Klockan väcker mig klockan sju och det är ännu mörkt ute. Jag trycker på kaffebryggaren som är laddad sedan kvällen innan, klär på mig kläderna jag har lagt fram och försöker få någon ordning på håret som inte har fått färg på länge. Det skiftar i blont, rött och orange. Jag häller över yoghurt över de tinade bären och packar ner matlådan i väskan. Jag ser en nyhetssändning och sen stänger jag av. Jag behöver tystnaden.

Den svarta kappan och den stora halsduken håller mig varm på väg till praktikplatsen en timme efter att jag har vaknat. Frosten ramar in lövens konturer på marken och jag tänker att jag vill fotografera dem, men att det inte är tid för sånt nu. Jag ställer in matlådan i kylen, väskan på sin plats bakom skrivbordet och kanske hämtar jag en kaffe att starta dagen med medan datorn vaknar.

Om vardagen - reaktionista.se

Jag sammanställer utredningar, jagar skolmentorer för konsultationer, skriver rent mötesanteckningar, sitter med i utredningssamtal, diskuterar tillvägagångssätt och dilemman, observerar mina handledare när de bemöter människor i svåra situationer, deltar i handledningstillfällen och pratar om Idol och födelsedagsfirandet på fikarasten. Jag känner mig som en del i rörelsen, som att det finns en självklar plats för mig här. På lunchen försöker jag nå 5000 steg på promenader runt stan där tankarna får vandra utan att stanna.

När klockan blir 14.30 är det dags för mig att gå hem. Det är ofta svårt att lämna. Jag önskar att jag orkade mer. Ibland orkar jag mer och då stannar jag en stund till. Andra dagar behöver jag ringa någon som kan stötta mig hem via telefonen. De flesta dagar känner jag inte hur trött jag är förrän jag landar hemma.

Om vardagen - reaktionista.se

Jag vill så mycket när jag kommer hem. Laga mat, städa, blogga, skriva, plugga, ringa vänner, träffa vänner. Allra mest vill jag bara gå ut i skogen och krama träd. Jag hinner laga mat och sen fastnar jag i mobilspel eller någon TV-serie för att orken inte räcker längre. De flesta dagar låter jag det vara. Kanske får jag energi att läsa något i kurslitteraturen. Eller så blir Asla på bushumör och vi leker tillsammans en stund. Jag skriver med vänner och har konstant dåligt samvete för att jag inte orkar träffa dem.

Ofta tar jag en promenad på kvällen, för att rensa huvudet och få bort den rastlösa känslan i tröttheten. Ibland orkar jag både studera och plocka undan lite hemma innan kvällen kommer och förberedelserna för nästa dag startar. Kaffebryggaren, kläderna, bären från frysen.

Oktoberskogen i solnedgång - reaktionista.se

Det ligger inläggsutkast som känns viktiga att dela med mig av, slutföra. De bättre kvällarna, när tröttheten inte sveper in mig i ett moln av depressivitet, öppnar jag dem. Sen skriver jag stjärnögonblick och veckoplaner och så ligger de kvar. De inläggen är också viktiga. Men det mesta slukas av depressionen nu. Även denna plats, och det gör mig så ledsen.

Jag är rädd att förlora er, ni som är här. Kontakten med er och att få dela med mig av det jag har fått ger mig mening i de tyngre dagarna. Men just nu så verkar jag inte kunna ge tillräckligt för att kunna känna det. Så jag behöver omförhandla med mig själv en stund, för att inte tappa detta helt. Jag vill blogga om livet, inte leva för att få ihop inlägg till bloggen.

Oktoberkonturer - reaktionista.se

Det kommer ett inlägg om oktober i mitten av veckan och om lusten faller på får ni stjärnögonblicken på söndag som vanligt. Jag finns på instagram. Jag finns kvar. Och det kanske handlar mer om att lägga kraften på de inlägg som ligger närmare mig nu, om trauma. Jag vill ge något mer. Jag vill ge det jag har fått vidare. Jag vill sprida det som har hjälpt mig att må bättre till fler. Kanske finns det också i det svar på sådant som jag själv behöver nu.

Jag vill också ge er fler inlägg som dessa. Kortare inblickar i mitt inre och yttre liv. Jag tror på att det går, men för tillfället har jag hamnat i otakt. Det kanske inte är något som märkts eller kommer att märkas, men det känns i mig. Därför vill jag dela med mig av det här. Så att ni vet var jag är.

Alltid med kärlek,

10 kommentarer

  1. ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  2. Finns här oavsett hur mycket eller hur lite du uppdaterar och tycker att du gör rätt i att vara rädd om och ta hand om dig. Bara så du vet! 🖤

  3. Du är ofta på top of my mind när jag ser snirkliga höstlöv, rykande tekoppar och vackra ord – så nog “finns du” i allra högsta grad även om du låter bloggen vila lite! Ibland tror jag att saker och ting behöver marineras lite. Få ta sin tid, för då kommer det bli så mycket bättre sen. Ta hand om dig min vän!

    • Oj vilken komplimang! Det värmer så mycket att höra. Jag tror också att det är en sån tid. Jag har vägval att göra i bloggandet som jag har svårt att ta ställning till när livet pågår så intensivt vid sidan av. Jag har så svårt att göra saker halvdant, då tappar jag liksom mening i det jag gör. Samtidigt som bloggen också är en viktig del av mitt välmående. Tack för din omsorg!

    • Malin Burge Svara

      Jag känner igen mig i att vara i otakt, att vilja göra mycket mer än det som blir gjort eller vad jag förmår. Vissa stunder kan jag vara schysst mot själv och rycka på axlarna åt det, andra stunder gör det mig väldigt ledsen. Du skrev i förra inlägget om att inte riktigt kunna ta in det vackra, också det är bekant – det är stundtals som att det är en hinna mellan mig och det som är fint, som att jag lättare kan se allt som är fult. Men, vi finns kvar! This too shall pass! 💪

Kommentera