STJÄRNÖGONBLICK ☆221 | videung och luft.

Hur är livet för dig just nu? Världen står i brand och livet som vi kände det har förändrats, för oss alla i olika grad. Jag blev av med hosta, snuva och feber i tisdags. Med fibromyalgins influensaliknande symptom är det ibland svårt att bedöma vad som är vad. Jag tog det säkra före det osäkra och stannade inne några dagar extra. Nu vet jag att det är min kroniska sjukdom som reagerar och har accepterat läget. Våren ger mig mental motståndskraft och arbetet med C-uppsatsen höjer min motivation. För nu är vi igång, jag och våren och C-uppsatsen!

I fredags fick jag möjlighet att jobba extra på ett nytt boende inom socialpsykiatrin. Så meningsfullt, speciellt i dessa tider där de som redan lever med kronisk oro nu har det ännu svårare. Det var ovant att träffa folk igen efter två veckors isolering, och dessutom helt nya människor. Kompenserade sedan med en tyst lördag hemma. Mitt hem har nog aldrig sett så fräscht och ordnat ut som nu! Haha, är det någon mer som har städat i karantänen? Berätta gärna hur ni mår och vad ni gör. Och om ni har sett/gjort något fint i veckan?

P.S. Vem skickade det fantastiska paketet till mig i veckan? Jag blev sååå glad och personen har ännu inte gett sig till känna. SÅÅÅ nyfiken ju!!!

     Det skira vårljuset.

     Att hitta torkade blad och blommor mellan sidorna på en bok.

     Skype-fika med bästisen.

     Att kunna hjälpa genom att bara finnas där.

     Ett barn som jagade löv i virvlande vindar och samtidigt tjöt av skratt.

     Årets första vitsippa i skogen.

     Få ett lugnande svar från någon jag var orolig för.

     Att bli varmt mottagen på en ny arbetsplats för mig.

     Att jag helt plötsligt fick för mig att jag var en fit youtube-stjärna och körde ett rejält styrkepass med en dylik sådan. Det gjorde ont när självinsikten kom tillbaka dagen efter 🤪😂 Don’t try this at home.

     Sopade gator.

     Ett ljust lugn inombords som växer.

     Kaktusarna som blommar på fönsterkarmarna nu.

     Fika och häng med Marielle och Denise via Skype en ensam onsdagseftermiddag.

     Kvinnan som blev permitterad från Volvo och som använder sin tid till att köpa matlådor från lokala restauranger till vårdpersonalen. Varje gång jag tänker på det får jag tårar i ögonen <3

     Flummiga internskämt med L efter många timmars skrivande och samtal via telefon inför uppsatsen.

     Få hem ett paket från hemlig person som var helt överväldigande fint! Choklad och saffran och pappersnäsdukar bland annat! <333

     Pirret i magen av C-uppsatsen.

     När läraren sa att hon fick separationsångest från oss nu när kursen var slut. <3

     Återse vänner, om än på avstånd, för några timmar.

     Bomullsmjuk videung mot fingertopparna.

     Ett knippe tulpaner som ett tack till mig själv för att jag klarade av två veckor isolerad.

     När jag äntligen hittade artikeln som jag hade tappat bort länken till så att vi kunde använda den för vår uppgift.

     Äntligen få ordning OCH LUFT i bokhyllan.

     Två nässelfjärilar som flög sida vid sida bland betonghusen.

     Pannkakor! Kanske det godaste jag ätit dessa två veckor isolerad. MUMS!

Stjärnlänkar

     Silvia Avallone sätter ord på när ungdomen möter historien och hur perspektiven kan skifta.

     Dessa råd från Erica till högkänsliga personer för återhämtning när man har överansträngt sig kan jag verkligen skriva under på.

     Theas ord om utmattning slog till som en klump i magen och en ömsesidig hand i min på samma gång. Precis så är det.

*

Berätta, hur är det hos dig?

STJÄRNÖGONBLICK ☆220 | vårtecken och matleverans.

Jag är tillbaka. Här bygger jag frihet och gemenskap. Här får kreativiteten flöda ut så långt den vill och tankarna svindla iväg. Det var bra att jag hann komma tillbaka hit innan covid-19 drog in över världen. Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer. Handla mat till mina grannar, ta emot gymnasieungdomar som behöver hjälp med läxor och behöver studiero, stötta upp i vården… men jag har fått kapitulera och erkänna för mig själv att just nu är jag den som själv behöver hjälp.

Jag hoppas ju att det ska bli som Kitty O’Meara beskriver det:

För tillfället känns enbart en lätt ansträngning i luftrören. Tidigare denna vecka var det värre. Som astmatiker med nedsatt immunförsvar har jag valt att isolera mig självmant. Men jag är inte direkt sysslolös i karantän och några gånger har jag smitit ut på behörigt avstånd från folk för att leta vårtecken.

Har du hittat några vårtecken? Hur klarar du denna världskris, psykiskt och fysiskt?

Kaffe i våren - reaktionista.se

     Vykortet ovan med ett så vackert motiv av snödroppar att jag inte kan sluta titta på det.

     Givande handledning inför C-uppsatsen som gjorde mig inspirerad.

     Att plocka bort frökapseln på solros-skotten.

     När Asla borrar in sitt huvud mot min kropp.

     En nässelfjäril som låg i dikesgrenen länge och fladdrade med vingarna.

Nässelfjäril - reaktionista.se

     Kunna hälla rikligt med mjölk i morgonkaffet eftersom jag fick mjölkleverans kvällen innan.

     Släppa spänningar i nygamla yogapositioner.

     Lägga i en badsvamp i tvättmaskinen som samlade upp i alla fall hälften av katthåret. Lifehack!

     Mina lärare som kämpar för att ställa om till distansundervisning trots att det är obekvämt för dem.

     Skola om tomatplantorna. Jag får liksom samma känsla för späda små plantor som vid reflexen att krama söta barnkinder. 😀

Tomato sprouts - reaktionista.se

     Att få höra att någon blir lugn av mina ord. Att få bidra till det.

     Ironin i att jag nästan fick slut på toapapper.

     Tecken på att Moder Jord återhämtar sig, som mindre utsläpp och renare vatten. <3

     Att det i dessa tider är en fördel att jag annars är så dålig på att äta upp choklad som jag köper.

     När Josefine skickade denna fina hälsning och hjärtat fylldes av saknad och värme:

En hälsning - reaktionista.se

     Få hjälp att lösa ett tekniskt problem.

     Människor som hittar bra lösningar, som nyheten om att undervisning för en vårdklass flyttades till ett äldreboende.

     Aslas kurrande när hon söker närhet. Hjärtat smälter <3

     Att få hjälp av vänner att handla mat och hämta ut medicin.

     Blåsippor i solskenet vid ekarna.

Hepatica - reaktionista.se

     Få tid över för att lägga upp nya vardagsrutiner och få ordning i min Bullet Journal.

     Samla på hopp och ljus varje dag med bästa vännen.

     Att upptäcka att min hjärna har lättare för att lära sig nya saker nu än för något år sedan.

     Vinden i håret på skogspromenad.

     Snurra runt bland ekarna och dansa som att ingen ser en.

Wilda and the woods of spring - reaktionista.se

Stjärnlänkar

     Marias viktiga kloka tips om hur vi kan hantera isolering och ångest genom att förändra våra tankemönster.

     Sofias sårbara ärliga text om situationen nu, med en stor portion ödmjukhet inför livet som så ofta i hennes ord.

     Clara, underbara Clara, som kan det där med att inte ta för givet. Läs texten “Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån“.

*

Vad sätter färg på din vardag?

Katastroftankar och hur jag hanterar dem

Katastroftankar är ett helvete att leva med. De kan verkligen skapa kaos i känslorna och få kroppen att gå in i skräcktillstånd. Jag levde i många år med konstanta katastroftankar. Minsta stress utlöste en kedjereaktion av tankar där allt slutade i katastrofer som att jag dog, blev övergiven och utestängd, att andra dog eller blev sjuka, att jag inte hade några pengar kvar eller att världen gick under.

Nu är min hjärna inte lika programmerad mot rädsla som förr. Jag har privilegiet att kunna välja tillit i de flesta situationer. Men jag minns hur det var. De senaste dagarna har jag pratat med flera personer som har fastnat i skräck och panik. Därför ville jag skriva något till er. Det här inlägget är till dig som lever med katastroftankar, för att du har en orolig själ och/eller har skrämmande upplevelser i din bakgrund som triggas av stress.

Katastroftankar - reaktionista.se

Självmedkänsla

Före allt annat: ge dig själv lite kärlek. Du gör vad du kan. Alla har vi olika erfarenheter med oss i livet, olika förmågor och olika fallgropar. Att fastna i det skrämmande svarta är jättesvårt. Du gör ditt bästa för att hantera det. Slå inte på dig själv för att du slår på dig själv. Försök förstå dina reaktioner, var de kommer ifrån, vad just du behöver för att känna dig tryggare just nu.

Ge mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra
det jag kan
och förstånd
att inse skillnaden.

Sinnesrobönen

Acceptera det du inte kan förändra

Syna dina katastroftankar. Kan du göra något åt dem? Att din hjärna letar faror beror på att den vill göra något åt det. Kan du inte det, finns det inget syfte med att fortsätta fokusera på faran/obehaget. Lätt att säga, men också brutalt sant.

Du kan inte rädda världen hur mycket du än vill. Du kan inte kontrollera framtiden eller förändra andra människor. Istället behöver vi träna på livets största utmaning: tillit. Det är svårt att ha tillit, men det är svårare att inte ha det. Vi behöver öva. Precis som med acceptans.

Att acceptera något en gång räcker inte alltid så långt, men när vi upprepat tar beslutet att släppa saker bortom vår kontroll och acceptera att vi är maktlösa inför det så tränar vi upp vår förmåga till acceptans. Meditation kan vara ett bra hjälpmedel.

Förändra det du kan

Du kan förändra din inre miljö, dina tankar, ditt sätt att ta hand om dig själv. Du kan be om hjälp, aktivt försöka bryta de negativa cirklarna du fastnar i. Vad kan du göra för att må bättre just nu? Vem kan du prata med? Vem kan du be om hjälp från? Som sinnesrobönen vittnar om behöver vi mod för att förändra, för att förändring är lite läskigt för många, men det är ju också ganska läskigt med katastroftankar. Vad kan du göra åt det? Här finns mina tankar om att hantera kriser.

Misty weather - reaktionista.se

BRYT!

Fastna inte. Stanna upp. Gör en aktiv handling som bara bryter det du är i nu. Lägg dig på golvet, gör en solhälsning, gå ett varv runt hela ditt boendeutrymme, diska en tallrik, hoppa upp och ner tre gånger eller vad som helst. Det väcker kroppen från “freeze”-läget som skräcken kan skapa och säger “det är lugnt, livet är ganska mycket som vanligt”.

Prata med dina katastroftankar

Din hjärna är byggd för att leta faror. Prata med den om det. Säg “Hej hjärnan, jag förstår att du tror att det är livsfarligt att leva just nu, men det är ju så du funkar. Jag kan tänka lite längre än så och det är lugnt nu. Även om du har rätt så hjälper det faktiskt inte att oroa sig om jag ändå inte kan göra något åt det”. Eller något som passar dig. Att hålla distans till sin hjärna på detta sätt har hjälpt mig många gånger att få en lugnare känsla i kroppen. För vi får ju inte glömma att vi i grunden är biologiska varelser som av överlevnadsskäl alltid är vaksamma på eventuella faror.

Medveten närvaro

Grunda dig i rummet, i nuet, genom att aktivera dina sinnen. Lukta på något, t ex ett doftljus eller en eterisk olja du tycker om. Jag har med mig kroppsolja med lavendeldoft då det funkar för mig. Smaka på något, t ex en halstablett, ät ett mellanmål eller drick ett glas vatten. Rör vid något som gör dig trygg: klappa dig över håret, vira in dig i en mjuk filt, rör vid ett material du gillar som trä eller en varm kopp te. Lyssna på något lugnt: en podd med en lugn röst, en favoritlåt, ring en vän och be den berätta om sin dag. Se på rummet omkring dig: räkna upp tre saker du ser som du tycker om, beskriv deras färg och form högt för dig själv. Upprepa detta aktivt tills du känner att du är här och nu. Du är trygg. Du är här. Precis just nu är allt som det ska. Här har jag skrivit mer om medveten närvaro.

Hepatica - reaktionista.se

Gråt ur dig dina katastroftankar

Tårar lugnar nervsystemet. När vi gråter utsöndras lugnande smärtstillande hormoner och vi gör oss av med stressande ämnen. Och om vi blir tillräckligt trötta kanske vi inte orkar tänka så långt heller?

Använd humor

Gör karikatyrer av dina katastroftankar. Döp dem till fåniga namn som “Den oundvikliga döden” och dra bilden till sin extremitet. Skratta åt din fantasi och låt den flöda till din fördel. Hitta de galna aspekterna av dina tankar och gör dem ännu galnare. Förstora upp detaljer. Förlöjliga varje del av katastrofens beståndsdelar. Dra allt till sin spets. Och lite till.

Vad är det bästa som skulle kunna hända?

Föreställ dig minst lika många drömscenarion som katastrofer. Tänk om du plötsligt skulle få inspiration att skriva den där boken du aldrig haft tid att skriva? Tänk om denna kris skulle leda till att du utvecklade en uppfinning som gjorde dig stenrik? Eller att du hittade tillbaka till yoga och meditation och gick en instruktörsutbildning? Tänk om du från ingenstans fick veta att du ärvt ett stort vackert slott på en exotisk plats? Eller att det blev världsfred över en natt? Eller om vi hittade en ny planet där vi alla levde i harmoni tillsammans? Eller om superhjältar fanns på riktigt och plötsligt ryckte ut? Allt det där är nog minst lika troligt som dina värsta skräckscenarion. Hjärnan kanske behöver lite inspiration åt anda hållet bara?

Du kan bryta dina katastroftankar - reaktionista.se

Du klarar mer än du tror

Om det värsta skulle hända… varför skulle du inte klara av det? Människan har överlevt i alla tider, genom krig och naturkatastrofer och hemska trauman. Visst är det jobbigt och hemskt och människor dör och far illa… MEN det är också en del av livets villkor och vad det innebär att vara människa på jorden. Tänk på vad du gått igenom, vad människor i alla tider har klarat av. Vi är byggda för överlevnad. Vi har instinkter som berättar för oss hur vi ska agera i krislägen. Vi klarar det här också.

En dag har vi tagit oss igenom detta, växt av det och förhoppningsvis sammansvetsat oss som mänsklighet på kuppen. Lita på din kropp, lita på att vi gör detta tillsammans.

*

Har du katastroftankar? Hur brukar du hantera det? Har du fler tips eller var det något du kände igen?

Att hålla sig aktiv i karantän

Hej på er, hur har ni det? Vad har ni för er? Jag hänger hemma sjunde dagen i rad då jag har en rejäl förkylning och har haft svårt med andningen. Om jag ska vara ärlig har jag inte lidit mycket av detta. Jag är lyckligt lottad som just nu kan studera hemifrån och kan använda den här tiden för att ta igen mig. Jag lider med de som har sjuka anhöriga, som inte får träffa sina äldre släktingar, med de som lever i social utsatthet eller som nu är isolerade med sin psykiska ohälsa. <3

Det är en märklig situation nu. Vi behöver vara rädda om oss, och i detta betyder det att hålla distans. Det går emot det vi egentligen behöver i kris, det vill säga att samlas och bygga trygghet i gemenskap. Nu kan vi inte samlas fysiskt, men låt oss fortsätta se efter varandra och göra detta så tryggt vi bara kan. <3

Lyft telefonen, skriv några ord, fråga om någon behöver din hjälp om du har möjlighet att ge det.

Jag smög ut och kramade ett träd också.

Här hemma har jag passat på att storstäda, sätta frön i jorden, rensa ut det jag inte behöver i lådor och skåp, lagt upp annonser på Tradera, organiserat och städat på hårddisken, gett växterna ny jord och näring, bloggat, läst bloggar, läst körkortsteori, mediterat, tittat på youtube-klipp om allt från städning till bullet journal till söta ungar, yogat med Adrienne, lyssnat på podd, haft seminarium på distans, redigerat drömmiga dimmiga fotografier och skrivit listor på allt jag längtar efter att göra när jag kan gå ut igen. När detta började var jag en rastlös själ, men nu börjar jag landa i kroppen och hitta rytm i dagarna. Jag var hemma i många år som sjukskriven och jag är tacksam för min förmåga att hålla mig aktiv även hemifrån. Det är grundläggande för att mina underliggande kroniska sjukdomar inte ska försämra min hälsa för lång tid framöver.

De närmaste dagarna tänkte jag ta tag i högen som väntar vid symaskinen, kanske baka lite gott bröd och börja tömma frys och skafferi (också det en kreativ utmaning). Och som om det vore ett dåligt skämt så behöver jag verkligen försöka få tag på toalettpapper. 😝

*

Är du hemma? Vad gör du om dagarna? Hur mår du? Berätta! Vi behöver varandra <3

Rise above

Jag påverkas av andras känslor och obetänksamhet i ord och handling skakar mig djupt. Med en depression följer en låg självkänsla vilket också har aktiverat känslan av att “vara jobbig” och som en börda. Det finns inget rationellt i den känslan. Jag vet att jag inte är jobbig bara för att jag har det jobbigt men känslor är sällan rationella, inte sant? Som högkänslig empat med känslospröten utanför kroppen i kombination med en övervaksamhet sedan traumatiden har jag en del att jobba på när det kommer till gränser.

Rise above - reaktionista.se

I olika situationer har jag under lång tid hört en röst i mig som sagt:

“rise above”

Ibland har det handlat om att skaka av mig andras oförståelse, eller att acceptera besvikelser och människors tillkortakommanden. Ibland har det handlat om att våga vara modig och säga ifrån när något känns fel. Andra gånger är det mer som ett sätt att placera saker i ett större perspektiv. Både inför min egen vacklande självkänsla och inför andra människors åsikter. För det mesta handlar det om att vara “den större personen”. Med det menar jag att ha ett större hjärta, och använda det för att förstå vad som ligger hos mig och andra och vad jag inte behöver ta in i mig och låta påverka mig. Att inte ge igen och inte låta förbittring och svekfulla känslor ta över. Att förlåta och släppa taget. Förändra det jag kan förändra och lämna resten.

Portrait February - reaktionista.se

För om det är något jag har blivit lite väl bra på i den här depressionen så är det förbittring. Kanske är den rentav orsaken till den. Jag har under lång tid känt det som att jag inte hör hemma någonstans. Men istället för att söka efter igenkänning och samhörighet har jag diskvalificerat människor och sammanhang. I en omedveten rädsla för att inte få vara med, eller bli utesluten. Jag gör tvärtom nu. Eller ja, jag försöker göra tvärtom. Jag letar likheter, samhörighet, skapar gemenskap och gör vad jag kan för att bidra med det jag själv önskar mer av i världen.

Den varg jag matar är den som växer sig stark.

Cherokee-legenden om de två vargarna.

Jag reser mig och låter tunnelseendet vidgas. Jag släpper in ljuset, människor och möter min sårbarhet med mod.
Ett steg i taget.

Jag reser mig.