FIBROMYALGI | The spoon theory

När Hannah efter vår studiecirkel i fredags frågade om hon fick hjälpa och tog sudden ifrån mig när jag skulle göra rent tavlan sa hon något i stil med ”så kan du spara en sked”. Jag förstod inte alls vad hon menade, men var tacksam för hjälpen eftersom jag var väldigt trött efter en lång dag. Då berättade Hannah och Frida för mig om ”The spoon theory”. Läs den gärna i sin helhet. Jag tänkte försöka förklara den utifrån min sjukdom och min situation. Jag tycker verkligen att det är en passande beskrivning även vid fibromyalgi och utmattning.

The spoon theory

Christine utgår från ett begränsat antal skedar när hon ska förklara för sin vän hur det är att leva med hennes sjukdom. Skedarna står var och en för de uppgifter som behöver genomföras under en dag och den ork det kräver. Som frisk behöver du aldrig tänka på hur många skedar du har. Inte heller om de kommer räcka till allt du behöver/vill/måste/önskar göra. De räcker om tiden räcker.

Skillnaden mellan frisk och sjuk

Precis som för Christine så måste jag också bryta ner mina dagar i skedar, räkna ut vad kroppen tros orka just idag. För en frisk person tar det kanske en sked att göra sig iordning för att åka till skolan/jobbet. För mig tar det en sked att gå upp ur sängen. En att sätta på kaffe. En att ordna frukost. En att ta in morgonnyheterna. En till för att orka ta mig in i duschen. En för att tvätta håret. En för att torka mig. En för att blåsa håret. En för att välja kläder. En för att klä på mig. En för att sminka mig. Sen har jag ofta bara några få skedar kvar. Då är jag så trött som de flesta beskriver att de är när de kommer hem en fredagskväll efter en extra tuff arbetsvecka. Bara av morgonbestyren. De flesta dagar klär jag faktiskt inte på mig förrän efter lunch. För då orkar jag skriva lite på boken eller ringa ett telefonsamtal.

Extra skedar eller förlorade skedar

Jag får extra skedar när jag gör yoga eller en stunds meditation. När jag stänger ner nätet flera timmar, struntar i klockan. I förlängningen får jag fler skedar per dag av att träna. Med priset att det kostar mig en sked för varje övning jag gör just den dagen. Det är lite som att förlora fyra skedar per dag i två månader för att efter dessa månader få en extra sked per dag. Så länge jag inte blir sjuk, för då får jag färre skedar igen hur jag än gör. Om jag samtidigt som jag gör något, t ex lagar mat, oroar mig för att jag inte kommer att orka träffa den efterlängtade vännen på eftermiddagen, kostar det mig två skedar istället för en. Oro kostar alltid en extra sked. Om något inte går som planerat, t ex att jag har beräknat tiden fel och ger mig av hemifrån i sista stund så jag får stressa, ryker alla dagens skedar.

Att aldrig ha tillräckligt med skedar

Varje morgon efter frukost kollar jag vad som står på min att-göra-lista. Den tar aldrig slut. Jag låter allt finnas kvar, även om vissa saker har stått där i månader utan att bli strukna. Det som står längst ner är alltid det jag vill mest, det jag längtar efter. Det som står högst upp är det som måste göras idag, för att jag ska klara dagen. Högst upp står det: ring försäkringskassan. Sen står det: läs texterna till skrivträffen (den borde vara uppdelad i 15 uppgifter, för det är 15 texter). För att klara av de här uppgifterna (16 skedar) utan att pressa mig borde jag ha tre dagar då jag inte behöver duscha, laga mat och klä på mig. Det har jag inte. Livet funkar inte så.

Det meningsfulla livet

Jag bestämde mig i början av hösten att det meningsfulla livet är värt mer än det smärtfria livet. Jag kan inte leva utan smärta. Jag har inte det valet. Jag har mina skedar, ett visst antal. Jag måste välja vad de ska få stå för. På söndagarna samlar jag skedar. Jag går i morgonrock nästan hela dagen, gör matlådor för att spara skedar på matlagning resten av veckan och är nedkopplad från nätet. Söndagarna ägnar jag också ibland, om skedarna räcker, till sånt jag längtat efter. Som att springa i motionsspåret, pyssla och titta på TV-serier. Söndagarna finns för att jag ska kunna göra lite fler meningsfulla saker de andra dagarna.

Prioritering av skedar

Mina skedar prioriteras först och främst till det basala: att ta hand om min kropp. Vissa dagar räcker jag bara till det. I andra hand är det att klara min sysselsättning och behandling. För att jag behöver känna att jag är på väg någonstans, att jag gör det som är meningsfullt för mig. Det är först efter det som jag kan prioritera andra människor, om det finns ork kvar då. Ibland låter jag andra människor komma före det som behöver bli gjort. Egentligen borde jag inte det. Det gör jag för att det är svårt att säga ”jag är för trött” eftersom jag alltid är för trött. Det gör jag för att jag längtar så mycket, och ibland för att jag inte orkar förklara. Det bästa sättet för mig att umgås är i ett sammanhang där jag får något annat på köpet. Som en skogspromenad, en ny kunskap, en kulturupplevelse eller att jag får bidra med något. För det är då jag kan få två uppgifter/upplevelser för en sked. Det är den största gåvan någon kan ge mig, att göra något tillsammans med mig.

Jag vill ändå varna för att inte be mig om hjälp, inte fråga om jag vill hitta på något eller bära min väska utan att jag har bett om det. Backa inte. Skydda mig inte. Ställ frågan. Var medveten om att om jag säger ja så är det en prioritering. Om jag gör något är det för att jag tycker att det är meningsfullt nog. Jag är inte rädd för smärtan och tröttheten. Jag lever med den varje dag. Jag har mina skedar, men låt mig avgöra hur jag vill spendera dem.

0 avtryck, RSS

  1. Ina 27 oktober, 2014 @ 06:31

    Helvete vilken bra förklaring, med skedarna.
    Och det blev så tydligt hur det är för dig. Även fast du förklarat det för mig, och för att jag själv lever med handikapp, så gjorde verkligen den här förklaringen att det blev väldigt tydligt.
    Tack för att du delade med dig, Älsk

  2. […] Det som drabbas mest just nu är allt annat omkring mig. Jag kan inte avgöra vad jag orkar mer än arbetsträningen, för det tar så mycket kraft nu när det är nytt. Med tiden kommer det bli lättare. Just nu är jag tacksam för alla som visar mig förståelse för att det är så här. För er som vill förstå bättre hur det är att leva med kronisk trötthet, läs gärna min text om The spoon theory. […]

  3. […] Under det första året kommer jag att kunna ha min ersättning vilande och alltså kunna avbryta studierna om det inte fungerar. Den tryggheten i starten är så viktig att ta vara på, för jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Det kan gå alldeles utmärkt. Jag har lätt för att lära mig nya saker, har fotografiskt minne och är högpresterande. Så utmaningen ligger i att inte prestera fullt ut, begränsa umgänge och enbart vila på fritiden. För att förstå mer kan du t ex läsa mitt inlägg om The spoon theory. […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: