VÄXTER | Så fick jag gröna fingrar av blomstrande hjärtan.

Växter har så länge jag kan minnas haft en stor betydelse i mitt liv. På olika sätt har intresset legat och grott inuti (varning för många växtreferenser i denna text) sedan barnsben. Jag älskade blommor tidigt men det skulle dröja ett tag innan jag utvecklade gröna fingrar. Det var först när jag själv var redo att växa som det började hända något. Självklart får ni också bilder på månadens händelser inom växtfamiljen. Familjen som har hjälpt mig att se mig själv och livet med nya ögon. 

Växter - reaktionista.seDet växer redan för fullt i mina fönster. Här är en köpepaprikas alla frön i en korg – två veckor efter sådd.

ÅRETS FÖRSTA TUSSILAGO

När jag var barn kände jag större samhörighet med naturen än med människor. Jag sökte mig till skog och vatten när jag behövde trygghet. Tidigt blev jag förälskad i blommor. Om våren sprang jag tidigt ut vid vägkanterna för att hitta årets första tussilago, andades in doften av syrén. Jag plockade liljekonvaljer och ängsblommor i mängder. Jag hade inte möjlighet att utveckla det mer än så som barn, trots att växtintresset i min familj verkligen är tydligt när jag ser tillbaka.

Citronträd - reaktionista.seCitronträdet som växer mest. Den har dubblat sin längd på två soliga veckor, från att bara ha varit en liten kärna i en citron.

MIN FÖRSTA KAMERA

När jag fick min första digitalkamera i slutet av tonåren fanns det en funktion för extrema närbilder: macro. Jag fotograferade detaljer av blad och pistiller och skiftningarna i blombladens struktur. Jag slutade aldrig att fascineras. Det var så mitt fotointresse utvecklades. Jag kunde med kameran få se det vackra i varje detalj. Detaljerna i de vackra växterna blev något meningsfullt att samla på när mitt liv var tungt och svårt.

Detaljer växter - reaktionista.seDetaljerna i en blomma kan göra mig hypnotiserad av förundran.

FÖREBILDER MED VÄXTINTRESSE

Av de förebilder som jag har haft i livet har i stort sett varenda en haft ett intresse av växter, och framför allt blommor. Min mormor hade en trädgård som jag bara drömmer om att kunna skapa – med välansade vackra blomrabatter i alla regnbågens färger. Mitt första egna hem hade en uteplats där jag fyllde rabatterna med blommor som hade poetiska namn som Snow Princess. Tyvärr fick jag lämna den trädgården till sitt öde och sedan följde många år då jag knappt kunde hålla mig själv vid liv.

Växter - reaktionista.seSå här ser det ut i mitt kök just nu. Tack till Matilda för tipset om transparenta plastlådor.

VÄXTERNA FICK EN ANDRA CHANS

Några år senare träffade jag kvinnan som skulle hjälpa mig ur smärtan jag satt fast i. I hennes hem fanns det växter i varje fönster och ett helt rum med pelargoner. Det tog inte lång tid innan också jag hade pelargoner hemma. När blommorna tittade fram kunde jag knappt tro mina ögon. Hon berättade om sin mamma som alltid hade odlat, tagit hand om växter och satte alla möjliga konstiga grejer i jorden för att se vad det skulle bli. Jag gjorde samma sak.

Pelargonparadis - reaktionista.sePelargonparadiset som gav mig en andra chans till gröna fingrar.

JAG VISSTE HUR JAG SKULLE GÖRA

Bland växterna och jorden hittade jag mormors gröna fingrar igen. Jag kunde minnas hennes händer i jorden, omsorgen om växterna. Det kändes som om jag plötsligt visste hur jag skulle göra. Jag kom ihåg tips och råd hon hade gett mig och jag började tänka som hon en gång hade sagt: Ta reda på hur växten vill ha det i det fria och försök skapa de förutsättningarna. 

I pelargonkvinnans trädgård om sommaren dök alla möjliga vackra blommor upp en efter en. Jag  fotograferade deras detaljer i alla vinklar. Min förundran kom till liv igen. Samtidigt hittade jag andra med växtintresse i bloggvärlden, framför allt genom Monthly Makers. Jag började odla kryddor och grönsaker. Mitt hjärta slog dubbla slag när jag kunde krydda min egen mat. Jag satte kärnor i jorden som växte till stolta träd.

Avokadoträd - reaktionista.seEtt av mina två avokadoträd har fått en ny gren när den snart firar sin tredje födelsedag.

Förra året odlade jag egen potatis och åt de godaste tomaterna jag har smakat – från min egen balkong. Det växte också upp två solrosor och mängder med andra plantor i min omsorg. Det här är första året som jag har lyckats övervintra två pelargoner. Nu följer jag plantorna dag för dag i sina drivbänkar och längtar efter att se det blomstra ännu mer hemma hos mig. Lavendel, snökärlek (fortfarande svag för poetiska namn) och viol är de blomfrön jag har satt i jorden än så länge. Det ska bli fler.

Mest är det jag som har växt på vägen, kunnat tro på mig själv, våga testa nytt och leka. Jag har blivit mycket mer ödmjuk inför naturens gång, nyfiken på nuet och närvarande av växterna. Jag är tacksam för att jag får föra vidare det gröna arvet, med eller utan gener. Det går att skapa egna rötter.

Har du något växtintresse? Hur utvecklades det?

15 avtryck, RSS

  1. agnes 15 mars, 2017 @ 10:04

    Oj vad jag känner igen mig i din beskrivning av både växter, naturen och fotograferingen! Jag behöver knappt skriva ner mer, du har redan satt ord på hur jag också fått och vuxit i mina intressen och dessutom har en mormor som påverkat intresset och kunskapen mycket. Visst är det härliga intressen att liksom alltid kunna ha i livet?
    Kram!

    • Wilda 21 mars, 2017 @ 14:31

      Vad häftigt att du har en liknande berättelse. Ja, det är en skatt som aldrig sinar det här växtintresset. Kram!

  2. Julia 15 mars, 2017 @ 10:45

    Vad kul att läsa! Mitt växtintresse har ökar i år iom att jag flyttade till större lägenhet. Tror dock jag skaffade lite för många nya växter på en och samma gång och ville lite för mycket.. för jag har misslyckats med så många frön och plantor. Dock kan jag inte ge upp, tänker att alla misslyckade försök måste leda till gröna fingrar tillslut 😀

    • Wilda 21 mars, 2017 @ 14:34

      Helt rätt inställning ju! Så lätt att vilja för mycket med något som är så kul och häftigt! Känner igen mig i det.

  3. NastiSamoyed 15 mars, 2017 @ 13:37

    Jag har ett litet, som jag önskar att det ska bli större och att mina gröna fingrar kommer fram. Min mamma har alltid haft massor av blommor överallt, och gissa vem som fick vattna dom? Jo, nån av hennes barn, ofta jag. Då var det mest en plåga. Varför ha massa blommor som tar tid att vattna… 😉 Men sen jag flyttade hemifrån har det sakta men säkert växt sig större.
    Först skaffade jag några krukväxter just för att det är bra för syret och miljön. Men nu köper jag för att dom är fina och det är trevligt med växter.
    Är ingen hejjare än, men jag hoppas att jag en dag kommer vara ganska duktig iallafall! Måste bara ta hand och vårda intresset med. 🙂

    • Wilda 21 mars, 2017 @ 14:36

      Jag kan förstå att det inte är så roligt när det inte är självvalt. Hoppas att du kan återta det på ett annat sätt – på ditt sätt.

  4. Katarina 15 mars, 2017 @ 22:05

    Alltså. Hjärta på det här inlägget. Ja jag har varit så himla intresserad. Just nu står bara mitt bananträd och ser ledset på mig med sprucken kruka och jag får dåligt samvete. Jag tänker att jag ska ta tag i det men gör det inte. Prioriterar annat. Men kanske ska jag avsätta några minutrar ihelgen och ordna lite nytt till min lilla vän. Härligt inlägg. Och vad fint och grönt du har det! Inspirerande.

    • Wilda 21 mars, 2017 @ 14:38

      Hoppas bananträdet fick lite extra kärlek så att den kan ge tillbaka till dig 😉 Så glad jag blir av din kommentar, det värmer rakt in.

  5. Nastasja 17 mars, 2017 @ 20:18

    Gillade det här inlägget med små historier till. Så himla fint! Jag började bry mig om växter när jag flyttade ihop med Daniel + när det började bli trendigt med växter överlag. Det är så vackert att få vårda något och få det att växa. De gula blommorna på inomhuslönnen, första ekollonet som fick en stam och nu – min första avokado som blir till träd – är några favoriter.

    • Wilda 21 mars, 2017 @ 14:39

      Jag blir alltid så glad av att höra om dig och dina växter, det gör något med mig. Vackert! Så glad att du gillade det 😀

  6. Mikaela 19 mars, 2017 @ 20:33

    Så himla fint inlägg <3 <3 <3

    • Wilda 21 mars, 2017 @ 14:40

      Tack Mikaela. Värmer extra när det kommer från en fellow växtgäri!

  7. Jenny 20 mars, 2017 @ 12:59

    Så fint inlägg! Jag känner igen mig i så många delar av din berättelse. Skogen och naturen har alltid varit min trygghet. Årets första tussilago kommer för alltid betyda att våren är här på riktigt och när syrenbusken började blomma var också en stor höjdpunkt. Men jag var aldrig så värst intresserad av växterna i sig, bara den stora helheten. Visst hjälpte jag till i trädgården ibland och var gärna med och valde vad som skulle planteras men jag brydde mig aldrig riktigt. Först många år senare, när jag inte längre bodde i ett hus med stor trädgård, började det klia i fingrarna. Jag minns det så väl, det var en natt när jag inte kunde sova som jag gick upp och fullkomligen rensade köket på allting som kunde innehålla fröer eller kärnor och på morgonen var fönsterbrädan full i diverse koppar och skålar som fått agera krukor. Där och då vaknade någonting i mig. Jag tror det har att göra med just fröet. Hur mycket kraft, styrka och liv det finns inuti något så litet och hårt som kommer fram med lite värme, näring och kärlek. Jag tycker det är så vackert och det slutar aldrig förundra mig.
    Alla borde få ta del av lyckan som finns i en alldeles egen växtfamilj<3

    • Wilda 21 mars, 2017 @ 14:42

      Åh vad jag känner igen mig i den där sista delen, Jenny. Det är precis som om det kunde ha varit jag som skrev det. Fröet, växtligheterna, att allt har en chans, att det lilla har så mycket kraft. Verkligen poesi i sin renaste form!

  8. […] lila! Jag ville ju bjuda in några sommarblommor den här sommaren och eftersom min balkong har rosa träpaneler så tänkte jag att det vore fint […]

Din mail kommer inte att publiceras. Required fields are marked *

*

%d bloggare gillar detta: