Vänta in din själ.

”När man har haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.”

Maj är en hektisk månad för de flesta. En månad av slutspurt inför semester, terminsavslutning, examensarbeten, sluttentor, deadlines. Vi jobbar dubbelt för att vi ska kunna vara klara till sommaren och kunna slappna av. Det är lätt att springa rakt in i utmattningen utan att inse det förrän du ligger där på kvällen med hjärtklappning och inte kan somna.

Lilac

Jag brukade vara en superhjälte. Jag orkade allt, och lite till. Som överlevare fortsatte jag, för det fanns inget stopp. Jag levde i hotsystemet och att inte fortsätta springa var i min värld detsamma som att lägga mig ner och dö. Jag slog bort alla människors oro, isolerade mig i arbete och ökade takten. Jag vågade inte stanna. Under mina mest livskraftiga år levde jag i ständig stress. Om känslorna som jag flydde från kom ikapp skulle jag ju dö. Tills min kropp slutade svara. Tills jag låg vaken hela nätterna, inte kunde ta mig iväg hemifrån, inte fungerade socialt. Tills jag bara grät och upprepade ”jag är så trött, jag är så trött”.

Lilac

Jag har steg för steg klarat av att hitta ett tillstånd där jag fungerar, men varje förändring i mitt liv sätter det på spel. Det är ett ständigt arbete med att hålla ner stressnivåerna. Mycket handlar om min inställning. Jag planerar varje dag efter dagsform, lägger upp veckan med mycket återhämtning, rutiner för träning, mat och sömn. Den senaste tiden har flera stora förändringar skett i mitt liv. Min plan för det kommande året gick upp i rök. Jag blev huvudstupa förälskad. Min långa terapi går mot sitt slut. Sammanhang som har varit självklara för mig är inte längre det. Mitt bloggande blir mer och mer betydelsefullt i mitt liv.

Lilac

Även bra känslor som att vara kär och glädjefyllda dagar med inspirerande och peppande människor tar av min energi. Det finns så mycket sorg i det. Så mycket sorg i att ständigt få betala ett pris för allt som gör mig lycklig. Jag tål bara ett visst mått av lycka, sen blir det en avgrundsdjup trötthet som tar över. Därför måste jag även i lyckliga tider, när jag bara vill dansa runt på rosa moln, planera in återhämtning. Jag behöver stänga ute omvärlden och fokusera bara på mig. Lugna mitt nervsystem, lägga mig ner bland träden i skogen, följa molnen på himlen, lyssna in tystnaden och andas igenom kroppen från tårna till hårfästet. Känna in. Känna klart.

Så det ska jag göra nu. Vänta in min själ. Hämta mig åter.
Du har bara en kropp. En själ. Låt dem leva tillsammans.

Vad gör du för att återhämta dig?

0 avtryck, RSS

  1. Matilda 30 maj, 2016 @ 13:18

    Vad jag behövde precis det här just nu <3 För mycket deadlines, för mycket jobb, för mycket tankar, för mycket av allt. När jag väl får sommarlov om två dagar ska jag bara skita i allt. Inga scheman eller tider att passa. Bara vara. Kurslitteraturen packas ner i en kartong och åker upp på vinden så jag slipper se den en endaste gång under hela sommaren. Jag ska promenera utan riktning, gå på långa loppisrundor, halvt bo på gymmet och ligga på soffan flera dagar i sträck. Det är återhämtning för mig, min kropp och mitt huvud. Den här våren har verkligen tagit det bästa ur mig, och nu ska jag verkligen bara lägga allt fokus på att må bra. Tack för att du fick mig att stanna upp ur kaoset i tio minuter och reflektera över situationen istället för att bara fortsätta köra på. Tack.

    • Wilda 1 juni, 2016 @ 10:00

      Så berörd jag blev av din kommentar. Är glad att du läste och tog till dig. En sådan reaktion är värd så otroligt mycket, när något jag skriver för mig kan bli något för någon annan. Det låter som en bra strategi att fokusera mer på kropp och låta hjärnan vila. Var rädd om dig (och det hör jag ju att du är).

  2. Annie/Vegokäk 30 maj, 2016 @ 16:35

    Vad fint skrivet Wilda, jag blev faktiskt alldeles tårögd här i min eftermiddagströttma. Idag har jag varit på praktik, skyndat mig iväg till ett avslutande seminarium i skolan, klämt in bloggande däremellan och nu ska jag cykla långt bort för att vara med på läxhjälp för ensamkommande. Allt är viktigt och intressant, men särskilt återhämtad känner jag mig inte efter en sådan dag.
    Tack för din påminnelse om att inte bara köra på <3 <3
    Min bästa återhämtning är att springa eller gå runt i skogspartierna i mina kvarter runt Södermalm. Att låta benen jobba och tankarna flyga fritt <3

    • Wilda 1 juni, 2016 @ 10:02

      Tack Annie. Bra att du stannar upp. Låter som bra återhämtning att fokusera på kroppen och låta tankarna stilla sig själva.

  3. Hanna 30 maj, 2016 @ 19:08

    Jag minns en gång när jag satt på en stol gråtandes och sa till min vän att jag inte orkar längre. Hon svarade med – du ska inte säga så du ska säga ”I fix” och sen ska du fixa. Jag var också fast i det där hotsystemet länge. Vågade inte stanna. Jag var hon som fixade, fixade, fixade och sen fixade lite till. Tills det inte gick alls längre. Tills jag fick panikattacker av att gå dom tio meterna till tvättstugan i samma hus. Tills jag blev psykotisk. Tills jag bara inte orkade mer.

    Känner igen så mycket av det du skriver. För samma kamp. Och det är så sorgligt. Att alltid betala ett pris. Även för det lyckliga. Precis som du hittar jag min vila i naturen. Mina dagliga promenader i min lilla runda har blivit min kraftkälla. Att liksom bara stanna upp och andas. Titta. Lyssna. Vara. Ta in naturens mjuka toner. En stund för bara mig.

    • Wilda 29 juni, 2016 @ 11:13

      Såg nu att jag inte hade svarat på denna kommentar. Typiskt mig när jag vill skriva något mer eftertänkt att helt glömma det istället. Är så ledsen för att du delar liknande erfarenheter, samtidigt som det också finns en vila i att inte vara ensam med det. Det är verkligen sorgligt hur kampen får en till botten och att det inte finns några reserver sen. Naturen är helt fantastisk som läkekraft. Ser fram emot att ta skogspromenader med dig i framtiden.

  4. Malin Burge 30 maj, 2016 @ 21:13

    Jag känner igen mig. Måste också anpassa efter vad kroppen säger, kan inte planera in för mycket aktiviteter, behöver ha luft i planeringen för att inte bli sjuk. Det är en frustration och avundsjuka ibland, att jag upplever att ”alla andra” orkar och gör så mycket mer än vad jag gör. Samtidigt som jag tror att många inte vågar göra ingenting, inte vågar vara tysta och i ensamhet av rädsla för vad kroppen och själen då ska säga dem. När jag läste din text så fastnade jag på att skrev ”mina mest livskraftiga år”. Hur menar du? Är du inte mer livskraftig nu när du lyssnar på och accepterar din kropp och dess möjligheter och begränsningar snarare än kör över den? Det var en reflektion jag fick! Kram

    • Wilda 29 juni, 2016 @ 11:16

      Hade helt glömt att svara på detta såg jag nu. Ville svara eftertänksamt och så tappade jag det istället. Jag tror precis som du att många är rädda för att stanna upp och vara med sig själva. Jag tänkte nog mer kring ålder, att jag ganska nyligen nådde stadiet av att kroppen inte längre växer, att min kropp nu bara kommer att bli äldre och fungera sämre. Däremot är jag kanske mer livskraftig mentalt, men min kropp har inga reserver och kommer aldrig få tillbaka dem. Den är redan överkörd. Jag kan bara hejda fler överkörningar och bygga motstånd mot värken och tröttheten – inte göra den friskare. Den läker sig sämre nu än om jag hade lyssnat på min kropp när jag var 17-18 år.

  5. Mikaela Puranen 30 maj, 2016 @ 22:21

    Jag har insett mer och mer att jag också behöver återhämta mig efter roliga saker, helst med att bara ligga i soffan med laptopen på magen och slösurfa och kolla serier. Röra mig minimalt. Min maj har varit förvånansvärt lugn och behaglig ändå, har gjort mycket kul men haft ganska chill i skolan. En uppsatsdeadline som var igår men den har jag bara jobbat på den här senaste veckan så det har varit himla skönt!

    • Wilda 1 juni, 2016 @ 10:03

      Skönt i dina övriga besvikelser att du inte har stressat innan. <3 Bra tips för återhämtning!

  6. Milla 31 maj, 2016 @ 10:14

    Fasen, du har så rätt i det du skriver. Jag upplever också maj som en hektisk månad, såsom många andra månader. Tyvärr är jag dålig på att hantera den stress det för med sig. Jag kör på och håller igång, för att slippa känna trötthet. Att slappa mitt i stressen ger mig ännu mer stress. Jag hör själv att det låter som en dålig spiral jag hamnar i..

    • Wilda 1 juni, 2016 @ 10:05

      Bra om du kan få insikt av texten och stanna upp. Var rädd om dig!

  7. Sara Modig 31 maj, 2016 @ 16:09

    Tack för dina kloka, ärliga tankar och de fantastiska syrénbilderna! Håller precis på att läsa ”Det händer när du vilar” av Thomas Sjödin, och har blivit inspirerad till att tänka på vila och återhämtning, inte som något nödvändigt ont, utan som en del av mitt ansvar för och min gåva till världen och mig själv. Att inte se vilan som något jag är *tvungen att göra*, utan som något jag *aktivt väljer, bejakar att göra* för att jag mår så himla bra av det! Att planera min vecka utifrån den regelbunda vilan och återhämtningen. Har t.ex. börjat lägga undan alla skärmar och allt internet lördag 18.00 – söndag 18.00 – när abstinensen väl lagt sig infinner sig en sällsynt vilokänsla! För mig är annars meditation, promenader, löpning, läsning och musik helt klart de bästa vägarna till vila – utöver den alldeles för undanskuffade sömnen. Men den ska också få sig en upprättelse!

    • Wilda 1 juni, 2016 @ 10:07

      Tack! Åh den boken har jag velat läsa länge! Och det där med internetfri tid har jag haft förut men tappat en del senaste tiden. Tack för påminnelsen! Och det låter också som en bra tid för mig att ha just de tiderna som du använder. Tack för att du ger min inspiration och väcker tankar!

  8. Cassandra 31 maj, 2016 @ 17:24

    Härliga bilder! 🙂

  9. Sandra 1 juni, 2016 @ 08:06

    Så fint skrivet. Håller verkligen med i mycket av det du skriver och att få vara glad och ha energi en dag nallar verkligen på min ork från en dag längre fram. Sorgligt att behöva balansera sådär hela tiden men så skönt att ändå vara medveten om hur det ligger till.

    • Wilda 1 juni, 2016 @ 10:08

      Tack. Ja det är så viktigt att känna sig själv på dessa plan tänker jag.

  10. finurligafroken 3 juni, 2016 @ 22:52

    De är konstigt att du så ofta sätter ord på mina tankar och känslor. Jag är själv upp över öronen förälskad sen två veckor tillbaka. De gick väldigt fort och har aldrig varit med om att bli så kär så fort. Otäckt och underbart. Men min ork. Jag vill bara stutsa fram. Fixa och greja. Leva, älskar och njuta. Men jag orkar inte. Idag bröt jag ihop. Trots att jag tycker att jag varit duktig. Tagit de lugnt. Njutit av naturen och fotograferat. Men nej. Ikväll kom de. Jag har fortfarande så svårt att hitta balansen.

    • Wilda 8 juni, 2016 @ 16:09

      Ja det blir ju en krasch till slut, oavsett om känslorna är bra eller jobbiga. Ibland kan jag önska att jag hade något tydligt som visade att jag hade en sjukdom, något som påminde mig när endorfinerna tar över värken. Typ en krycka eller en rullstol. Det hade ju varit bra. Men det blir lättare, jag tränar ju på att känna gränsen. Med träningen är det dock lättare att återhämta sig nu, förr var det värre.

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: