Tacksamheten har blivit skuld #imittsverige

Det är onsdag kväll. Det är fyra dagar kvar innan det är dags att välja. Det är ett val om vilket Sverige vi vill ha, vilket Sverige nästa generation får växa upp i. Jag vågar nästan inte andas när jag tänker på det. Jag orkar inte fyra år till av skattesänkningar, friande våldtäktsdomar där ett nej inte är ett nej, riskkapitalister i välfärden, utvisningar, utförsäkringar. Nazistiska och rasistiska uttalanden på bästa sändningstid, orimliga vårdköer, skolreformer. En arbetsmarknad som vägrar förstå att människor kan gå sönder av stress. Jag orkar inte ett ÄNNU hårdare Sverige.

IMG_8366

Jag gråter i min vita soffa när jag lyssnar på Vicky, när jag läser Claras text. Jag minns hur jag grät i samma vita soffa, hur jag skrek i kudden av förtvivlan, när rasisterna tog plats i riksdagen. Jag minns att en del av mitt Sverige dog den dagen. Samhällskontraktet revs sönder.

Tacksamhet blir skuld

Den dagen blev min tacksamhet till skuld. Min tacksamhet över att få vara sjuk i fred, att få ägna all min kraft till att överleva och läka, när jag som mest behövde det. Jag fick vara människa. Sårbar, skräckslagen och trött – men hållen. När jag skriver det här känner jag skuld. Jag blir rädd att någon ska säga att jag utnyttjar skattepengar. Jag tänker på alla de som inte får vara sjuka, får vara rädda, får den hjälp de behöver. Jag har hört det så många gånger. Om jag hade fått önska hade jag aldrig blivit sjuk. Jag tänker på alla de som har flytt hit och som möts av samma attityd. När deras tacksamhet får bära en skuld. En skuld som inte hör hemma där.

Människor är inte bara arbetskraft

Jag vet hur det känns när tacksamheten blir skuld. När alliansen pratar om arbetslinjen och att göra rätt för sig. I mitt Sverige behöver inte människor ”göra rätt för sig”, därför att vi i första hand är människor. Jag är inte arbetskraft. Flyktingar är inte arbetskraft. Mina älskade vänner och mina tålmodiga lärare, min duktiga frisör och min sjukgymnast. De är människor. Oavsett kompetens, arbetsförmåga och personlighet – de är människor. När reducerades människor till arbetskraft? När godkände vi att politiker får reducera oss till skattebetalare? När blev det okej att ställa grupper emot varandra, i det samhällskontrakt som vi skapade tillsammans?

Jag drömmer om att kunna stoppa den här onda spiralen som drivs av pengar. Jag drömmer om mindre arbetstid, öppna gränser och jämlikhet. Jag följer den visionen, för om den inte blir verklighet så kommer varken jag eller den här planeten att överleva. Om vi inte börjar värdera marken vi går på och människan som söker skydd lika högt som vi värderar våra närmaste så kommer vi förlora allt. Vi lever i en illusion där främlingsfientlighet, islamofobi, rasism, girighet och egoism kommer att leda till vår egen undergång. Det är nu vi öppnar våra hjärtan lite till.

Samhällskontraktet

Det där samhällskontraktet är sönderslitet, trasigt. Det behöver lappas ihop. Vi har rasister och kapitalister i riksdagen. Som bestämmer över oss. Vi har rasister som bestämmer över vårt Sverige, bestämmer att vi inte har råd att hjälpa människor i nöd. Ett av världens rikaste länder. De sänker skatten för de som mest ser pengarna bli högre siffror på kontot, pengar som kunde ge en annan människa ett värdigt liv. De stänger ute människor som behöver vår hjälp. De skär sönder den trygghet som vi har skapat tillsammans, över alla våra olikheter. Trots att vi demonstrerar, skriker, säger ifrån, säger nej. Ett nej är inte ett nej längre. Trygghet är inte tryggt längre. Människors lika värde är inte längre lika. DET ÄR INTE OKEJ!

Vilket samhälle vill du ha?
Vem slår ditt hjärta för?
Varför gråter du?

Rösta för det.

0 avtryck, RSS

  1. finurligafroken 12 september, 2014 @ 21:45

    Tack för ett fantastiskt inlägg. Jag har själv fibromyalgi och även en del psykiska diagnoser och gråter när jag läser din text. Känner igen mig och får ont i magen av tanken på hur Sverige ser ut och vad som kan hända på söndag. Kram.

    • Wilda 12 september, 2014 @ 23:41

      tack. jag önskar att du inte kände igen. på söndag måste förändringen komma. för att den måste.

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: