Asla i Björsund - reaktionista.se

Jag vaknar av hennes hulkningar och oron stiger direkt. Det följer en dag med noga övervakning, stirrig blick och en oro som stormar omkring inuti. Min annars så pratiga Asla är helt tyst förutom när hon spyr, igen och igen. Hon drar sig undan. Hon som alltid vill vara i närheten.

Jag ringer runt och får olika råd från olika veterinärer. Någon säger att hon måste in idag och kanske få dropp. Djursjukhuset säger att det inte är så akut än, att katter klarar sig utan vatten i ett dygn. Allt jag vill är ju att hon ska komma in i rummet och jama efter mig som alltid. Jag följer alla instruktioner. Tar tempen som är helt normal. Jag köper tonfisk som hon älskar men hon vänder bort huvudet. Mitt hjärta står nästan still i oron och jag gråter hysteriskt varje gång maktlösheten tar över. Häller i henne skvättar av vätska varje kvart. Hon gör inte ens motstånd, min vildkatt.

Asla - reaktionista.se

Det hjälper. Efter några timmar går hon och äter upp tonfisken. Alltihop. Dricker vatten själv. En stund senare kurrar hon högt när jag kliar bakom örat. Börjar tvätta min hand som för att säga ”var inte ledsen”. Så kommer hon tillbaka. Min älskade älskade Asla. 

Jag vet inte vad som hände. Kanske åt hon något olämpligt. Hennes kropp verkar ha kunnat ta hand om det självt, även om den har kämpat hårt. Så länge hon visar att hon mår bra låter jag henne slippa undan veterinärbesök. Men oj vad svårt det är att vara den som avgör det. Jag kan bara hoppas att jag gör rätt. Ingen känner henne som jag, och ingen känner mig som hon gör.

Håll tummarna att det håller i sig. <3

1 kommentar

  1. Jag har precis hittat din blogg och den – precis som du – verkar vara så himla bra. Känner så väl igen den oron du beskriver (även om jag inte haft katt sedan 2016) och den är värst i världen. Håller tummarna för att det bara var en mindre blipp på radarn. <3

Lämna ett avtryck