Två är bättre än ensam.

Untitled

Det är en grå ruggig novembermorgon när jag cyklar iväg till arbetsträningen. Jag myser in mig i halsduken och tänker att en ny vecka innebär nya möjligheter. Jag tänker det för att jag behöver det. Det här är en höst präglad av sorg. Inte sorg över de människor som har dött. En sorg för det som har gått förlorat. Relationer som inte visar sig vara vad de utgett sig för att vara. Relationer som avslutas i förtid. Trygga platser som försvinner, lämnar tomrum efter sig. De flesta av mina närmaste är mil ifrån mig, vissa på andra sidan jordklotet. Nya prövningar som testar min förmåga att acceptera ett liv och en kropp med fibromyalgi och PTSD. Sorgen över att rädslan så ofta vinner över tilliten. Sorgen över att jag inte fick växa upp och känna mig tillräcklig för mig själv.

Jag besöker minneslunder, tänder ljus och lämnar blommor. Jag tänker på de döda och jag talar till dem. När det är som mörkast orkar jag inte ta emot några svar från de levande. Jag dömer mig själv så hårt och när jag inte kan hitta tillit tolkar jag också andras ord till skada för mig. När jag talar till ljusen och minnena blir det lättare. När gråten får lämna halsen och lösas upp längs kinderna kan jag förlåta mig själv. Men det är något som saknas.

Ensam kan jag göra mycket, tillsammans är jag fortfarande vilsen. Jag har fått lära mig att ledsenhet, ilska och att vara på dåligt humör är något jag bör hålla för mig själv. Jag växte upp i tron att om jag hade negativa känslor var jag en negativ person och konsekvensen är att ingen orkar med en negativ person. Så om jag är ledsen, sur, arg eller har andra negativa känslor kommer jag att bli ensam. För mig har det varit en självklar ekvation. Idag tränar jag på att förstå att känslor bara är känslor, tillfälliga och övergående. Jag är jag, ledsen som arg. Mitt människovärde ligger inte i hur glad eller ledsen jag är. Människor tycker om mig även när jag är på dåligt humör. Problemet är att jag inte tycker om mig, att jag överger mig när humöret dalar.

Jag är jäkligt envis. Trots livets tuffa törnar fortsätter jag kämpa på. När värken är vidrigt intensiv tar jag mig ändå samman och åker till jobbet, distraherar de mörka tankarna. Jag läser ACT-boken igen. När sorgen är en trött hinna i hjärnan gråter jag mig igenom den. Jag har så många kloka människor omkring mig som påminner mig om att jag måste vara snäll mot mig, som visar förståelse och medkänsla. I så många år har jag inte kunnat ta till mig det, inte kunnat lita på att det är för mig. Jag behöver påminna mig om att vara min egen vän. För när jag slår på mig själv och inte tar hjälp när jag behöver, lämnar jag mig ensam. Precis som den gamla ekvationen säger att jag ska göra. Idag försöker jag göra motsatsen.

Efter en helg med påfyllning av glädje och kärlek med fadderbarnen och deras föräldrar är det lättare att vara snäll mot mig själv igen. Jag hittar min egen trygghet i mitt sätt att vara med dem i nuet. För det är i nuet jag ska vara. Det är ju här jag är. Den jag var förr och den jag kommer att vara i framtiden är inte jag, inte längre och inte ännu. Sorgen finns där och den är helt okej. Den kommer att gå över, den kommer att komma igen och jag kommer att stå kvar genom den. Jag har mig själv nu och jag har börjat sträcka ut mina händer. Jag skriver en ny ekvation som säger att när jag är ledsen behöver jag tröst och då är två mycket bättre än en.

3 avtryck, RSS

  1. Hanna 9 november, 2015 @ 18:46

    En så viktig process. Och du beskriver den så tydligt.

    <3

    • reaktionista 9 november, 2015 @ 19:02

      Tack för dina uppmuntrande ord. Nu och alla andra gånger. De betyder mycket.

  2. M 9 november, 2015 @ 21:53

    <3

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: