Jag anlände till ett soldränkt Stockholm i lördags för att besöka Stockholm Music and Arts. Så snart vi (jag och Marika) hade satt fötterna på Skeppsholmens mark såg vi den här texten längs vattnet. Konstverk i feminismens ära av Anna Lidberg. Kändes peppigt att starta festivalen så. (Och jag som ännu inte förstått att jag kan ta panoramabilder gjorde vad jag kunde för att fixa en hyfsad ihopklippt bild, där människan vid bokstaven A kändes som en självklar del av konstverket).

Sen tog vi som sagt en paus och spred lite kärlek i regnbågsyran. När vi hade bytt om till festivaloutfits och kom in på festivalområdet var Hello Saferide redan igång. Jag måste ha missat den här storslagna artisten, även om jag kände igen en del låtar. Annika helt fantastisk på scen och Norrlandskänslan satt som en smäck. Snyggt! Gillade framför allt ”The Quiz” och ”Anna”.

Sen var vi hungriga och ställde oss i kö. Ja, det är väl ändå det festivaler handlar om? Folksamlingar. Vi åt halloumi och sallad och potatis. Och ”jordgubbar” fast det var en… Hm, vi fick inte riktigt det vi betalade för men jag blev mätt ändå.

José Gonzales gick på scen och gjorde min tonårsfavorit ”Heartbeats” så att hjärtat slog lite extra. Stämningsfullt och vackert. Skymningen sänkte sig över Skeppsholmen.

När gudinnan hade spelat hade jag svårt att samla ihop mig och veta vart mina ben och fötter hade tagit vägen, så jag ställde mig i toakön och pausade. Det var då tårarna kom och jag var alldeles överväldigad av att ha fått uppleva Tori Amos ännu en gång.

Näst på tur var den här legenden. Thåström. Den här gången hade jag ändå inte helt lätt för att lyssna till honom, men jag var ju fortfarande i drömmar om Tori så det var svårt att konkurrera bort. Kanske är det också så att jag inte längre känner samhörighet med glorifierandet av drogtics och destruktivitet som jag gjorde förr. Något har i alla fall förändrats i mig i relation till Thåström. Hur som helst var det väldigt mäktigt att se.

När jag hade landat och kommit ner i varv var benen så trötta att jag hittade en plats i utkanten och satte mig ner med en alkoholfri öl. Skönt att avsluta kvällen så.

Tyvärr missade vi alla konserter i Erik Erikssonhallen eftersom den bara rymde 450 personer och vi var väl ca 10 000 på plats. Lite knasigt att inte få se det jag hade betalat för, och det hade varit fint att se Anna von Hausswolff. Tack Skeppsholmen för den här gången!

Vi vaknade upp till ännu en solig dag och efter en långfrukost tog vi oss ut för en promenad längs vattnet. Baknyktra as hell. På vägen hittade vi ”Nordens ljus” och jag som ännu inte hade släppt Tori Amos citerade så klart ”Tell the northern lights to keep shining, lately it seems like they’re drowning”. Tack Marika för två fantastiska dagar!