Svaret från förläggaren dyker upp i min inkorg. Det är ett rättvist svar. En refusering med lovord. Jag får återkomma, för de tror på mitt författarskap. De tror bara inte på detta manus i dess befintliga form. Och egentligen känner jag precis så själv också. 

Kritiken sätter fingret på exakt det jag själv har brottats med i relation till manuset. Tidsplanen, de olika berättarrösterna. Det som är formen, som jag verkligen önskar att jag skulle kunna lyckas med. Men jag gör ju inte det. Efter alla år så fungerar det fortfarande inte. Kill your darlings. Mina darlings är inte vissa meningar eller delar i berättelsen. Mina darlings är den icke-kronologiska  berättarformen och berättarrösterna. Men när det inte når fram kan det inte bli andras darlings. Då utestänger jag läsaren. Begreppet får en större innebörd. 

Det som ger mig sorg är att jag inte har ork att göra det nu. Trots alla inspirerande uppslag som spinner iväg i mitt huvud. Jag orkar inte nu, inte själv. Men sen tänker jag ändå att Elvira ska få sova några år. När jag väcker henne igen vill jag att hon ska få berätta sin historia i ett nytt ljus. Naket och ärligt, utan att hamna i skymundan av en rörig tid och andras röster. Bara hennes röst. 

Kanske orkar jag lyssna in henne då, om jag kan ägna henne hela min uppmärksamhet. För jag har orden, jag har förmågan. Men just nu har jag en utbildning att genomgå för att kunna hjälpa barn som hon. Kanske kan det göra mig bättre rustad att förmedla hennes berättelse med klarhet.

Jag kan inte sluta skriva. Jag vill berätta om Elvira, men ni får hålla tillgodo tills jag har den tiden och orken över. Tack för att ni fortsätter tro på att jag en dag kommer att få ut den här berättelsen. Nu ska jag sova gott på orden ”du har en stor skrivbegåvning”.

6 kommentarer

  1. Kanske passar den typ av berättarform som du har just nu i en dramatisering av boken? Där kanske dina darlings kan ta plats så småningom. En tanke som slog mig när jag läste inlägget.

    Jag tänker också att det kanske inte är tid än, som du skriver så ska kanske vfu-perioden tillföra nya perspektiv som rör om och hjälper till. Ibland kan jag hitta vila i att tänka att allt är i sin ordning, att saker sker av en anledning och att det är rätt även om jag inte förstår det där och då.
    I sinom tid får jag träffa Elvira, till dess väntar jag. Det tar den tid det tar 💕

    • Det är faktiskt mycket möjligt! 🙂

      Jag tror verkligen att det är så. Att saker sker av en anledning. När jag har orken kommer jag att kunna berätta, och det är mer än jag trodde om mig själv och min förmåga för några år sedan. <3

  2. Vet du, jag tror att alla berättelser kommer när de är menade. Du kände ju intuitivt att din historia inte riktigt var klar. Kanske behöver du själv växa in i berättelsen, kanske behöver du vänta in rätt tid. Jag tror på dig! <3

    • Kanske. Berättelsen finns, men inte i den form som gör den rättvisa. Svårt att förklara så här, men jag leker en del med kronologi och berättarröster för att forma berättelsen men just den delen har inte hittat hem än. Och mycket beror på att jag inte är frisk nog att hålla ihop det i hjärnan med hjärntrötthet och utmattning. Så när jag har tid nog att undvika hjärntrötthet kommer berättelsen att falla samman. Det är jag övertygad om. Tack för att du tror på mig!

  3. Kære Wilda. En afvisning er ikke dét, man ønsker…. men du får lovord og også tro på dit forfatterskab/skrivetalent! Husk dét! Og så skriver du Elviras historie endnu mere tydelig, stærkere, når tiden og overskuddet er til det… nu er du i gang med en uddannelse, der kræver mange ressourcer. Medvind, kram og de bedste ønsker fra Grete

    • Finaste Grete, tack! Det är så sant. De sista tvivlen på min författarförmåga försvann nu, och jag vet att om jag bara har tid och ork så kommer jag att få ihop berättelsen. Hjärnan surrar av idéer redan men det är en annan sak att kunna ge det min totala uppmärksamhet och det behövs. Stor kram <3

Kommentera