Tack för att du tog dig hit, mellan stolarna.

Det är uppmärksamhetsvecka för barn som växer upp i dysfunktionella familjer. Det är alla hjärtans dag. Och jag läser Aftonbladets granskning av ”Sveriges farligaste flicka”. Jag tänker: Det kunde ha varit jag. Jag känner igen mig på många nivåer av berättelsen. Hur jag föll mellan stolarna och fick hitta min egen väg när samhället ledde mig vilse.

Jag räknar det till elva vårdinrättningar och familjehem på fyra år. För varje ny placering fick jag en ny handläggare på socialtjänsten och en ny på försäkringskassan. Ibland byttes de ut ändå. Nya läkare, ny personal, nya terapeuter, nya medpatienter. Nya människor som skulle hjälpa mig men som togs ifrån mig när som helst. Nya regler. Nya rutiner. Nya människor att vara till lags. Nya försök att berätta, och ingen som ville lyssna. Just nu varken vill eller orkar jag säga något mer om det. Det måste få komma sen. Idag vill jag tacka den trasiga människa som var jag, som inte slutade sträva efter ett annat liv.

Mellan stolarna - reaktionista.se

Jag är så tacksam för att jag är vid liv. Trots att jag många gånger försökte försvinna. Jag förstår inte vartifrån jag fick min styrka. Kanske är det bara en överlevares stora dilemma – att det inte går att ge upp. Jag är tacksam för att jag tog mig ifrån alla de som sa att jag ljög, som kastade runt mig som om jag vore ett problem, som inte såg och inte ville lyssna på det jag berättade. Jag är tacksam för att jag lämnade högstadieskolan som la skulden för mobbningen på mig, för löftet jag gjorde om att aldrig någonsin gå in där igen. Jag är tacksam för att jag tog mig hemifrån och bröt med de som kallade sig familj men inte betedde sig som det. För att jag rymde från platser som gjorde mig illa, och för att jag stängde dörren till psykiatrin som fortsatte se mina sunda reaktioner som en sjukdom. Att jag fortsatte protestera. Att jag hittade någon som lyssnade och tog mig på allvar, såg att jag var en människa med känslor. Och någon som stannade kvar.

Tillträde förbjudet - reaktionista.se

Många gånger har jag känt mig så överväldigande ensam. Liten och skräckslagen i den stora världen. Rotlös och vilse. Jag har ändå känt en inre styrka, en överlevnadskraft. Jag trodde inte på att livet var något för mig, men jag önskade att det skulle vara det. Jag har ibland fortfarande svårt att tro på att jag får finnas här i allt det som är tryggt och vackert. Att jag får äta när jag är hungrig och stänga dörren om mig. Att jag får gå i skogen och lyssna till fåglarna. Att jag får ringa en vän och be om ett lyssnande öra. Att jag får gråta när jag är ledsen. Allt det där har för mig varit en välsignelse. Jag var så svältfödd på livet.

I en journalanteckning från när jag var 15 år får jag frågan om hur jag önskar att mitt liv ska se ut när jag är runt 30 år. Jag svarar att jag vill sitta ensam i en lägenhet och skriva. Jag minns att jag sa det i viss ilska och önskan om att få vara ifred. Idag har jag mitt eget hem och jag skriver varje dag. Jag låter mig få vara ifred.

Tack för att du tog dig hit, mellan stolarna - reaktionista.se

Idag ska jag skämma bort mig. Jag har gjort frukost på sängen och ska sitta på kafé och skriva på boken. Jag ska gå ut i skogen och se solnedgången färga trädtopparna i guld. Jag ska gå på yoga och tacka min kropp för att den har följt med hela vägen. Köpa hem en bukett tulpaner och pussas med Asla. Hon som är beviset på att jag kan älska och ge näring till en annan levande varelse. Hon som älskar mig villkorslöst och inte lämnar mig.

Tack till alla er som läser här, som har följt mig på den svåra vägen och nu ser mig i ljuset. Tack alla ni som älskar mig utan villkor och låter mig få växa i frid och fred.

LÄS MER

25 avtryck, RSS

  1. Sandra 14 februari, 2017 @ 11:01

    <33

  2. Nastasja 14 februari, 2017 @ 11:52

    Fick såna rysningar av den här texten. Skickar alla frivilliga kramer i världen. Tror inte jag förstått din bakgrund tidigare, hoppade bara in och började läsa istället för att börja längst bak i arkivet. Jag är så glad att du kämpat dig dit du är idag, för jag får följa dig här.

    • Wilda 14 februari, 2017 @ 15:35

      Tack för att du säger det. Jag har många gånger försökt mig på att skriva min berättelse i en kortform men det har inte riktigt gått. Så jag får använda den här bloggen för att berätta den lite i taget. Det kanske också är så den är lättast att ta till sig också, tror jag. I små portioner. Varma kramar tillbaka! Glad att jag hittade till dig också.

  3. Mikaela 14 februari, 2017 @ 13:18

    <3 <3 <3

    • Wilda 14 februari, 2017 @ 15:35

      <3 Bästa du! Tack för att du läser.

  4. OTYSTNAD (Lili) 14 februari, 2017 @ 13:48

    Mina tårar bara rinner. Älskade, fina du. Jag är så glad att du stannade kvar, att du kämpade för din rätt och gjorde det som krävdes för både överlevnad och välbefinnande. Du är värd ett fint liv. Och du är stark och fin och en sådan oerhörd inspiration och tröst för andra. Att se att det finns människor som kan ta sig ur sådant som är riktigt svårt påminner om att det kan gälla oss andra också.

    • Wilda 14 februari, 2017 @ 15:36

      Tack, Lili. För varenda ord. För att du bekräftar det jag vill förmedla. Hopp. Tack för att du tar emot det.

  5. ISA 14 februari, 2017 @ 18:26

    Vet du? har kikat igenom flera inlägg på din blogg nu och måste berömma dig. Känner igen så mycket av vissa saker då jag själv haft/har lite psykiska struligheter och du uttrycker dig så jävla vackert. Helt rätt val att skriva en bok känner jag, du har talang för skrivandet. Dessutom är bloggen så himla fin och genomarbetad, blir så glad av hur duktig bloggtjejer som finns därute.

    Kram! <3 fortsätt vara så stark som du är! Kom också ihåg hur långt du har kommit och ha tålamod, var snäll mot dig själv.

    • Wilda 20 februari, 2017 @ 09:29

      Jag blir så otroligt glad av att du säger det. Tack! Ja, ibland behöver en påminna sig om vart en kommer ifrån. Ibland blir jag bara så ivrig och vill göra allt på en gång eftersom jag ju kan nu 🙂

  6. Ellen 14 februari, 2017 @ 21:00

    Alltså. Fantastiska, fina du. Det här inlägget, sista stycket, åh.
    <3<3

    • Wilda 20 februari, 2017 @ 09:29

      Tack finaste! <3

  7. Janina 14 februari, 2017 @ 21:03

    <3

  8. Linda, 155cm.se 15 februari, 2017 @ 06:09

    Starkt Wilda. Du vet att jag tycker du är fantastisk!

    • Wilda 20 februari, 2017 @ 09:32

      Tack Linda <3

  9. Julia 15 februari, 2017 @ 20:13

    Så fint att få läsa. Tack för att du delar med dig! <3

    • Wilda 20 februari, 2017 @ 09:33

      Tack Julia! <3

  10. Jess 16 februari, 2017 @ 21:59

    <3 Tack för att du skriver. Jag är så innerligt glad att jag hittat hit.

    • Wilda 20 februari, 2017 @ 09:37

      Tack fina du! Så glad att du är här.

  11. Beatrice 19 februari, 2017 @ 00:13

    Wilda <3 Så mycket jag tycker om dig! Ibland tror jag det är svårt att förstå hur andra har haft det, hur svårt det kan vara och hur mycket en person kan gå igenom och fortfarande stå upp. Du är så otroligt jäkla cool och stark, och jag beundrar verkligen hur du kan skriva om sånt här på ett så finkänsligt och samtidigt uttrycksfullt sätt. Man lyssnar när du pratar och man läser när du skriver. Jag är också glad att jag läser detta nu och inte tidigare, för jag är glad att jag la ner den tiden det här inlägget förtjänade och inte stressade mig igenom det. Du är bäst, kram <3

    • Wilda 20 februari, 2017 @ 09:38

      Bästa Bea! Åh vad jag bara vill krama om dig nu. Du är en så otroligt ödmjuk och vacker själ. Tack för att du fortsätter ge mig så mycket kärlek om och om igen. Och för att du tar dig tid. Kramar! <3

  12. […] inläggen om att hitta ett nytt sätt att leva med utmattning och min text ”Tack för att du tog dig hit” engagerade […]

  13. Jenny 4 mars, 2017 @ 15:26

    Hur fantastisk är inte du<3

    • Wilda 9 mars, 2017 @ 08:58

      Du är så otroligt fin Jenny. <3

Din mail kommer inte att publiceras. Required fields are marked *

*

%d bloggare gillar detta: