälle.

    Pratar precis med min kompis. Hans farbror dog i bombattacken i Syrien under veckan. Kanske inte ju den från USA, men av en raket. Han och 14 andra. De hittade ingenting av honom och kan inte begrava honom.

    Min mamma fastnade innanför avspärrningarna och blev vittne till lastbilsattacken. Hur långt är det då mellan det och en bomb/ raket? Jag vet inte. Men det känns ibland inte så avlägset.

    Det är dock skönt att läsa din ord. Livet gå vidare och gnistan och tilltron kommer tillbaka, vill jag iaf tro.

    • Wilda 11 april, 2017 @ 10:04

      Tack för din ärliga kommentar. Jag förstår dig och känner igen de dragen hos mig också, även om jag har den där naiva barnsidan av mig som min förbannelse och välsignelse. Det är en hemsk värld vi lever i och det kommer närmare och närmare vår vardag här i Sverige. Det kryper verkligen in under huden och rubbar balansen helt. Vi behöver känna oss igenom detta hur ont det än gör. Tack för att du ger perspektiv och grundar mig lite till. Jag hoppas att din mamma och du med tiden läker detta och jag beklagar din väns stora sorg. Varmaste kramar <3

  8. Jessica 12 april, 2017 @ 11:44

    Gud vad jag behövde höra det första stycket i det här inlägget. För jag har verkligen inte klarat av det här. Men jag har haft så dåligt samvete för att jag inte läst på, hållit koll eller någonting. Men jag har fått säga till folk flera gånger att jag inte kan prata om det mer för då kommer jag aldrig mer åka in till stan, då kommer jag falla sönder och bara lägga mig på golvet och aldrig resa på mig.

    Det är så jäkla fruktansvärt.

    • Wilda 16 april, 2017 @ 17:18

      Det är verkligen fruktansvärt. Och du har all rätt att hantera det som du behöver det. Var rädd om dig. Du är den enda du som du har <3

  9. Linda, 155cm.se 13 april, 2017 @ 13:44

    Tack för att du tänkte på mig!

    • Wilda 16 april, 2017 @ 17:16

      Tack för att du svarade och höll dig säker <3

  10. […] vän Ina i Motala. Vi befann oss på utflykt i Vadstena efter en fotosession bland klosterliljorna när det fruktansvärda hände i Stockholm. Nästa dag besökte vi ett naturreservat med blåsippor vart än ögat såg. Med bilder på […]

  11. […] åkte jag till Ina vid Vättern. Vi befann oss i vackra Vadstena den där oförglömliga dagen för attentatet i Stockholm och jag kunde inte ha varit i tryggare sällskap den dagen. En vecka senare var jag i […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: