Tio år utan mamma - reaktionista.se

Det är nyårsafton 2007 och jag vaknar upp på ett boende där de satt mig för att jag inte längre fungerar ute i världen. Jag vet när jag vaknar att du inte finns mer. När pappa ringer kommer verkligheten nära. Jag som har levt i min psykotiska värld i flera månader blir klarvaken. Det finns ingen mamma. Jag tänker att det aldrig har funnits en mamma. Skulden i den tanken spänner hela min kropp samtidigt som en lättnad sprids. Det är över nu.

*

Jag säger farväl fast du redan är borta. Du ser så fridfull ut. Jag har inte sett dig så förut. Andra gången jag rör vid dig är du iskall. Jag gråter för att jag inte fick lära känna dig, och för att jag inte behöver vara rädd mer.

*

På din kista står ett fotografi av dig som barn med rosa rosor omkring. Jag sjunger I den stora sorgens famn och hoppas att du hör. Det som gör mest ont är att se de andra som sörjer dig mer än jag gör. Varför gör det mindre ont nu?

*

En skötare på psykiatriska avdelningen möter mitt tårdränkta ansikte och säger:
– Varför sörjer du? Ni hade väl ändå ingen bra relation?

*

Jag sitter i min första egna lägenhet och sätter på TV:n. Det är Bröstcancergalan och jag trycker av, vill inte se. Min sorg är något annat. Jag förlorade dig långt innan cancern tog dig.

*

I terapin bearbetar jag varje ögonblick när din smärta försatte mig i skräck och förtvivlan. När jag minns dina ögon skakar min kropp som om den skulle gå sönder. Den gjorde det. Du fick mig att gå sönder, mamma. Vad gjorde de mot dig för att du skulle göra det mot mig?

*

En klasskamrat berättar att hon ska åka hem till sin mamma över helgen och bli ompysslad. Smärtan har fortfarande övertaget när jag tvingar fram ett leende innan vi skiljs åt. När jag stänger min dörr bakom mig faller jag ner på golvet i hulkande gråt, samtidigt som jag slår på mig själv för att jag är så ”jävla känslig”.

*

Jag är så arg på allt du inte var och allt du inte är. Att du bara försvann innan du ens hann ge mig det jag behövde, ta hand om ditt eget bagage och säga förlåt för alla gånger du tog sönder mig. Jag skriker i kuddarna, pratar med terapeuten i timmar och ber vem som helst att bli min mamma. Ta över, bär mig, gör något. Jag orkar inte.

*

Jag står framför spegeln efter att ha blivit förminskad av män i min roll som projektledare. Jag tänker på hur frustrerande det är att jag inte lyckas se åldersadekvat ut hur jag än ändrar mitt utseende. Det var likadant för dig, minns jag. Men du var starkare än jag. Tänk om jag ändå hade fått prata med dig om det. Om vi hade kunnat prata med varandra, nå varandra.

*

Instruktionen på tvättmedelsförpackningen är helt obegriplig. Jag skäms till den grad att jag vill sjunka genom golvet trots att jag är helt ensam i tvättstugan. Jag vet ju inte hur man gör. Jag vet ju inte. Du lärde mig inte ens hur jag skulle tvätta. Du var ju inte där. Du var ju aldrig där, mamma. Jag gissar bara. Spelar spelet. Orkar inte ta mig igenom skammen över att jag är så inkapabel att klara av ett normalt liv.

*

Morfar somnar in. Mormor följer efter. Jag är inte där bland de sörjande. Jag behöver skydda mig själv, stå på min sida. Jag läser dödsannonserna, tänder ljus, men det finns inga känslor kvar i mig. Jag orkar inte.

*

Jag scrollar igenom mitt flöde i min smartphone. Du har varit borta så länge att du inte ens hann höra talas om Facebook eller smartphones. Du finns inte i den digitala världen. Det går inte att återskapa dig, din röst, ditt leende, dina ord. Det är som om du aldrig funnits om mitt fotoalbum och oro inte vittnade om det.

*

Jag tar till mig nya mammor, nya förebilder, nya personer som ska fylla det där tomrummet i mig. Det lindrar ensamheten, ger mig mening, men tomrummet består. Det är ju du som saknas. Det är ju du som borde vara här och bara vara en mamma, för i helvete! Kom tillbaka. Kom tillbaka och gör allt rätt.

*

Jag leder ett möte och får höra att jag utstrålar karisma och styrka. I mitt minne kan jag se dig tala inför hänförda människor, som om du var den enda som fanns i deras värld. Jag tänker att jag vill lära mig att använda den förmågan jag ärvde av dig till att göra gott. För andra, för världen.

*

När jag har skrämt bort alla människor i min närhet, låtit min smärta skrikas ut och avvisa alla som vill mig väl, sitter jag ensam i skogen och förstår att jag har blivit allt det du var. Allt det du sa att jag var. Din smärta är i mig när jag sitter lutad mot den stora eken. Jag förstår plötsligt vad som fick dig att hata mig, avvisa mig, skrika ur dig all din smärta på mig. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort all den smärtan i dig, mamma. Det var inte min uppgift. Det var din. Därför måste jag ta ansvar för min egen smärta nu. Den får inte drabba någon annan mer. Jag vill inte sluta som du gjorde.

*

Jag kommer aldrig att vara älskad som ett barn. Jag kommer inte att få en mamma.

Det blir som ett mantra hela sommaren 2015, hela hösten och ut i vintern. Jag måste tvinga mig igenom grundsmärtan, in i sorgen, in i insikten. Under simtagen i Mälaren upprepar jag dem i huvudet. Jag måste förstå för att bli fri. På cykelturerna längs stadens gator upprepar jag ”Det är för sent” med varje cykeltramp. Jag kämpar emot som en sprattlande fisk, men sorgen bryter till sist igenom försvaren.

Jag kommer inte att få det jag inte fick, säger jag när snön faller. Jag kan inte minnas en värre smärta, som isande skär genom bröstkorgen. Den tar nästan död på mig.

Jag lämnar ifrån mig de sista tabletterna. Jag stänger bakdörren. Så tittar jag ut över vårens grönska, lägger mig bland vitsipporna och gråter tills tårarna torkar. Det är dags att bli min egen förälder nu. Älska mig högst. Jag lovar mig det.

*

En väns mamma får cancerbesked. Jag orkar inte vara där. En kärleksfull närvarande mamma tynar bort. Det enda jag ser är mig själv och att jag har berövats min chans att sörja. Du tog också sorgen ifrån mig. Så jag bestämmer mig för att skapa min sorgeprocess, ge mig det i tydliga ritualer. I hemlighet pratar jag med dig en dag i veckan i minneslunden. Jag behöver ha min sorg i fred. Den är för svår att förklara. Den har inga ord.

*

Det är höst och löven samlas på marken. Jag tänder ett ljus i minneslunden. Jag berättar för dig om mannen jag har träffat i skolan, om boken jag skriver för att förklara det som inte har ord, om studierna och hur jag trivs med att se världens alla dimensioner. Jag säger att jag lever nu, för dig och för alla som inte fick uppleva hur livet kan vara. Jag sitter i tystnad med alla minnen. Det sänker sig en frid i mitt bröst.

*

Jag läser ett blogginlägg om en saknad mamma, om hur barnen inte fick träffa sin mormor, om alla obesvarade frågor. Jag tänker att det är så annorlunda för mig. Om ditt liv hade fortsatt hade jag inte överlevt. Om du hade varit vid liv hade smärtan vunnit. Jag önskar att du hade fått vara levande, närvarande, i kärlek. Jag önskar att du hade varit någon annan.

*

Mamma, jag önskar att du ska se mig nu. Strålande, levande och trygg. Omgiven av kärlek och liv. Starkare än någonsin. Det där tomrummet du skapade har jag fyllt nu. Jag blev den du inte kunde vara. Jag gav mig allt du inte kunde ge. Det tänker jag ägna resten av mitt liv till att göra. Jag ska ge allt jag har till de barn som inte känner sig viktigast i världen. Jag vill finnas där och fylla tomrum.

Tack för att du gjorde mig stark.

32 Comments

  1. Tack för att du delar med dig. För att du visar att man kan överleva och sörja. Att man kan gå vidare. Jag sitter här och gråter över dig som barn som inte fick det du behövde och över din mamma som inte kunde bättre. Jag tror att hon ser dig och är så stolt över dig.

  2. så vackert och så starkt skrivet och rörde tag i något väldigt djupt inom mig. jag blev väldigt berörd. tack för att du använder din förmåga att dela med dig så klart och tydligt och ändå poetiskt hänförande.

  3. Så otroligt vackert och starkt skrivet, Wilda. Du är verkligen en konstnär med ord. Du förmedlade verkligen alla de ambivalenta och svåra känslor som finns i sorgen. Tack för att du delar med dig av dina ord. Fick mig att fälla några tårar här på lördagsmorgonen. ❤️❤️❤️

    • Tack för att du ser och säger vad du ser. Väldigt fint att få det speglat så här. Sorg är så komplicerat och personligt, och ändå så lika trots allt. Stor kram! <3

  4. Tack. Ännu en gång känner jag så igen mig i det du skriver. Min mamma lever men jag rösrjer ändå den mamman jag aldrig fick. Många gånger har jag föreställt mig hennes begravning och hur jag skulle beöva låtsas sörja, för jag har redan sörjt ett helt liv för den som finns men ändå inte finns.

    • Jag känner igen mig. Det är så smärtsamt att bära på det. Jag hoppas att du har någon att dela dina känslor med, så att de får komma ut. Det är okej att känna precis det som känns, minns alltid det. <3

  5. Wilda. Vilken text. Så berörande, starkt, skört och fantastisk. Går inte att lämna någon oberörd tror jag. Så glad att du är där du är nu ❤❤❤❤

    • Bästa!!! Åh vad berörd och glad jag blir av din kommentar. Och så saknar jag dig massor. Jag är också otroligt tacksam för att jag får leva det liv jag gör idag. <3

    • Så djupt rörd över att du skriver även när du inte vet vad du vill säga. Jag vet hur sånt känns, och att ändå ta dig tid betyder så mycket. Det värmer otroligt mycket att höra det.

  6. tänker ofta på den stora sorgens famn, hör den i mig, hör dig. minns då, känner nu, och saknar dig. <3 du är den starkaste jag vet.

  7. Tack snälla för att du delar med dig Wilda. Jag läker och tillåter mig sörja tack vare dina texter. För ett par veckor sedan fick jag beskedet att min narcissistiska mamma lider av bröstcancer och det är så tungt. Tungt att sörja vad som hänt, tungt att sörja vad som aldrig varit och vad jag behövt men aldrig fått. Det är skönt att läsa om någon annan med liknande erfarenheter som tagit sig genom det. Det ge mig hopp. Tack.

    • Tusen tack för att du berättar! Starkt att läsa. Och jag känner och känner igen. För mig har det allra viktigaste rakt igenom allt varit att tillåta mig att känna allt, även det som inte känns tillåtet. Du har rätt till dig och dina känslor. <3 All styrka till dig.

  8. Blev väldigt berörd. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men tack att du släpper in oss, och delar om processen. Väldigt modigt tycker jag. Var rädd om dig!

  9. Jag vet att vår situation är väldigt olika varandra. Jag sörjer två personer från min familj. Min pappa och min bror. Pappa gick bort först, därefter min bror. Båda som jag älskade och blev älskad av. Båda väldigt självdestruktiva personer som inte såg någon annan väg ut. Nu sitter jag här, så jävla tom och oförmögen att låta mig själv känna. Jag fyller dagarna av falska leenden och fokuserar min ilska och sorg på obetydliga ting.

    Jag vet inte vad jag vill få fram, men jag vill iallafall tacka för dina fina, men sorgliga texter, som visar att det finns andra där ute som trots tråkiga omständigheter lyckas leva och finna lycka. Jag hoppas att jag också en dag kommer finna orken till att plugga vidare och skapa det liv jag vill ha.

    • Tack för att du delar med dig. Jag kan känna igen mig, och samtidigt inte. Ens egen upplevelse är så ensam. Jag hoppas att du hittar utrymme för dina känslor när du är redo för det, och kan stå där med dig själv och låta andra finnas där. Kom ihåg att du är viktig. Viktigast. Det är ibland så djupt mörkt och jag beklagar verkligen sorgen som jag förstår är dubbel. Jag önskar dig läkning och sinnesro nog att få följa dina drömmar.

  10. Så vackert och smärtsamt och viktigt. Känner mig ärad som fick ta del av dina träffsäkra och ärliga ord. Poetiskt i sin närhet och bräcklighet. Tycker verkligen att det är så himla modigt av dig att skriva så öppet om sorgen. Tack för att du delar med dig av din styrka <3

Lämna ett avtryck