Fragment från februari, fragment av vårlängtan och skärvor av det som ännu är helt och hon som fattas mig.

*

Håkan sjunger att du ska vänta till våren. Varje gång jag hör den vill jag skrika högt efter dig. Efter dig.
Min vän, varför kunde du inte ha väntat ett år? Hade Håkans ord kunnat hindra dig? Du valde ändå hans ord som farväl, och sången om våren kom ett år för sent.
“Jag ska bara skriva världens bästa avskedsbrev” och jag önskar fortfarande att du aldrig hade tagit farväl av oss, att du hade mött oss i våren med blommor i parker och i ditt hår. Jag minns hur din skörhet strålade igenom mig och din styrka likaså.
Om jag bara hade vetat.
Om jag bara hade funnits där.
Hade det gjort någon skillnad?
Ibland tänker jag att det kanske var skönt för dig att slippa se allt så tydligt, hur upp och ner den här världen är.
Ibland tänker jag att jag inte heller orkar. Ibland förstår jag. Ibland vill jag bara skrika tills du kommer tillbaka.
Vi kunde väl ha varit ensamma tillsammans?

*

Vissen tulpan - reaktionista.se

Jag har läst en text högt för gruppen och ett par förundrade ögon möter mina. “Du har inte funderat på att…” och jag avbryter med ett menande leende “spela in ljudböcker?”.

Jag minns när L sa till mitt 16-åriga jag: “du har en fantastisk röst”. Det var som om jag först då förstod att jag hade en. Jag som knappt vågade prata. Och nu läser jag högt så att alla hör. Nu säger de att de vill höra mer. Men jag ska väl inte tro att jag är någon… Eller ska jag det? Kanske är det vad de vill säga, de som fortsätter säga att min röst är trygg, lugnande. Kanske kan den bli hörd nu, ge något annat än den tystnad som låg över den förr.

Livet riktar sina strålkastare mot mig. En vän berättar att hennes vän driver en studio. Det skimrar om min dröm.
Ännu är det läskigt att riskera något. Jag vet att om jag ska försöka måste jag vara beredd att hantera alla skärvor om det går sönder. Jag är inte redo för skärvorna än.

Drömmen lurar sig kvar som en solstråle i bröstkorgen.
En dag, en dag.

*

Fem fotoutmaningmars - reaktionista.se

Det är vårvinter och jag kämpar mig över grusmassorna på cykeln. “Snart måste de sopa bort” tänker jag. In kommer mars med snö i famnen och jag plockar fram värmefilten igen inför natten. Raggsockorna, tekopparna, murgrönafilten. Ännu håller sig vintern kvar en stund. Trots att snödropparna vill titta fram. Trots att jag har köpt en cykel. Än gör det ont när knoppar brister.

Först ska vi igenom marskatter och aprilväder, regnkappor och tygskor, envisa odlingar i drivhus och otaliga “snart vänder det”. När lederna rätar ut sig och musklerna släpper spänningarna vet jag:
nu är det vår. Nu har vädergudarna balanserat Moder Jord för sommarhalvåret.
Ännu tvekar våren. 

*

Lämna ett avtryck