“Att ges rum”

Detta är ett försök att göra examensarbetet mer lättläst både utifrån språk men också lite mer komprimerat där det har varit möjligt. Detta är min egen sammanfattning. Själva uppsatsen skrev jag och genomförde tillsammans med min klasskamrat Linus Lenander.

Om du vill kan du hoppa direkt till resultat (avsnitt 5 och 6) och analys (avsnitt 7). Jag har försökt göra det möjligt att enbart läsa denna del och ändå få ett sammanhang då jag förstår att det är mycket text att ta sig igenom. Om du vill ha det ännu mer sammanfattat kan du läsa om resultatet under resultatdiskussion (avsnitt 8.1).

Du är mer än välkommen att ställa frågor eller lämna dina tankar i kommentarerna eller skicka ett mail till reaktionista[at]gmail.com så svarar jag när jag har möjlighet.

I denna text utesluts de referenser som finns nämnda i uppsatsen och i dess referenslista som du hittar i slutet av själva examensarbetet. Hela texten i ursprungsform finns att läsa och ladda ned här.

1 | INTRODUKTION

Människor har en enastående förmåga att anpassa sig till och växa i svåra förhållanden, såsom så kallade “maskrosbarn”. Samtidigt är forskningen tydlig med att hur vår uppväxt är påverkar hur vårt vuxenliv blir. Hur påverkas en människas välbefinnande i vuxenlivet av att fara illa i sin barndom? Detta mäts med det vedertagna “känsla av sammanhang” (KASAM). Medelvärdet i den svenska befolkningen är 70,83. KASAM består av tre delar: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Meningsfullhet har visat sig höra ihop med ett begrepp som kallas “posttraumatiskt växande” vilket undersöks närmare i studien.

Frivilligorganisationer signalerar ett stort behov av stöd för människor med negativa barndomsupplevelser, men blir sällan hörda och tvingas istället själva skapa det stödet. Mörkertalet för de barn som far illa är stort. Motståndskraften tar dem vidare in i vuxenlivet. Det kan göra att de inte syns som barn, men det betyder inte att de inte är sårbara.

Vi ville höra dem berätta sin historia. Om sitt växande. Om hur de har gjort det obegripliga begripligt och det ohanterliga hanterbart. Om det som fortfarande skaver.

1.1 | Syfte

Syftet med studien är att undersöka hur känsla av sammanhang påverkas i vuxenlivet hos personer som har farit illa i sin barndom. Vidare ämnar studien undersöka vändpunkter i livet som har lett till posttraumatiskt växande.

  • Hur påverkas förmågan att relatera till andra människor i vuxenlivet av att fara illa i barndomen?
  • På vilket sätt går det att finna mening och förståelse i negativa erfarenheter av barndomen?
  • Vilka upplevelser av sårbarhet och motståndskraft i vuxenlivet följer av att fara illa i barndomen?
  • Vilken betydelse har vändpunkter och meningsskapande för posttraumatiskt växande?

1.2 | Centrala begrepp

Barn som far illa syftar till barn som i sin familj utsätts för våld och övergrepp eller brist på omsorg och kärlek.

Känsla av sammanhang är det sätt som vi förstår och skapar mening i världen. KASAM mäts genom dimensionerna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och skapades av Aaron Antonovsky.

Posttraumatiskt växande är en positiv psykologisk förändring som ett resultat av en traumatisk livshändelse. De fem dimensionerna är 1) ny potential i livet, 2) kärleksfulla och nära relationer, 3) personlig styrka samt 4) förändrad livsfilosofi och 5) utvecklad andlighet. Posttraumatiskt växande är inte ett förutbestämt öde utan bör ses som ett slags val i hur man hanterar svåra livshändelser.

Resiliens (även kallat motståndskraft) är en process som handlar om att individen anpassar sig till och får kraft att stå emot stressande livshändelser vilket kan involvera djupgående personlig utveckling.

2 | TIDIGARE FORSKNING

Tidigare forskning är ett urval av det som forskats tidigare i ämnet och utvalda vetenskapliga artiklar som ger en bakgrund till det vi skriver om.

2.1 | Betydelsen av familjebakgrund

Barndomstrauman ökar risken för psykisk och fysisk sjukdom och sociala problem i vuxenlivet. KASAM påverkas av familjebakgrund där en stabil familjesituation, socialt stöd och goda skolresultat lägger grunden för starkare KASAM. Även en uppväxt där man som barn har fått vara i fokus, där föräldrarna visar intresse för barnets liv och ger tillgivenhet, ger stark KASAM i vuxenlivet. Andra relationer kan kompensera för när föräldrarelationen brister. Vid dysfunktionella familjeförhållanden lämnas barnet ensamt att förstå sin omvärld och skapa ett sammanhang av sina upplevelser. Det leder till att barnet känner skuld, förvirring och stor ansvarskänsla. En känsla av att vara främmande i världen växte fram med tiden utifrån nedtystade familjehemligheter och att ha svaga erfarenheter av sociala sammanhang som barn.

2.2 | Posttraumatiskt växande: motståndskraft och meningsskapande

Vuxna som hade farit illa i sin barndom vittnade i en studie om att de med tiden upplevde positiva förändringar i relation till sig själva, omvärlden och andra. Nya nära relationer, utbildning, sportprestationer och arbete tog de sig vidare, utvecklade en ökad medkänsla med andra och en emotionell mognad. Det var viktigt att kunna hantera familjerelationer i vuxenlivet, sätta gränser i relationen med föräldrar och att kunna gå vidare från barndomens trauma. Det posttraumatiska växandet verkar komma som ett resultat av att skapa mening av sina erfarenheter eftersom förlusterna traumat har inneburit splittrar världsbilden och då behöver personen sätta ihop en ny sådan. Det har visat sig att detta kan hålla i sig åtminstone i 25 år. Personer som upplevt trauma upplever oftare att livet får en högre mening än att livet tappar värde på sikt. Om individen grubblar utan riktning kan det dock få motsatt effekt. Individer som uppvisar posttraumatiskt växande visar ofta också stark KASAM, främst hög meningsfullhet. Vid vändpunkter i livet verkar det som att det är vilken mening individen tillskriver det som spelar roll och att de skapar insikter och lärdomar. Hopp och motståndskraft är också viktigt, och hoppet har mer samband med “psykologiskt blomstrande”. Om individer upplever fler trauman senare i livet är de extra känsliga för att utveckla depression och ångest av det om de har med sig trauman från barndomen. Det kan försvaga KASAM. En del av KASAM handlar om en förmåga att mildra påverkan av fler trauman, en förmåga som går att träna upp, medan en annan del mer är som ett stabilt personlighetsdrag som inte påverkas av livshändelser lika mycket.

3 | TEORI

3.1 | KASAM: Aaron Antonovskys salutogena perspektiv

Antonovsky som utvecklat teorin KASAM menar att människan inte bara är frisk eller sjuk, utan befinner sig någonstans på skalan mitt emellan. Det finns alltid något litet friskt eller litet sjukt. Antonovsky talar om det salutogena förhållningssättet, att se till det friska och vad som kan styra dit. Genom en djupare förståelse kan individen hitta rätt väg även om det inte alltid finns lösningar. Stressorer, sånt som skapar stress, kommer alltid finnas i livet. Det är hur vi hanterar det, genom att anpassa oss till dem och skapa motståndskraft som avgör hur vi kommer att fungera och hur vi kan minska negativa konsekvenser av stressen. För att vi ska kunna gå mot det friska behöver vi ha en känsla av sammanhang.

Känsla av sammanhang består av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Begriplighet är hur vi förstår hur saker hänger ihop, hur vi tolkar vad som händer inom oss och utanför oss samt hur vi sätter ord på dem. Livet är oförutsägbart. Med hög KASAM kan en individ hitta lösningar på sånt som sker, medan en individ med svag KASAM upplever det som kaos och som att de är förföljda av otur i livet. Att knyta an till sina föräldrar, få behov tillgodosedda och signaler mötta skapar grundtillit hos barnet och med det hög begriplighet. Hanterbarhet handlar om hur vi kan hantera våra inre och yttre resurser på ett sätt som blir bra för oss. Hög hanterbarhet innebär att se skeenden i livet som att det är sånt som händer, medan låg hanterbarhet kan yttra sig som att det är riktat mot en själv. Meningsfullhet är det som motiverar oss i livet. De som har stark KASAM engagerar sig ofta i sådant som får dem att utvecklas, fokuserar på det som är viktigt och engagerar sig för att de tror att det kommer att ge något bra. De kan försöka hitta mening även i det negativa. Individer med svag KASAM saknar en känsla av att något är viktigt i deras liv.

Dynamiska samband kallas de olika mönstren som finns mellan de tre delarna av KASAM. En individ kan ha enbart låga värden, eller enbart höga, eller så varierar det mellan delarna. KASAM som inte är stabilt drar ofta dit meningsfullheten drar. Är meningsfullheten låg dras KASAM neråt även på begriplighet och hanterbarhet, och tvärtom. En individ med mönstret låg begriplighet, låg hanterbarhet och hög meningsfullhet har en stark drivkraft framåt. Det finns fyra delar i KASAM som är för viktiga för oss människor för att hamna utanför meningsfullheten eftersom vårt jag är så bundet till dem. Det är ens egna känslor, mellanmänskliga relationer, ens vardagliga sysselsättning och det existentiella.

Om en person ger sken av ett starkt KASAM men egentligen har en svag KASAM, med en svagt utvecklad identitet, kallas det rigid (orörlig) KASAM. Detta innebär att individen skapar regler för sig själv som den följer utan att tillåta förändring, vilket kan jämföras med personer som tillhör extrema sammanhang.

Beroende på om en individ har stark eller svag KASAM reagerar de olika på stressande händelser, såväl positiva som negativa. Hos en individ med stark KASAM uppstår fokuserade känslor och blir en form av motivation för ett handlade medan det hos en individ med svag KASAM överväldigar och paralyserar (diffusa känslor). Fokuserade känslor hör samman med högre begriplighet medan diffusa känslor triggar igång försvarsmekanismer. För att kunna agera behöver vi sätta ord på och hitta “problemet”. För att samla inre och yttre resurser och hantera det behöver individen känna att agerandet är meningsfullt. En individ med stark KASAM är ofta nära sina känslor, kan sätta ord på dessa och förklara eventuella bakomliggande orsaker. De är mer verklighetsförankrade och kan se sin del i situationer som uppstått. En individ med svag KASAM har ofta svårt att göra det, lägger ofta skulden på andra och anser sig ha otur.

3.2 | Erkännande av Axel Honneth

Erkännande beskrivs av Honneth som hur och som vad människor bekräftar, respekterar och visar uppskattning för varandra som unika individer. Det kan ske på både gruppnivå (t ex HBTQ-personer eller urfolks rättigheter) som individer emellan (genom omsorg eller hälsningar). Vi har bara möjlighet att skapa och behålla en positiv relation till oss själva med hjälp av stödjande reaktioner från andra människor. Bara levande varelser som aktivt bryr sig om sitt välbefinnande kan kränkas moraliskt. Moraliska kränkningar påverkar olika delar av vår självrelation såsom självförtroende (att vi upplever att vi har något att bidra med i världen), självaktning (stolthet och respekt för sig själv) och känslan av egenvärde (att vara värdefull i sig själv). Känsla av egenvärde är det mest grundläggande och kränkningar mot egenvärdet slår därför hårdast. Moraliska kränkningar innebär att bli missaktad (förlora respekt, bli behandlad illa) i någon del av sin självrelation som är beroende av att andra individer bekräftar en. En kränkning är att inte få eller förlora bekräftelse i sin identitet. Genom att förlora eller inte få förväntad bekräftelse skadas vi personligen och blir begränsade i vår handlingsförmåga.

Den första formen av erkännande är omsorg och kärlek. I kärleken erkänner individerna ömsesidigt varandra i vilka behov den unika individen har. Det ger känslomässig trygghet och en grund för att kunna formulera sina behov i relation till andra. På denna nivå erkänns individen för sin unika person genom omtanke grundad i att det ska gå bra för den – för dess egen skull. Plikten till omsorg är ojämn som i förälder-barn-relationen eller jämlik som i en vänskapsrelation. Den andra formen är rättsligt erkännande och ömsesidig respekt av var och en som individ och jämlik andra människor. Detta omfattar erkännandet av människans självständighet, mänskliga rättigheter och förpliktelser. Självrespekt uppnås genom att andra erkänner vår omdömesförmåga. Den tredje formen utgörs av solidaritet genom att visa ömsesidig uppskattning och hänsyn inför andra människors levnadssätt. Den ömsesidiga uppskattningen fokuserar på att erkänna de förmågor som bidrar till de gemensamma målen för samhället. Dessa moraliska inställningar och handlingar säkrar vår personliga integritet.

Den första formen av missaktning, fysisk kränkning, tar ifrån en person tryggheten i att ha ett fysiskt välbefinnande. I sådana gärningar förstörs tilliten till det värde som de egna behoven besitter i andras ögon. Den moraliska kränkningen är att den andre inte respekterar individens gränser mer än den kroppsliga smärtan. Den andra formen är moralisk missaktning då vi skadas i självrespekten. Här inryms allt från enskilda svek till att förbise hela grupper i rättsligt avseende. Den moraliska kränkningen i en svekfull handling ligger i att den personliga integriteten missaktas genom att personen inte tas på allvar i vem den är för sig själv. Den tredje formen av missaktning är förödmjukelse och brist på respekt, att inte få erkännande för sina förmågor. Här skadas självförtroendet, känslan av att vara socialt betydelsefull i en konkret gemenskap, genom allt från att bli ignorerad till utsatt för skambeläggning.

3.3 | Existentiell psykologi av Rollo May

May beskriver varat (människans existens) som det som är kvar bortom det biologiska. Vår upplevelse av att finnas, att kunna uppleva och att vara medveten om det i oss själva. Det är utrymmet där vi kan stanna upp innan vi reagerar och fatta beslut om vår riktning. Varandet inrymmer också en process: att bli något, att utvecklas. Människan har möjligheter och resurser som vi kan göra handling av. För att vi ska kunna göra det behöver vi vara medvetna om oss själva och ta ansvar för oss själva. När vi gör det kan vi också bli oss själva.

Att inte vara är en del av varat. När vi möter det som inte är blir det som är som mest levande. Vi kan då uppleva en ökad medvetenhet om både oss själva, andra och världen omkring. Det möter vi t ex genom ångest, fientlighet och aggression som kan begränsa och hota vår existens. Om vi inte kan möta, acceptera och använda dessa delar av oss konstruktivt utan istället försöker undvika det kan vi uppleva existensen som försvagad och overklig. Detta kan ske när vi sätter vår funktion före vår existens, såsom när vi anpassar oss för mycket så att vi tappar vår originalitet eller sätter vår funktion före vår person. May menar att detta är en förklaring till den utbredda känslan av isolering och ensamhet i västvärlden (att vi sätter den ekonomiska funktionen och prestationen före vår existens).

Upplevelsen av “jag är” innebär att ge sig själv rätten att vara och finnas och att bli ett med sin egen existens. Utan jag-är-upplevelsen blir terapeutiska lösningar falska och tenderar bara att byta ut ett försvarssystem mot ett annat. May menar att det kan vara nödvändigt att bli accepterad av andra för att kunna uppleva sig själv, men det avgörande är vad individen gör av det – och om den ta tag i sig själv. Att kunna uppleva sin existens lägger grunden för den egna självkänslan. Att vara medveten om sig själv ger en förmåga att relatera till andra. Människan kan inte bara ifrågasätta sig själv och sin existens, vi måste också göra det för att förverkliga oss själva, menar May. För att nå självmedvetande behövs förmågan att stå bredvid och betrakta sig själv och situationen samt göra val i det. Om vår självkänsla är beroende av social bekräftelse är det mer en social anpassning än verklig självkänsla.

Våra djupaste upplevelser av ångest, depression och glädje utspelar sig mer i tiden än i rummet. Allvarlig ångest och depression uppslukar hela vårt själv och utplånar tiden, tar bort framtiden. Kan vi se framtiden, utanför ångesten, kan vi komma förbi den. Det kan också vara människans oförmåga att se framtiden som ger upphov till ångest och depression. Att inte förverkliga våra möjligheter ger oss skuld därför att vi förnekar möjligheten att vara. Denna skuld handlar också om skulden i relation till medmänniskor och ett främlingsskap från naturen eftersom det finns möjligheter vi kan använda i det. Om vi använder våra resurser kan det leda till ödmjukhet, känslighet gentemot medmänniskor och ökad kreativitet.

Människans värld är tredelad genom omvärlden, medvärlden och egenvärlden. Omvärlden är den biologiska världen (miljön) där naturlagarna styr. Medvärlden är den gemensamma världen mellan människor med ömsesidigt ansvar och upplevelsen av kärlek. Egenvärlden innefattar självrelationen och förutsätter självmedvetande. Utifrån egenvärlden relaterar vi och förstår den verkliga världen. Hur vi relaterar till omvärlden och vilken betydelse vi tillskriver våra upplevelser av den påverkar hur vi kommer att reagera på den. Om den inre egenvärlden utelämnas blir relationerna med andra lätt ytliga. Utan egenvärlden kan inte kärleken växa, utan omvärlden förlorar den sin kraft. May hävdar att kärleken förutsätter att man upplever sig tillräcklig i sig själv. Vad en grupp betyder för mig beror delvis på hur jag själv placerar mig i den. Därför är inte kärlek enbart biologisk, utan innefattar också individens val och engagemang i andra personer.

Människan kan i sin existens gå över tidens gränser. Vi kan uppfatta erfarenheten från vårt eget och andras förflutna, handla och reagera i nuet och forma framtiden. De avgörande händelserna i en människas psykologiska existens är ofta de omedelbara och som bryter av tiden. Insikten kommer plötsligt, klar och hel i medvetenhet. Insikten betyder alltid att det finns möjlighet och nödvändighet för en förändring, ett beslut, en nyorientering. Händelser i det förflutna får betydelse först i nuet eller framtiden. Individens strävan att bli till och utvecklas bestäms av minnen om vem den har varit. För att kunna reda ut det förflutna förutsätter det hopp och lust att arbeta för att förändra något. May menar att terapi kan hjälpa en människa att avlägsna de hinder som finns att älska, men terapi kan inte lära människan att älska.

Den existentiella terapeutens uppgift är att vara där, närvarande i relationen, medan patienten upptäcker och lär sig förverkliga av sin egenvärld. May betonar vikten av att vänta in rätt tidpunkt då upplevelsen griper tag i individen. För att se sanningen behövs engagemang. Å ena sidan kan det hjälpa patienten att fatta riktiga beslut när den får ökade kunskaper och insikter om sig själv, å andra sidan kan det vara så att patienten inte kan tillåta sig att använda detta förrän den är redo att fatta det avgörande beslutet att engagera sig i sin existens.

4 | METOD

4.1 | Val av metod

Vi valde två metoder: en webbenkät och intervjuer. Tanken var att enkäten skulle kunna mäta mer konkret i siffror och ge ett större perspektiv och intervjuerna gå på djupet för att förstå. Vi valde en flexibel form av intervju för att skapa en omsorgsfull närvaro i intervjuerna som fokuserade på intervjupersonernas berättelser och vad de själva ville dela med sig av. Vår grundtanke var att samla ihop en grupp som fick utbyta erfarenheter i ett levande samtal sinsemellan på temat men sen kom covid-19 och avbröt den idén. För att få en bredare bild och sätta studien i ett större perspektiv kompletterade vi med en enkät. Tyngdpunkten låg dock hela tiden på upplevelser vilket också togs hänsyn till i enkätens utformning och resultat. KASAM mäts i siffror men mäter egentligen upplevelsen av känsla av sammanhang. KASAM-teorin hade vi med oss från början och i utformningen av studien valde vi att läsa på om existentiell psykologi då det tycktes passa vår ingång. När vi hade genomfört de flesta av intervjuerna kunde vi se att erkännande och relationer hade en viktig roll och därför la vi till den teorin också.

4.2 | Urval och avgränsning

Vi hittade intervjupersoner dels genom olika frivilligorganisationer, dels genom en efterlysning när enkäten skickades ut och dels genom att nyckelpersoner kunde söka personer i sina egna nätverk. Vi sökte medvetet efter personer med distans till sin bakgrund och intervjun fokuserade på vuxenlivet, för att undvika ett alltför stort material samt att inte riskera att starta igång omfattande känslomässiga processer då studien inte hade ett behandlade syfte. I enkäten var detta inte ett kriterium.

4.3 | Datainsamling och genomförande

Tidigare forskning har hittats i databaser med vetenskapliga artiklar. Frågor och teman till intervjuerna togs fram utifrån de frågor som mäter KASAM och posttraumatiskt växande. Huvudteman var barndom, relationer, hanterbarhet, begriplighet, meningsfullhet, vändpunkter och posttraumatiskt växande. Dessa teman användes också som teman i resultat och analys.

Intervjuerna gjordes med videosamtal i 45-65 minuter och spelades in. En person ställde frågor och en annan såg till att frågorna blev besvarade. Intervjupersonerna fick information om att de kunde bli ombedda att avrunda om svart drog iväg och det tror vi hjälpte till att korta ned svaren. Många svarade på nästa fråga innan den hade ställts vilket är ett gott tecken för en bra ordning på frågorna.

En kort enkät gjord med Google Forms kompletterade intervjuerna. Den innehåll en förkortad version av KASAM-formuläret med 13 frågor, en fråga om de olika delarna av posttraumatiskt växande, en fråga om typ(er) av utsatthet under barndomen och grundläggande frågor som könsidentitet, ålder och sysselsättning. En fråga om personerna hade haft en trygg vuxen i sin barndom var med utifrån att det anses göra konsekvenserna av en dysfunktionell barndom mindre. De olika frågorna ställdes för att se om det fanns samband mellan KASAM och dessa. 101 personer svarade på ett dygn, sen låstes enkäten.

4.4 | Databearbetning och analysmetod

Intervjuinspelningarna skrevs ut utifrån svaren på frågorna. Sen gick dessa igenom för att kategoriseras utifrån de teman som frågorna ramades in av. Vi gjorde det först en och en, sen ihop. Meningarna koncentrerades, sammanfattades och citat valdes ut. Återkommande teman, likheter och skillnader hittades.

Förutom teman söktes det också efter hur intervjupersonerna berättade och vad de gav särskild betydelse. Det gör det möjligt att förstå på djupet. Vi försökte tolka meningen i vad som sades genom att växla mellan meningar, stycken och teman. Existentiella frågor som intervjupersonerna beskrev kom också fram i analyser av meningen i orden.

Enkätens resultat analyserades mer utifrån betydelse och samband än siffror. Medelvärden för olika svar togs fram. Det söktes efter mönster i svaren. Till exempel togs mönster för KASAM fram utifrån om personer uppvisade höga eller låga värden på begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och om det t ex var högt-lågt-lågt eller lågt-högt-lågt osv.

4.5 | Etiskt ställningstagande

Inför studien prövade vi studien i ett formulär utifrån god forskningssed. Under studien har etiken varit ständigt närvarande och uppe för diskussion mellan författarna. Hänsyn har tagits till det känsliga ämnet och förtroendet genom att försöka skapa trygga former för deltagarna, lagt tyngdpunkten på det friska, informerat om att det är okej att avbryta när som helst m.m. Inför intervjuerna framkom det att intervjupersonerna hade tillgång till stödjande personer och sammanhang och vi hade möjlighet att hänvisa vidare vid behov. Materialet har några anonymiserats. Vi har bevarat intervjupersonernas språk i så stor utsträckning som möjligt för att minska risken för feltolkning. Intervjupersonerna har själva fått ange sin könsidentitet.

5 | RESULTAT ENKÄT

101 personer svarade på enkäten.

5.1 | Bakgrund

  • Av de som svarade var 91 kvinnor, 4 män, 5 icke-binära och en av annat kön.
  • Ålder från 21-84 år, medelålder 33,5 år.
  • 54 personer arbetar heltid, 16 deltid, 18 studenter, 3 pensionärer, 3 arbetssökande, 3 har en sjukskrivning, 4 personer uppgav annan sysselsättning.

5.2 | Utsatthet i barndomen

På fråga om vad de hade upplevt i barndomen var flera val möjliga. De flesta angav minst två former av utsatthet i barndomen.

  • 72 personer hade upplevt psykiskt/känslomässigt våld.
  • 60 personer hade upplevt psykisk sjukdom i familjen.
  • 55 personer hade upplevt missbruk i familjen.
  • 40 personer hade varit utsatta för fysiskt våld.
  • 36 personer hade bevittnat våld.
  • 30 personer hade varit utsatta för sexuella övergrepp.
  • 27 personer hade upplevt försummelse/vanvård.
  • 15 personer hade upplevt långvarig sjukdom i familjen.
  • 10 personer hade förlorat en förälder.
  • 4 personer hade haft en förälder i fängelse.

De som angett att de upplevt en form av utsatthet hade inte samtidigt upplevt våld. Motsatsen gäller för de som angav 4-5 former av utsatthet vilket tyder på att våld är något som förekommer oftare när det finns andra former av utsatthet i barndomen.

  • 31 personer angav att de hade upplevt 1 form av utsatthet
  • 25 personer angav att de hade upplevt 2 former av utsatthet
  • 23 personer angav att de hade upplevt 3 former av utsatthet
  • 7 personer angav att de hade upplevt 4 former av utsatthet
  • 5 personer angav att de hade upplevt 5 former av utsatthet

Det var 22 personer som hade haft en trygg vuxen att prata med i barndomen. 35 personer saknade det och 44 personer hade det till viss del.

5.3 | Känsla av sammanhang

Medelvärdet för den svenska befolkningens KASAM är 70,83 i studier. Av de vuxna som farit illa i sin barndom och svarade på enkäten var medelvärdet 50,16 vilket är mycket lågt i jämförelse. Det ligger också under personer i hemlöshet (54,67). Gruppen visade högst värden på meningsfullhet, totalt sett.

De dynamiska sambanden (se avsnitt om KASAM ovan) mellan komponenterna visade flera olika mönster. Det vanligaste mönstret (33 personer) som stack ut mest var typ 4 (låg begriplighet, låg hanterbarhet, hög meningsfullhet). Även typ 2 (låg begriplighet, hög hanterbarhet, hög meningsfullhet) bör ses som ett speciellt mönster, vilket uppvisades av 11 personer. Att typ 4 var vanligast kan tyda på att individer som farit illa i sin barndom ofta har någon form av inre motivation och styrka samt en vilja av att komma framåt i livet.

Utmärkande svar utifrån begriplighet:

  • 70 personer upplever att de ofta har motstridiga känslor och tankar.
  • 75 personer upplever att de ofta har känslor inom sig som de helst inte vill känna.
  • 70 personer uppger att när något har hänt har de oftare över- eller undervärderat dess betydelse än sett saken i dess rätta proportioner.
  • 51 personer har ofta överraskats av beteendet hos personer som de trodde de kände väl. Endast en person uppger att det aldrig hänt.
  • 40 personer upplever att de befinner sig i en obekant situation och inte vet vad de ska göra.

Utmärkande svar utifrån hanterbarhet:

  • 77 personer uppger att människor som de har litat på har gjort dem besvikna.
  • 41 personer uppger att de känner sig orättvist behandlade mycket ofta, 45 personer upplever det sällan.
  • 56 personer upplever sig ofta ha otur, medan 31 personer sällan känner så.
  • 40 personer uppger att de ofta har känslor de inte är säkra på att de kan kontrollera.

Utmärkande svar utifrån meningsfullhet:

  • Majoriteten av respondenterna skattar högt på meningsfullhet, framför allt i att bry sig om vad som händer omkring dem.
  • 55 personer uppger att deras liv har haft mål och mening. 11 personer angav det högsta värdet för mål och mening hittills i livet medan2 personer angav extremvärdet att deras liv hittills har saknat mål och mening.
  • 55 personer angav att deras dagliga sysslor är mer en källa till glädje och tillfredsställelse än till smärta och leda, enbart 17 personer uppgav motsatsen i relation till dagliga sysslor. Dock angav ingen extremvärdet på smärta och leda i denna fråga.
  • 49 personer uppger att de oftare upplever att det de gör dagligen saknar mening, medan 37 personer uppger motsatsen. Svaren koncentreras mot mitten av skalan men överväger åt mening snarare än avsaknad av den.

5.4 | Posttraumatiskt växande

Har du i vuxenlivet upplevt att dina barndomserfarenheter har gett dig nya valmöjligheter i livet (19 svar), större uppskattning av det du har (47 svar), personlig styrka (69 svar), större upplevelse av andlighet och närvaro (23 svar), förändrade värderingar (45 svar), ingen av ovanstående (10 svar).

Ju fler former av utsatthet man hade upplevt i barndomen, desto fler upplevelser av posttraumatiskt växande angavs. En möjlig förklaring är att ju svårare situation en personer möter, desto större motståndskraft behöver den uppbåda.

6 | RESULTAT INTERVJUER

6.1 | Bakgrund och barndom

Vi intervjuade sex personer som hade farit illa i sin barndom och som själva uttryckte att de hade fått distans till sina upplevelser idag. Namnen är fingerade och informationen anonymiserad.

Kim är runt 30 år, gift, har barn och arbetar som kurator. Barndomen beskrivs som att leva i skuggan av föräldrar med psykisk ohälsa och alkoholism samt syskon med sjukdom och funktionsvariation. Kim upplevde främst känslomässig försummelse och psykiskt våld kopplat till skamkänslor.
Ida är runt 50 år, singel och utbildar sig till undersköterska. Hon beskriver sin mor som kroniskt deprimerad under uppväxten. Både Idas far och styvfar hade ett missbruk.
Vanja är runt 30 år, singel och arbetar som personlig assistent. Hon har en masterexamen. Vanja beskriver sin barndom som lycklig fram till 10 års ålder då hon utvecklade panikångest och depression. Hennes mor var traumatiserad och led av psykisk ohälsa. Från åtta års ålder utsattes Vanja för sexuella övergrepp av sin far.
Sasha är runt 30 år, gift och har barn samt studerar pedagogik. Sashas uppväxt präglades främst av stor omsorgsbrist vilket yttrade sig genom psykiskt våld och försummelse.
Hanna är runt 30 år, gift och har barn. Hon arbetar i kyrkan med högskoleutbildning bakom sig. Uppväxten beskrivs som att det fanns få trygga punkter, att syskonskaran flyttade runt mycket, att det förekom missbruk och att hon har bevittnat våld mot sin ena förälder.
Viktor är runt 30 år, lever i en samborelation och har barn. Han arbetar som socionom. Våld, missbruk och psykiskt våld förekom i Viktors barndom framför allt relaterat till hans far. Vanligast var det psykiska våldet.

En gemensam kärna i intervjupersonernas berättelser är avsaknaden av grundtrygghet och tillit. Majoriteten beskriver att de försökte dölja sina hemförhållanden som barn, medvetet och omedvetet. Flera beskriver en slags normalisering, som att de upplevde att barndomen var bra eftersom det var det de kände till och behövde förhålla sig till. Hanna beskriver det som att ”det sjuka försvinner lite, när man är mitt i det är det inte sjukt”. Två personer nämner att de fann trygga punkter hos mor- eller farföräldrar och både Hanna och Vanja nämner kyrkan som en trygghet. Alla intervjupersoner har valt yrken där de arbetar med människor.

6.2 | Relationer

Alla intervjupersoner beskriver att de har nära relationer idag och att de har en god förmåga att relatera till andra människor. Fyra personer lever i en partnerrelation, tre är gifta och fyra har barn. Tillit och otrygghet framträder som den största utmaningen i relationer även i vuxenlivet. Vanja beskriver en överdriven rädsla i relationer generellt.

De flesta har någon form av kontakt med minst en förälder idag. Kontakten med grundfamiljen kan många gånger vara komplicerad, ofta med konflikter eller tidigare konflikter. Ida har kunnat närma sig sin mor sedan de båda gjort förändringar i sina liv. Viktor kan ha en relation med sin far som farfar till Viktors barn. Det tycks viktigt att kunna skydda sig mot besvikelser och kräkningar i de familjerelationer som än idag skadar. Med matchande förväntningar och gränssättning för sin integritet verkar det gå att ha en fungerande relation med föräldrar i vuxenlivet efter omsorgsbrister i barndomen.

Alla intervjupersoner berättar om vänskap och kollegiala relationer. Många uttrycker att dessa relationer fungerar bra, om än på olika sätt. Fem intervjupersoner beskriver nära vänner som funnits med länge eller dykt upp i vuxenlivet. Sasha skaffade nya vänner när hon var 15 år och de har blivit som en ny familj.

6.2.1 | Relationer och egenvärde

Ida beskriver en dubbelhet i att möta nya människor, hon kan vara misstänksam och samtidigt bli som förälskad och ha naiva förväntningar. Det skapar en gränslöshet och att hon kan överkompensera till en början då hon känner sig ”som det svarta fåret”. Viktor beskriver en liknande upplevelse, som att han var kär, från när en person bekräftade honom som person. Som ung vuxen tänkte han att han skulle hitta någon som kunde tycka om honom “bara lite” och sen hålla fast i den personen.

Ida har valt bort partnerrelationer för att hon ”blandar ihop kärlek och passion” och träffar män som inte är sunda. Kim har liknande erfarenheter och menar att hen hamnade i osunda relationer just för att hen inte litade på sig själv. Kim förstår det som att det handlade om att grundfamiljen sa ‘man kan inte älska dig’. När Kim hittade någon som tyckte om hen överhuvudtaget gick Kim in i de relationerna eftersom hen trodde att hen inte förtjänade bättre. Detta fick hen senare att söka hjälp. Kims nuvarande partner hjälpte hen ur en destruktiv relation och har hjälpt Kim att förstå sitt egenvärde.

I sin barndom beskriver Viktor att han hade få viktiga kamrater som han “gjorde slut på”. Idag har han satt en regel för sig själv att om han efter tre kontaktförsök inte får något gehör bryter han kontakten. Han berättar att en nära relation tog slut på det sättet för att han inte kände sig behövd. Vidare berättar han om insikten att han har försökt ändra på människor men maskerat det som att han hjälper dem. Han menar att när han ser ett problem fastnar han på det och ska ändra det vilket kan förstöra mycket i hans mer ytliga relationer.

Ida behöver vara mycket ifred vilket kan förvirra vänner, att hon först bjuder in öppet och sen drar sig tillbaka då hon blir trött. Hon litar inte helt på att de ska vara där. Vanja har svårt med tillit och att känna sig trygg med vem hon är i vissa vänskapsrelationer. Hon har upplevt mycket dömande från föräldrarna och kan vara rädd att andra dömer henne likadant, att hon inte duger som hon är. Sasha har brottats med att hamna i medberoende gentemot andra. Kim berättar att hen tar in väldigt mycket vad andra känner och blir trött: ”Det är som att jag har en antenn igång hela tiden där jag snappar upp vad folk tycker, tänker och känner. Jag gör det liksom automatiskt, jag kan inte stänga av det”.

6.2.2 | Att känna in andra människor

Att alla intervjupersoner har valt att arbeta med människor får möjligen sin förklaring i den välutvecklade empatiska förmågan som de alla beskriver. Inkännandet ger dubbla känslor. Å ena sidan upplevs det som en värdefull gåva i att kunna sätta sig in i hur andra människor tänker och känner, samt se vad som kan ligga bakom människors handlanden. Å andra sidan kan denna förmåga att känna in andra lätt få slagsida på bekostnad av dem själva. Ida säger:

Men det gör också att jag ibland får hålla koll på min gräns… att jag kanske kan bli lite för ursäktande och medberoende med människor som kanske inte tar det ansvar som de ska göra. Eller som vi ska göra, sådär. Men ibland upplever jag mig själv som att jag har en större förståelse… för andra människor.

Det kan leda till att intervjupersonerna ibland läser in för mycket hos andra, ursäktar andras beteenden och blir medberoende. Några intervjupersoner härleder det till ett stort bekräftelsebehov. Några beskriver att det är lättare att känna in med personer utan känslomässiga band, andra har lättare för att se barn och känna in deras behov. På det temat säger Hanna: ”Gentemot andra människor så tror jag att det liksom, att det verkligen har gjort nåt bra med mig, att det på många sätt har varit helt vidrigt”.

6.2.3 | Utanförskap

Ida beskriver att hon inte tillhörde familjen och ofta upplevde sig utanför både i skolan och hemma. Hon har svårt att se att hon hade relationer till klasskamraterna, och svårt än idag att se sin del i det som sker:

Jag har väldigt svårt att identifiera min del i händelser. När saker har hänt mig så har jag inte, oavsett om det varit stort eller litet, har jag inte riktigt tagit till mig det, att det har varit min händelse.

Hanna beskriver hennes hållning till livet tidigare som en ”icke-existens”. Vanja uttrycker det som en bubbla: “man är inte riktigt inne i livet utan man är lite utanför” som hon kom ur som 17-åring genom samtalsstöd “jag kände att jag kom in i livet och var i livet. … Och nu känner jag att jag är i livet, jag känner mig typ som alla andra”. En liknande upplevelse av att vara främmande kopplar Ida till att hon såg sig själv som den felande länken och att hon inte hade något eget värde.

I de fall där känslan av utanförskap har hängt med i vuxenlivet tycks det handla om det egna värdet, social gemenskap samt att matcha förväntningar som en vuxen människa. Ida arbetade tidigare i en högpresterande bransch. Trots den yttre bekräftelsen kände hon sig fel: ”som att jag väntade hela tiden på att jag skulle bli ertappad liksom att jag inte… jag var inte som dom”. Viktor beskriver ett stigmatiserande utanförskap när han inte matchar förväntningen av vad en vuxen person ska kunna. Vanja berättar att hon än idag kan upptäcka hur annorlunda det var i hennes familj jämfört med för andra.

6.2.4 | Förlust av föräldraomsorg

Förlusten av föräldraomsorg sätter oundvikligen spår. Ändå vittnar flera av intervjupersonerna om hur de har kunnat acceptera och leva med sorgen och tomrummet. ”För att det är vad det är. Och nu gör jag nåt av det istället”, säger Hanna. Skapande och samtal har hjälpt henne att nå acceptans vilket det fortfarande gör.

Alla intervjupersoner är idag öppna med sin bakgrund, några i de närmaste relationerna och andra även i mer ytliga relationer. För många har det varit viktigt att kunna prata om hur det har varit för att andra ska förstå hur det är nu. Vanja beskriver att alla inte kan prata om det och en del förstår inte vilket djupt trauma det är. Andra visar att de kan stå i det, att de vågar lyssna och förstår. Det är med de personerna hon pratar om det. Kim är öppen med de flesta: ”[Jag] kanske inte går in på allt i detalj direkt men ’det här har jag varit med om’, då slipper jag det sen”. Även enkla småprat kan bli komplicerade, som när någon frågar om hen ska träffa sina föräldrar under påsken. ”Det är så många saker som inte är normala”. Enkla frågor blir svåra. ”Det är just det som kan göra att jag känner mig lite annorlunda”. Kim har lättare att acceptera idag. Förr var det mer smärtsamt när andra som exempel skulle fira jul och fick presenter av sina föräldrar:

Det är inte det att det handlar om presenter i sig, men att någon bryr sig, någon har tänkt till med vad man önskar sig och tycker om. Jag vet vem du är, jag känner dig, det är själva symbolen av en present.

Till och från känner Kim att det är svårt att andra har föräldrar som de vet finns där, ställer upp och kommer på tillställningar. Det väcker sorg. Kim har hittat andra viktiga personer som gör att det känns lättare. Andra saker som gör det svårt att nå acceptans är att först nu förstå vidden av sina erfarenheter, bekräftelsebehov, större motgångar i livet som väcker sorg över hur livet har varit och vilka förluster det inneburit. Det hjälper att finna gemenskap med andra som upplevt liknande, att fokusera på sig själv, att tänka att det som hänt kanske ändå bidragit till att en blivit en bra människa. Sorgen är viktig för acceptansen. ”Ofta hittar jag något i min sorg” berättar Ida och fortsätter: ”Därför att nånstans kommer jag nära … en mjukhet hos mig själv i den där sorgen som gör att jag blir snällare mot mig själv och andra. Och det gör att det blir lättare att hitta acceptans”.

Sasha säger: ”Jag tror att sorgen där snarare ligger i att jag inte ens har det här att jag vill prata med mamma”. Hen återger när en vän under gemensamma resor har velat ringa sin förälder och hen har tänkt att ’jaha, jag sitter här så länge’. Sasha beskriver att det var längesen hen gav upp att ha föräldrar som man kan vända sig till med problem, men att det ibland dyker upp situationer då hen undrar ”är det nu man ska ringa en sån där förälder?” och att tomrummet blir kännbart. Att förstå att ens föräldrar inte har kunnat ge det de själva inte fick som barn är något flera intervjupersoner nämner som viktigt för acceptans.

6.3 | Känsla av sammanhang

6.3.1 | Begriplighet

För att skapa ett sammanhang av och förståelse för sina barndomserfarenheter hade samtalsstöd stor betydelse. Fem av sex intervjupersoner har fått samtalsstöd i olika former. Kreativitet framhävs också som ett viktigt redskap för att förstå.

De fem intervjupersoner som fått samtalsstöd nämner det som avgörande för att få perspektiv och se sig själva då och nu. Några förstod redan som barn att deras familj var annorlunda men försökte se förbi det. Terapi kunde ta tillbaka förträngda minnen, minska den inre skulden, förstå varför man mådde dåligt och att sluta försvara föräldrarnas beteenden. Flera av intervjupersonerna har förstått att det har varit något fel i familjen när de har kommit därifrån eller fått möta andra familjer och se andra relationer.

Stödgrupper med likasinnade är viktigt för igenkänning, och att förstå sig själv. Stödgrupper i frivilligorganisationer och genom 12-stegsrörelsen (t ex ACA:s vuxna barn) nämns av flertalet intervjupersoner. På liknande sätt har sociala medier gett utrymme för tankar och känslor tillsammans med andra.

Flera intervjupersoner har känt sig annorlunda än sina jämnåriga. Två intervjupersoner har blivit utsatta för mobbning och utfrysning i tidig ålder. De beskriver det som att det var för att de var annorlunda, antingen tillbakadragna eller överaktiva.

Intervjupersonerna förstår sina reaktioner och svårigheter idag utifrån hur de blev behandlade som barn. Kim hamnade i skymundan i sin familj och kände sig inte lyssnad till, vilket kan triggas igång i liknande situationer idag. Vanja säger “jag har upplevt ganska mycket dömanden från mina föräldrar så och jag kan vara rädd att andra dömer mig på samma sätt som dom”. Ida beskriver en osäkerhet som kommer på grund av att hon inte förstod de vuxna som hon hade omkring sig som barn.

6.3.2 | Hanterbarhet

Ett övergripande mönster av kontroll framkommer. Det kan vara kontroll över vardagliga situationer och över situationer som är svåra, eller omöjliga, att kontrollera. Det blir viktigt att ha planer och lösningar för olika situationer som kan uppstå för att uppnå någon form av kontroll. Eller att se flera delar i sitt liv som projekt som har en början, en mitt och ett slut. Alla intervjupersoner har mer eller mindre på något sätt dolt, eller inte berättat, hur det var under barndomen vilket också ses som en form av kontroll. Som att leva med en mask där det såg stabilt ut utåt, vilket gjort det svårt att få hjälp innan det rasade helt.

Majoriteten har inte några större problem med att be om hjälp, men man ber om hjälp av några få utvalda personer. Att avgöra när man ska fråga om hjälp är ofta svårt. Ida säger: “Men det är … [två närstående] som jag kan be om hjälp. Och det är nog för att när jag ber om hjälp så funderar jag aldrig på deras tonfall eller liksom vad dom läser in i det, om dom ser mig som en mindre liksom vetande person”.

Svårigheter i att “vara vuxen” är ett mönster som återkommer. Hanna säger: “Jag måste liksom överbevisa hela tiden att jag KAN ta ansvar, att jag KAN va vuxen”. Ett sökande efter bekräftelse framträder hos flera intervjupersoner. Ida sökte bekräftelse genom att överbevisa att hon klarade av saker. Detta ledde till högpresterande jobb som inte gav henne mycket tillbaka, känslomässigt. Viktor beskriver att han i sina ytliga bekantskaper vill få vara hjälten, den som räddar och hjälper.

Att hantera sina känslor i vuxenlivet är generellt lätt för intervjupersonerna. Ibland kan Ida blanda ihop känslor som att reagera med ilska när hon egentligen är rädd eller bli likgiltig vid mycket starka känslor. Sorg beskrivs av flera som en fin känsla. Den konstanta stressen är svår för Vanja.

Ett viktigt sätt för intervjupersonerna att hantera effekterna av sina erfarenheter från barndomen har varit att kunna ha aktiviteter där de kan känna att de får tänka på annat eller att bearbeta känslor och tankar, som exempelvis yoga, musikskapande, poesi, skrivande, läsning, träning och spel.

6.3.3 | Meningsfullhet

Intervjupersonerna tycks främst finna mening i viljan att hjälpa människor. Att få göra skillnad för andra, framför allt för barn, beskrivs som meningsfullt. Flera intervjupersoner beskriver den större förståelsen för andra som har det svårt, möjligheten att dela med sig av sina erfarenheter och att ägna sig åt personlig utveckling som meningsfullt. Idas bloggande och närvaro i sociala medier väckte mening: ”Då var det som att nånting vaknade inom mig, att jag faktiskt hade ett värde. Trots, eller på grund av, och med min barndom”. Det mer öppna samtalsklimatet runt psykisk ohälsa har gett henne en känsla av att inte vara ensam. Det var viktigt för Ida att bryta tystnaden om sin bakgrund, för att kunna vara sig själv och bli sig själv. Sociala engagemang och att lösa problem tycks ge mening. Hanna beskriver att hennes engagemang får henne att känna att hon hjälper till att driva saker framåt.

Flera av intervjupersonerna beskriver att kreativitet och sinnesnärvaro är något som är viktigt för att skapa en meningsfull vardag. Vanja fann sig själv i musiken tidigt: “Jag har ju fattat att den man är när man är sig själv helt och hållet, då är man oändligt stark. Och det kommer fram när jag spelar fiol faktiskt, och efteråt kan jag ofta känna mig väldigt så här lättad och må bra, känna att jag är ju bra liksom”.

Flertalet beskriver att det är viktigt med bekräftelse och att känna sig lyckad. Det kan de göra i sin föräldraroll, i yrkeslivet eller genom att motbevisa sin låga självkänsla. Ida säger: ”Så att nu känner jag idag att jag kan nästan göra vad jag vill, nästan. Jag är inte slav längre under andras påverkan så”. De beskriver tacksamhet för hur långt de kommit idag, och att få uppskattning för vem de är snarare än vad de gör. Viktiga relationer ger meningsfullhet.

6.3.4 | Hopp

Två personer uttrycker att de försöker att inte tänka på framtiden och istället vara här och nu. Hanna försöker se det lilla: ”finns det lite, så kommer det att kunna bli större” samtidigt som hon beskriver en hopplöshet inför klimathotet. Ida nämner hopp i att samhällets attityd gentemot barnen som växer upp i utanförskap har förändrats. Det mellanmänskliga återkommer. Sasha säger: ”det vi människor vill är att vi ska må bra, kunna sitta och hänga med varandra”. För Kim finns hoppet i det gemensamma livet med sambon, i deras drömmar och vad de vill göra framåt: ”…saker man har kämpat med. Man vill att det ska bli bra till slut”.

Det ger hopp att möta andra i öppna samtal, att inte vara ensam och veta att andra har tagit sig igenom, liksom att se sig själv genom andras ögon. Ida säger: ”Att jag faktiskt har gjort mycket med mig själv, känslomässigt. Som jag för 20 år sen inte trodde var möjligt”.

6.4 | Vändpunkter

Meningsfullheten är som starkast i samband med viktiga vändpunkter i livet. Viktiga vändpunkter beskrivs som olika typer av samtalsstöd. Samtal har gjort det möjligt att förstå det som hänt och hur ens erfarenheter har, och fortsätter, påverka i ens vuxenliv samt gett verktyg för att kunna hantera sina känslor på ett bra sätt. Vanja säger: “… jag upplever att i min familj så blev jag inte riktigt sedd, men det blev jag ju av min terapeut och då fick jag liksom ett exempel på hur en välfungerande relation kan vara”. Ida minns en vändpunkt i terapi: “… jag hörde mig själv säga: jag är faktiskt också värd.”

I berättelserna framkommer vändpunkter som att få känna hur det är att lyckas med något samt att bli sedd och bekräftad i ömsesidiga relationer. Hanna och Sasha beskriver båda studenten som en viktig vändpunkt, att få sina gymnasiebetyg i handen. Hanna nämner när hon fick sitt första jobb: “När den VÄLDIGT låga självkänslan blir överbevisad. Framför allt när det händer om och om igen”. I samband med studenten bestämde Sasha sig för att ta ut svängarna mer i livet: “Det fick bära eller brista, och då bar det… sedan dess har det burit”.

För Sasha var en viktig vändpunkt när hen bytte bekantskapskrets som 15-åring: “vi var en massa udda fåglar liksom på olika sätt. Så det fanns en gemenskap i det udda”. När Sasha blev utsatt för en våldtäkt i tonåren lade föräldrarna skulden på Sasha. Hen bestämde sig där och då för att aldrig öppna upp sig känslomässigt igen för sina föräldrar: “Ni ska inte in i mina djupa rum”.

När Viktor kom i kontakt med termen “vuxna barn”, ledde det till att han kunde hitta en gemenskap med andra som har liknande erfarenheter. En annan vändpunkt var när han fick upp ögonen för hur det kan se ut i andra familjer. Ida beskriver det som en vändpunkt när hon fann sociala medier. Hon upplevde som en euforisk känsla när hon insåg att hon kunde vara värdefull och bidra med något. Ida minns också hur det var när hon bröt tystnaden: ”Jag försökte inte dölja min historia längre utan jag bestämde mig”.

Sasha beskriver även en “mystisk vändpunkt” när hennes dåvarande samtalsstöd skulle åka utomlands en längre period och hen var tvungen att klara sig utan den personen. Sasha hade då vaknat upp en morgon och känt ett slags skyddande hölje runt omkring sig och förstod att det skulle nog ordna sig trots allt.

6.5 | Posttraumatiskt växande

Alla delar av posttraumatiskt växande framkommer i intervjupersonernas samlade berättelser. Den personliga styrkan är mest framträdande (precis som i enkäten). Resultatet tyder på att KASAM har en stark påverkan på möjligheten till posttraumatiskt växande. Att få sätta ord på och att få hjälp att förstå vad man kommer ifrån, samt att det tas emot i ett hållande förstående sammanhang verkar kunna minska skuld och skam, och känslan av ensamhet och utanförskap. Att lära känna sig själv på ett djupare plan och få verktyg att hantera sina upplevelser formar motståndskraft. Sasha blir berörd när hen hör sig själv säga ”Jag tycker att jag har en ganska stor kraftkälla i mig”. Hen vet i huvudsak hur hen ska ta hand om sig för att kraften ska finnas där och vara tillgänglig.

Att känna med andra och känna in andra beskrivs som en motståndskraft, vilket också blir en drivkraft att få saker att hända och att hjälp andra. Flera beskriver det som en inre styrka. Ida beskriver läkandet som att “helna” i små bitar. Om situationen när hennes pappa dog beskriver hon: “Att liksom jag kunde ta hand om min pappa och bibehålla den här känslan av att vara mig själv och ändå ta hand om honom i respekt och nån slags kärlek. Då kände jag att jag hade inte klarat av att gjort det om jag inte hade levt det liv som jag har levt, så”.

Alla intervjupersoner tycker att de har möjligheten att påverka sitt liv och sina val idag. Viktor säger:

Jag är ju mer stark åt det analytiska hållet än att kunna ändra på mig. För återigen, vi handlar utifrån våra tankar som kommer från våra känslor som kommer från erfarenheter och att skapa nya erfarenheter när man inte har såna erfarenheter tidigare är ju jättesvårt, i alla fall för mig.

Vanja uttrycker en strävan efter att kunna se det som har hänt som att det hände men att det inte påverkar henne i nuet: ”ungefär som att minnena finns kvar men som att det hände en annan person så man inte själv behöver lida av det.”

Meditation, yoga och medveten närvaro återkommer som teman vilket ses kunna stärka hanterbarheten generellt. Meditation kan ge lugn och större valmöjligheter. Det går också att utläsa att just förståelsen för sig själv och sina reaktioner, samt att gå emot myter av sig själv genom handling är vändpunkter som leder till nya valmöjligheter i livet. Att känna sig stark i sig själv verkar skapa förutsättningar för andra val, som till exempel att välja nya sammanhang och människor.

Majoriteten av intervjupersonerna vittnar om en tacksamhet och uppskattning över livet idag. Viktor säger ”jag är den jag är idag och är väldigt nöjd med den jag är idag, så därför är jag tacksam för min uppväxt”. Sasha nyanserar tacksamheten med att den inte gäller för det som har varit, men att det som har skett och den hjälp hen fått har format hen till den reflekterande person, förälder och medmänniska hen är idag. Sasha menar att samtalsstödet var nödvändigt för att nå ett bra liv.

Att uppskatta det man har verkar även hänga ihop med förändrade värderingar. Sasha tycker att hen är bra på att se de riktiga och viktiga värdena i sitt liv, vad som spelar roll, t ex nära relationer och att brinna för sitt yrke. Andra värderingar som framträder är att kunna bidra med sina erfarenheter och förståelse till andra, ta vara på det liv som är här och nu och att se det positiva i det lilla.

Den empatiska förmågan och förståelsen för andra människor tycks sträcka sig vidare in i större perspektiv om social rättvisa och solidaritet, samt en önskan att hjälpa andra. Det framkommer att samhällsengagemanget och empatin för andra också kan vara starkare än konflikträdslan.

Hanna och Vanja har funnit trygghet och stöd genom kyrkan. I Vanjas tro finns en övertygelse om att vi alla har en uppgift här på jorden, och att gud hjälper oss att ta oss igenom livet:

För mig är det väl ett sätt att hantera mina trauman. På ett sätt kan jag väl uppleva att det är ett sätt att fly från lidandet, att se ett större sammanhang. Att det finns en mening med lidandet. Att det inte behöver vara förgäves.

Vanja beskriver det som att hitta hopp i den situation som man upplever som skrämmande:

Kanske på något sätt finns det någon mening med den här erfarenheten för att förstå någonting, eller jag har någon uppgift i framtiden som har med det här att göra. Det är något som jag tycker mig känna på mig även fast jag inte är där nu. Men jag skulle på något sätt vilja jobba med utsatta. Just på grund av att jag själv har upplevt såna saker.

Sasha använder symboliken i odling och natur som affirmationer. För att hantera svåra smärtor har Sasha ”gått in i gamla knotiga äppelträd som är som cirklar … det är någonting tryggt och bra, fint med cirklar som sluts”.

7 | Analys

Resultatet analyseras i denna del med Mays existentiella psykologi, Honneths erkännandeteori och Antonovskys salutogena perspektiv och sätts i relation till tidigare forskning. I originaltexten finns korrekta referenser, här har jag valt att lätta upp texten utan dessa avbrott.

7.1 | Relationer

Det som enligt Honneth slår hårdast mot relationen med sig själv är att bli kränkt utifrån sitt eget värde, vilket också är det som intervjupersonerna upplevt i sin barndom tillsammans med att de inte fått bli sedda i relation till sina föräldrar. Det är föräldrarna som ska lägga grunden för vår tillit och trygghet och som ska älska oss för vår egen skull. Förlusten av denna föräldraomsorg sätter djupa spår för livet och i relationerna som vuxen, till exempel genom en svagare känsla av sammanhang än andra. Det behöver inte bli så. Flera intervjupersoner har lyckats ta sig vidare i livet trots det.

I barndomen tycks intervjupersonerna ha anpassat sig för mycket till andra (och utvecklat vad som kallas medberoende), vilket kan göra att vi tappar vår känsla för vår existens. Det blir tydligast i hjälten som finns för andra, men inte finner kraft i att finnas för sig själv. Detta kan ses som ett tecken på att den ojämlika relationen mellan föräldrar och barn har blivit omvänd och att barnets egna behov kommer i skymundan. I vuxenlivet kan dessa mönster leda till att en del relationer bygger på behov snarare än relation. Om någon behöver mig har jag ett värde i relationen, och i mig själv. Det kan också handla om att intervjupersonerna som barn inte blev sedda i sin förståelse och omsorg till andra vilket de blir idag.

Intervjupersonerna beskriver hur bristen på egenvärde och självrespekt skapar flertalet problem i relationer. Flera ger för mycket i relationer då de är rädda att inte duga som de är och det kan leda till gränslösa beteenden. När Viktor beskriver att han i barndomen kvävde sina relationer kan detta ses som ett sökande efter den bekräftelse han saknade i sin familj. Intervjupersonerna beskriver i flera nyanser hur de blivit svältfödda på kärlek och bekräftelse. Det har lett dem till att misstolka bekräftelse som förälskelse och det har öppnat dörrar in i osunda relationer där de ”nöjt sig” med relationer där någon i alla fall har gett dem lite bekräftelse.

En självkänsla som behöver yttre social bekräftelse är inte verkligt erkännande. En sådan självkänsla leda på sikt till att en känner sig främmande i världen och i relation till andra eftersom individen då gömmer sin inre värld. Den får bara ytliga relationer där ingen känner personen på djupet. Vi kan se att när intervjupersonerna enbart bekräftas i sina prestationer fastnar de lätt i ett sökande efter något annat eller en rädsla för att någon ska komma på att de inte är sina sanna jag. De förlorar då chansen att bli erkända för vilka de är och kan då inte bygga en verklig självkänsla.

Låg självkänsla kan kopplas till rigid KASAM (lite som att hålla en stark skyddande fasad) vilket vi kan se tecken på hos några intervjupersoner, åtminstone tidigare. Det kan ha skapats identiteter i form av diagnoser, yrkestitlar och prestationer för att upprätthålla en bild av att ha en stark KASAM, där en förändring inte tillåts för då skulle ‘sanningen’ kunna komma fram. Det kan handla om att medvetet eller undermedvetet dölja sin bakgrund. Om en individ har ett svagt jag, en svag identitet, kan rigid KASAM uppstå. En person med ett svagt jag kan inte ta ansvar för sitt eget liv. En sådan person kan komma undan det ansvaret genom att se sig själv utifrån den yttre bekräftelsen.

Inkännandet i relationer har två sidor. Det verkar ha fungerat som ett sätt att undvika situationer som hotade intervjupersonernas vara (liv och existens) i barndomen. Som barn kände de in sin omgivning för att undvika kränkningar och övergivenhet. Att bli övergiven som barn bör ses som ett icke-vara, att inte få finnas som en är. I vuxenlivet kan denna antenn i sociala sammanhang fortsätta fråga ‘duger jag, får jag vara med?’ som ett sätt att hitta sin plats i världen. På vilka villkor man får vara med i olika sammanhang påverkar relationen till sig själv. Å andra sidan finns det en social funktion i inkännandet som intervjupersonerna är väldigt bra på. Det kanske är just i den funktionen de hittar sitt sätt att finnas till i världen, vilket kan förklara varför de valt sociala yrken. Empatin och förståelsen de har får ett värde för de gemensamma målen i omvärlden.

Flera intervjupersoner beskriver att de har upplevt sig som främmande i relation till sig själva. Att Ida hade svårt att se sin egen del i saker som hände runt henne skulle kunna vara ett sätt att skjuta ifrån sig ohanterliga skuldkänslor. Ida kopplar detta till att hon inte såg sitt eget värde. Om man inte existerar för sig själv kan man omöjligen existera i världen eftersom man då inte visar sig själv. Hannas känsla av att inte finnas i världen förändrades när hon kunde vara här och nu. Att ge sig rätten att finnas till i världen är förutsättningen för att kunna växa.

”Att ges rum bokstavligen och bildligt” säger Hanna om det förtroende hon gavs i form av ett par nycklar i tonåren. Det kan ses som en symbol för att någon bereder plats för ens existens. Dessa rum tycks finnas i de jämlika relationerna. Kims behov av att få odelad uppmärksamhet är ett sätt att få rum i den andres inre värld. Det som inte fanns i relationerna som barn verkar bli det viktigaste i relationerna i vuxenlivet. Förutsägbara, stabila relationer i tillit och respekt är de rum där intervjupersonerna kan visa sina sanna jag och låta sig bli sedda. Där finner de sin plats i världen och kan läka såren från barndomen.

May beskriver att man måste ha blivit sig själv och vara tillräcklig för sig själv för att kunna älska någon annan. Ida ger det ett sammanhang när hon beskriver det som att hon kunde ta hand om sin far i någon form av kärlek och ändå bibehålla känslan av att vara sig själv. Motsatsen tycks vara fallet när inkännandet får slagsida och individen lägger in sina egna reaktioner i relation till andras mående, såsom vid medberoende.

Det är, enligt May, bara människor som aktivt bryr sig om sig själva som kan bli moraliskt kränkta. Om en person inte ser sitt eget värde ser den inte sig själv som en människa som andra, och om man inte gör det kan man inte bli kränkt eftersom personen ser kränkningen som rätt. Istället tar man på sig skulden för det den andre gör mot en, för kränkningen, som om den vore berättigad. För när skulden anses berättigad tar vi ansvar för den. De som utsätts för kränkningar tidigt i livet tar ofta en stor felaktig skuld för det. Det visar också våra intervjuer.

Flera intervjupersoner har hamnat i destruktiva relationer på grund av låg självkänsla. Om personer med låg självkänsla inte kan uppleva sig kränkta kan de då inte uppbåda motståndskraft för att stå upp för sig själva. Detta kan i sig öka risken att utsättas för fler trauman i vuxenlivet och sänka KASAM och självkänsla eftersom begripligheten och hanterbarheten är låg från början. När Vanja beskriver att det är viktigt att få empatisk förståelse och erkännande för sina gränser säger hon samtidigt att hon är värd det. Att kunna uttrycka ‘här är min gräns’ är både en självförståelse och självrespekt. Vanja ber här om ett erkännande i form av att den andra personen tar ansvar för sina handlingar. Att säga förlåt är att erkänna någon annan som en människa som upplever smärta och möta den i ömsesidig respekt. Tidigare forskning stärker att svårigheter med ansvar, skuld och gränser uppstår av att fara illa i barndomen. Det har varit svårt för våra intervjupersoner att skapa ett sammanhang av sina upplevelser eftersom de som barn har lämnats ensamma med den uppgiften.

Flera intervjupersoner beskriver att det har varit en nödvändighet att kunna separera sig från sin grundfamilj för att kunna vara sitt sanna jag och leva sitt eget liv. I relation till de biologiska föräldrarna tycks det extra viktigt att sätta gränser för att skydda sig från kränkningar. Genom att inte förvänta sig att de ska bli sedda och få bekräftelse kommer de undan kränkningar i relation till grundfamiljen. Att kränkas av någon innebär att förlora respekt eller liknande, som man förväntat sig från någon annan. Att inte förvänta sig det från någon som man inte kan få det ifrån är därför ett sätt att skydda sig från kränkningen.

Vad en grupp betyder för en handlar om vilken roll man ger sig själv i den. Det finns exempel på de som väljer bort sin familj men också de som väljer en ny familj. Att placera sig utanför familjen, utanför sin natur, kan ge en känsla av främlingsskap. Det tycks nödvändigt att hitta en ny form av att finnas till i världen för att kunna utveckla sig själv. Det gör intervjupersonerna. I kompisgänget, hos kollegorna, i stödgrupper, på nätet men också i skapandet, trädgårdsarbetet, musiken och sporten. Det är som att de i detta lyckas laga den kontakt som har brutits och finna en ny kontakt och plats i världen.

Ibland krockar det som är med det som inte är. Skammen av nedtystade familjehemligheter och svaga sociala sammanhang som barn kan på sikt leda till att känna sig främmande i världen. Intervjupersonerna berättar att när de möter andra människor som har det de inte har hamnar de i en slags skam och sorg över det som inte är. Att inte ha fått bli sedd som barn och att kanske fortfarande inte bli det, familjen som inte finns, att inte vilja ringa sin förälder, kunskaperna som saknas i “hur man är vuxen”. En lösning tycks vara att berätta hur det faktiskt är och varför, göra sin inre det som inte blev och inte är. Vi kan se att andra relationer kan kompensera där föräldra-barn-relationen brister, såsom vänner, partners, mor- och farföräldrar och stödgrupper.

7.2 | Känsla av sammanhang

Det som stärker känsla av sammanhang mest är grundtillit, att kunna hantera vuxenlivets krav, förutsägbara stabila relationer, upplevelsen av att ha ett eget värde och att respektera sig själv samt att ha en meningsfull sysselsättning.

Några av intervjupersonerna har fått diagnoser. Det kan leda till att det är endast det sjuka som lyfts fram och det friska glöms bort. Samtalskontakter har hjälpt intervjupersonerna att röra sig mot det friska genom att se hela människan. Det krävs många gånger en djupare förståelse om bakomliggande orsaker för att kunna ge rätt hjälp och stöd som fungerar i längden. Samtalsstöd har varit viktigt för att öka begripligheten, framför allt att med vuxna ögon kunna se hur det egentligen var i uppväxten. Det skulle kunna tolkas som att begripligheten säkerligen var låg under barndomen men stegvis ökat med åldern.

Begriplighet handlar delvis om att få grepp om omvärlden, men också att ”ta in sin egen existens”. För att kunna göra det krävs rätt förutsättningar i exempelvis samtalsterapi som anpassar sig efter personen vilket intevrjupersonerna vittnar om. Dock räcker det inte att bara förstå. De behöver även få testa verktygen i verkliga livet exempelvis när det gäller mellanmänskliga relationer.

Samtalsstödet har också bidragit till att öka hanterbarheten. Dels blir samtalsstödet en hjälp i sig och dels ger det en möjlighet att vara sin egen hjälp genom svårigheter. Vi ser en hög hanterbarhet hos intervjupersonerna. De upplever sig kunna påverka sitt liv. Det finns hos flera intevrjupersoner en förståelse av att saker händer i ens liv, att vissa saker kan kontrolleras i viss utsträckning och andra inte. De har vågat gå in i relationer och överbevisat sig själva och vad de klarar av. En effekt av Kims planer vid kriser kan vara att den oundvikliga negativa konsekvensen blir mindre. Kaoset blir lättare att hantera då. Hade Kim haft ett svagt KASAM hade hen kanske slukats av känslor och kaos.

Intervjupersonerna visar alla tecken på någon form av engagemang och har olika saker som motiverar dem i livet, något som är viktigt för just dem. Engagemanget kan ha uppstått utifrån stressande händelser som de har blivit utsatta för under sin barndom. Mönster i intervjuerna tyder på att intervjupersonerna har saker i sitt liv som är värda att investera tid i. Det finns en vilja att det ska bli bra. Att intervjupersonerna nämner alla de fyra livsområdena i KASAM-teorin som viktiga och som områden som de blir erkända för tyder på en hög meningsfullhet. Resultatet tyder på att få bli bekräftad och erkänd för vem man är leder till hög meningsfullhet i livet.

I intervjuerna framkommer att samtalsstödet höjde begripligheten och hanterbarheten. Hos intervjupersonerna torde det dynamiska sambandet där meningsfullhet ligger högst ha varit det vanligaste vid denna tidpunkt, för att sedan bli mer stabilt högt även på hanterbarhet och begriplighet, eftersom det fick intervjupersonerna att söka hjälp. Meningsfullheten är enligt Antonovsky svår att förlora när vi en gång fått den.

Två intervjupersoner uttrycker att de inte tänker så mycket på framtiden, vilket kan leda till framtida ångest och oro, men om annat motiverar behöver det inte bli så. För att nå en förändring, och möta sitt förflutna, kan det dock vara en förutsättning att det finns hopp om framtiden.

Eftersom grundtilliten brustit tidigt är det troligt att de som barn försökte förstå världen utifrån sig själva, vilket borde ge en låg grad av begriplighet. Bristen på tillit och känsla av egenvärde kan även kopplas till att flera av intervjupersonerna har svårt att be om hjälp, exempelvis som rädsla för att bli nedvärderad.

Intervjupersonerna visar till stora delar tecken på att kunna kontrollera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Negativa händelser och känslor kan motivera till positiva handlingar, vilket kan ses i alla intervjuer då de negativa erfarenheterna från barndomen inte har hindrat dem från att drivas framåt. De har sina känslor nära till hands och upplevs ha sunda relationer till dessa vilket även det tyder på ett starkt KASAM. Det finns å andra sidan exempel på när känslor blir förvirrande och otydliga. Dessa hanteras då oftast på ett bra sätt. Det är viktigt att ha förmågan att kunna rikta sina känslor mot ett mål. Att stanna i sina känslor istället för att fly dem kan leda till positiva erfarenheter. En sådan kontroll och medvetenhet om sig själv är att kunna känna ansvar för sig själv. På så sätt kan man också bli sig själv. Det tillsammans är att ha en känsla av sammanhang.

7.3 | Posttraumatiskt växande och vändpunkter

Posttraumatiskt växande skulle i en existentiell kontext möjligen kunna ses som att med hjälp av insiktens handlingskraft gå in i en process där ens sanna jag blir synligt. På samma gång försöker personen förstå världen och sin plats i den på ett nytt sätt. När vi inte tar hand om våra möjligheter som människor känner vi ett ansvar att göra det, vilket verkar driv på intervjupersonerna framåt. Detta kan leda till ödmjukhet, en känslighet i förhållande till sina medmänniskor och en ökad kreativitet i hur vi kan använda det vi har fått med oss i livet. Det är vad intervjupersonerna sätter ord på i sitt växande efter barndomens trauman.

Individens drivkraft att bli sig själv framåt tar avstamp i vem man har varit. Detta märks både i att individerna förstår vilka de är idag utifrån vilka de var som barn, men också att det som inte fanns då blir viktigt att sträva mot idag. Att ta igen det som har saknats tycks viktigt för att kunna bli sig själv i vuxenlivet och tro på det egna värdet. Erfarenheterna av det som inte fanns i barndomen kan möjligen leda till posttraumatiskt växande. Detta genom en process där de behöver skapa vissa viktiga delar i livet på egen hand. Drivkraften att ta igen sina förluster tycks motivera dem att bearbeta sitt förflutna. Tidigare forskning har funnit att hopp var viktigare än motståndskraft för ett “psykologiskt blomstrande”. I intervjupersonernas berättelser framkommer det mer motståndskraft än motståndskraft kopplat till posttraumatiskt växande. Det är tydligt att intervjupersonerna är i process med att ta igen sina förluster och det kan också påverka deras upplevelse av hopp. 

Den personliga styrkan syns tydligt och tycks lägga grunden för andra former av posttraumatiskt växande. Detta kan förklaras av att intervjupersonerna sedan barnsben har fått lita till sig själva. Flera intervjupersoner blev berörda av sin egen självrelation i intervjuerna. Sasha talade om sin förmåga att ta ansvar för sig själv och se sig själv i världen, inklusive hur det påverkar andra. Drivkraften, empatin och engagemang i andra människor tycks komma av de egna erfarenheterna som de i och med dessa handlingar kan använda i världen. Här kan vi se positiva stabilaa förändringar i relation till hur personerna uppfattar sig själva, synen på världen och i relation till andra vilket visar sig i bland annat emotionell mognad. 

Att bli sedd och bekräftad i jämlika relationer är nödvändigt för att individen ska lära känna sig själv vilket är tydligt i intervjuerna. Igenkänning i andra, villkorslös kärlek samt ömsesidig respekt skapar tillhörighet och ger i sin tur en känsla av egenvärde och självrespekt.

Upplevelser av att inte ha och inte få skapar ett driv att ge till andra och att se betydelsen av det man har. Detta verkar handla om att de i barndomen, eller i påminnelser om barndomen, behövt möta det som inte är och var. Intervjupersonerna kan se bakom människors handlingar, se att människor hör ihop och att alla kämpar med något. De vittnar om ett måste att stå upp för det de tror på, att bryta tystnad och skam och handla i solidaritet med andra. Det som blir viktigt i vuxenlivet är att kunna använda sina erfarenheter i ett bra liv. Solidariteten hör ihop med att följa sin moral och plikt. Moral och plikt är det som gör det möjligt för människor att hjälpa varandra att skapa sitt eget jag och ett gott liv. Några uttrycker att de har blivit dem de är genom sina erfarenheter och att det är något gott som de vill använda för att hjälpa andra. Insikten om hur det är att inte ha skapar en drivkraft att handla i solidaritet med andra. 

May menar att man måste bestämma sig för att växa. Det tycks också finnas en form av val i relation till posttraumatiskt. Detta skulle utifrån intervjumaterialet och tidigare forskning kunna ses som valet att skapa mening av sina erfarenheter och att välja att engagera sig i sin existens. Dessa beslut tycks utifrån intervjupersonernas berättelser dels kunna bli till som resultatet av en bearbetningsprocess, dels genom att aktivt agera för förändring men vanligast tycks det vara att insikter kan ge kraft att fatta beslut. Insikter kräver att vi gör något av dem. 

Vändpunkter för intervjupersonerna har varit när de tar vara på och använder sina inre och yttre resurser och möjligheter. I det motbevisar de myter om sig själva om att inte kunna, inte duga osv.Det kan handla om att sätta en gräns, ta ansvar för sitt eget liv och ge sig själv rätten att finnas. Att våga visa sig som sig själv och få bekräftelse i det, att bryta tystnaden och att speglas genom andra. Ett icke-vara ersätts med ett vara. Sasha beskriver en upplevelse när hen på sätt och vis ”tvingades” träda fram därför att en viktig person i hens liv som annars hjälpte hen att våga vara sig själv nu skulle flytta. En möjlig tolkning av det ”skyddande hölje” hen beskriver är att det handlar om att Sasha tog beslutet att bli den viktiga personen för sig själv. Att förändra sin situation kan ske dels genom att få förståelse, insikter och verktyg vilket skapar ett engagemang men också genom att det först finns ett engagemang. Samtalsstöd har haft denna funktion genom att vända perspektiven för intervjupersonerna. 

KASAM:s alla komponenter (begriplighet, hanterbarhet, meningsfullhet) tycks behöva finnas för att kunna förändra sin situation. KASAM kan också kan röra sig av sig självt eftersom det söker ett stabilt läge. Meningsfullheten behövs för att skapa press mot högre KASAM. Meningsfullheten atycks viktigare än timingen. May menar att det är viktigt att vänta in rätt tidpunkt för när individen har möjlighet att möta sig själv och sitt liv och i det ge sig rätten att finnas. Det behövs för att individen ska kunna bli sig själv. Vi kan se att både timing och meningsfullhet spelar in i intervjupersonernas beslut att “träda fram”. 

Intervjupersonerna beskriver olika former av strävan att skapa valmöjligheter i relation till sina egna reaktioner och kunna förhålla sig med en viss distans i sin medvetenhet om sig själv. Exempelvis genom meditation. Vanja har denna önskan i sin bearbetning där hon vill kunna separera sig från lidandet i sina minnen. Att praktisera medveten närvaro och vara i naturen, skapa och använda sig av affirmationer är andra sätt som intervjupersonerna använder för att närma sig sitt eget jag och sitt utrymme i världen. I utvecklingen av förmågan att kunna agera mer medvetet och mindre impulsivt och direkt finner intervjupersonerna en större frihet och möjligheten att kunna välja nya sammanhang och människor. Genom andlighet och medmänsklighet är det som att lidandet kan få en mening.

Processer för att skapa mening och förståelse verkar både i vår undersökning och med stöd av tidigare forskning vara avgörande för posttraumatiskt växande. Att se en mening med sina erfarenheter leder till att individen får en ny syn på sig själv och världen, vilket både är ofrånkomligt och nödvändigt. För att bli sig själv tycks individen behöva kliva ur myterna om sig själv och värdera om sin syn på världen. Det blir som en själslig pånyttfödelse, att bli sig själv på nytt. Det gäller att rota sin existens både med de erfarenheter som följer med från barndom men också i vuxenlivet. För att kunna bli sig själv behöver individen bli bekräftad och sedd i ömsesidiga relationer. Med det får jaget rum i världen. 

8 | Diskussion

Syftet med studien var att undersöka hur känsla av sammanhang påverkas i vuxenlivet hos personer som har farit illa i sin barndom samt vändpunkter i livet som har lett till posttraumatiskt växande.

8.1 | Resultatdiskussion

Enkäten gav ett konkret svar på att KASAM påverkas i vuxenlivet av att fara illa i barndomen. Intervjuerna gav djupgående svar på hur negativa barndomsupplevelser påverkar i vuxenlivet ur olika aspekter. Liksom att vändpunkter i livet och att skapa mening har betydelse för posttraumatiskt växande.

Den första frågeställningen besvarades enbart genom intervjuer. Om vi hade begränsat val av metod och/eller syfte mer hade vi kunnat besvara den med en metod eller valt bort den. Relationer som tema ingår delvis i de andra frågeställningarna. Dock gav detta en djupare dimension av intervjupersonernas berättelser tillsammans med erkännandeteorin. Även delen om posttraumatiskt växande hade kunnat väljas bort till förmån för att gå djupare in i mindre aspekter inom detta ämne såsom återhämtningsprocesser och motståndskraft. Dock framträdde det i tidigare forskning att detta begrepp sammankopplades med KASAM relaterat till målgruppen och därmed hjälpte till att ringa in problemområdet varför vi tog med det i studien. Det märks i resultatet att kriterier för att vara med i enkät och intervju var olika. Framför allt går det inte att jämföra resultat och analysera gemensamt. Resultaten har behövt presenteras var för sig.

8.1.1 | Förmågan att relatera till andra människor i vuxenlivet

Studiens första frågeställning gällde hur förmågan att relatera till andra människor i vuxenlivet påverkas av att fara illa i barndomen. Resultatet visar att intervjupersonerna utvecklat en stark empati som upplevs som dubbel då den kan ske på bekostnad av en själv. Det de saknade i relationer som barn blir det viktigaste idag: konstanta förutsägbara relationer med tillit, ömsesidighet och villkorslös kärlek. Upplevelser av utanförskap tycks höra samman med det egna värdet, social skam samt att inte kunna matcha förväntningar på sig själv och andra med verkligheten.

8.1.2 | Att finna mening och förståelse i negativa barndomserfarenheter

Studiens andra frågeställning gällde hur det går att finna mening och förståelse i negativa erfarenheter av barndomen. Resultatet visar att förståelse skapas i första hand med samtalsstöd och att känna igen sig i andra. Intervjupersonerna kan förstå sina reaktioner och svårigheter idag utifrån hur de blev behandlade som barn samt att ens föräldrar inte kunde ge det de inte hade fått. I såväl intervjuer som enkät finns starka värden för meningsfullhet. Meningsfullheten finns främst i att ta igen det man har förlorat, ge det man inte fick. Detta yttrar sig i yrkesval, att få vara och bli sig själv, uppleva gemenskap, att hjälpa andra samt ta sig och ges rum i världen.

8.1.3 | Sårbarhet och motståndskraft i vuxenlivet

Studiens tredje frågeställning handlade om sårbarhet och motståndskraft i vuxenlivet. Resultatet visar att upplevelsen av bristande egenvärde är den grundläggande sårbarheten vilket får negativa konsekvenser för hur man kan reglera sina känslor, kvalitet i relationer och även i relation till sig själv. Ju fler former av utsatthet man har upplevt i barndomen, desto högre nivåer av posttraumatiskt växande angavs vilket borde ha med motståndskraften som föds av svårigheter att göra. Att ta tillbaka sitt eget värde, och med det förmågan att kunna uppleva kränkningar, tycks nödvändigt för att kunna förverkliga sina möjligheter. Resultatet visar även att förlusten av föräldraomsorg har en omfattande påverkan i vuxenlivet. Ett viktigt sätt att hantera vuxenlivet tycks vara genom kontroll och personlig styrka. Motståndskraften visar sig främst i att bryta social skam och tystnad och agera solidariskt med andra vilket kan ses som att få användning av sina erfarenheter i vuxenlivet.

8.1.4 | Betydelsen av vändpunkter och meningsskapande för posttraumatiskt växande

Studiens fjärde frågeställning gällde betydelsen av vändpunkter och att skapa mening för att utveckla posttraumatiskt växande. Resultatet visade att förmågan att skapa mening av sina erfarenheter var avgörande, medan vändpunkter kunde skapa förutsättningarna och ge insikt och förståelse. Upplevelser av att inte ha och inte få skapar ett driv att ge till andra, att skapa nya möjligheter och att värdera det man har. Enkätrespondenternas medelvärde för KASAM är tjugo poäng lägre än normalbefolkningen. Att ta igen det som har saknats tycks viktigt för att kunna bli sig själv i vuxenlivet och tro på det egna värdet. Det blir som en slags själslig pånyttfödelse, som också är beroende av att ges rum i nära relationer.

8.1.5 | Betydelse för det praktiska arbetet

Resultatet stärker att en helhetssyn på människan som både frisk och sjuk har betydelse för individen redan från tidig ålder. Det är viktigt att ge vuxna individer som har farit illa i sin barndom möjlighet att bearbeta, sortera och hantera sina upplevelser både i det som var och det som är. Att ta igen det de har förlorat på de sätt det går och skapa mening i sina liv idag ger dessa individer kraft att hjälpa både sig själva och andra. Detta kan likställas med socialtjänstlagens portalparagraf som säger att det sociala arbetets uppdrag är att frigöra individens egna resurser.

Helhetssynen och att blir sedd i mötet med professionella kan till viss del täcka upp för individens förlust av nära relationer. Lika viktigt är det att individen själv får äga sin berättelse och att det i detta finns ett starkt brukarperspektiv hos professionella. Individen behöver ofta hjälp att hitta det som är meningsfullt just för den för att kunna välja att växa vidare. Likaså är det av vikt att stötta individen att bygga självkänsla och förstå sitt egenvärde, framför allt för de individer som återkommande fastnar i destruktiva relationer och medberoende.

Studien visar vikten av att resurser finns för samtalsterapi och traumabearbetning på samhällsnivå. Med dagens långa vårdköer, sjukdomstänk och bristande medvetenhet om trauma finns det risk att motståndskraften hos individerna falnar i väntan på rätt hjälp. Det räcker inte att lägga dessa omfattande behov hos en stor del av befolkningen på frivilligorganisationer. Istället bör samhällets organisationer ta lärdom av det arbete de gör i att bereda plats för det medmänskliga mötet. Detta leder till ett ökat deltagande i samhällslivet för personer som är i riskzonen för att utveckla sociala problem. Utan stöd riskerar de att hamna i utanförskap och samhället går med detta miste om deras inneboende resurser.

För att bryta arvet av dysfunktionella familjemönster genom generationer är det av vikt att agera i tid. Detta kan innebära att fånga upp maskrosbarnen som visar upp en stark utsida, såsom vid rigid KASAM, samt att möta vuxna individer i medvetenhet om att det kan finnas stora förluster från barndomen som påverkar dem även idag. I sin tur kan detta också påverka nästa generation barn när mönstret inte bryts.

8.2 | Metoddiskussion

Den blandade metoden gör det svårt att analysera resultatet ihop då det består av två olika persongrupper, metoder och olika frågor. Resultatet kan därför ses som två skilda undersökningar. Det hade varit bra att genomföra intervjuerna först för att bygga enkätfrågor utifrån det, exempelvis genom frågor om relationer. I efterhand kan vi se att det hade varit bättre att välja en metod. Med enbart kvalitativa intervjuer eller en större enkätundersökning hade studien kunnat gå djupare i analys. Med en metod hade det funnits mer tid för det. Det hade varit bra att mäta intervjupersonernas KASAM-värde för att kunna jämföra dessa med respondenternas värden samt att jämföra resultat mellan någon som aktivt har bearbetat sina erfarenheter och någon som inte har gjort det. 

Syfte och deltagare kunde ha avgränsats ytterligare både genom färre frågeställningar och fler kriterier såsom kön eller en viss form av utsatthet. Till en början planerades fokusgrupp som metod. Tanken med detta var att det skulle öppna upp mer och leda till diskussion i gruppen. På grund av rådande pandemi var detta inte möjligt. 

I planeringsstadiet har förförståelsen hos en av författarna underlättat arbetet. Återkommande dialog där författarna ifrågasatt sådant som tagits för givet har använts för att motverka eventuell påverkan i tolkning. Detta för att båda ska förstå och ingen av författarna ska ha tolkningsföreträde. 

Att vara flera författare och använda flera metoder och teorier var avgörande för att få giltighet i resultatet. För att kunna testa idén att KASAM påverkas i vuxenlivet av att fara illa i barndomen var det nödvändigt med fler svar än intervjuerna kunde ge. I intervjuerna kan vi enbart se att KASAM varierar på individnivå. Teorierna kompletterar varandra, men kan upplevas abstrakta och vara svåra att göra konkreta. Den breda ingången underlättar analys men kan därför också lätt styras av egna slutsatser. För att motverka det har författarna haft en pågående kritisk diskussion kring tolkning och analys. Att dra större slutsatser för studien på befolkningsnivå är ej möjligt då deltagarna inte har avgränsats i tillräcklig grad. Enkäten nådde främst kvinnor vilket också påverkar pålitligheten. KASAM-testet som var en stor del av enkäten anses pålitligt då det sedan tidigare är en välbeprövad skala som stärks av flertalet vetenskapliga studier. 

8.3 | Etikdiskussion

Principen kring att forskning ska göra nytta och att skadan med den ska minimeras har varit vägledande i hur vi har bemött deltagarna, presenterat resultatet och genomfört analysen. I arbetet har också en förståelse för ämnet sedan tidigare använts. En författare har viss kännedom om två intervjupersoner sedan tidigare. I de fallen har den författaren hållit sig i bakgrunden i de intervjuerna.

Genom att anta en medmänsklig hållning och låta intervjupersonerna styra samtalet undvek vi att hamna i en terapeutisk roll, även om en intervjuperson uttryckte att det haft en slags terapeutisk inverkan att höra sig själv i samtalet. På grund av pandemin hade vi videosamtal vilket försvårade möjligheten att läsa av kroppsspråk och ‘känna in rummet’. Detta försökte vi kompensera med en mer inlyssnande och bekräftande hållning under intervjuerna. 

Vi ville att studien i sig skulle bli ett erkännande och synliggörande för med erfarenheter av att fara illa i barndomen. En av personerna sa att den vanligtvis inte ställde upp på intervjuer men att det kändes som en trygg och respektfull ingång. Ämnet hade kunnat trigga igång traumatiska minnen. Denna risk försökte vi minska genom att fokusera på vuxenlivet, positiva delar samt att när intervjupersonerna beskrev sin barndom fick de berätta fritt men kort.

9 | Slutsatser

Enkätresultatet bekräftar att negativa barndomsupplevelser lägger grunden för ett svagt KASAM även i vuxenlivet, med ett medelvärde på 50,16. I intervjuerna märks betydelsen av samtalsstöd och nära relationer där individerna blir sedda och bekräftade. Genom detta vinner de tillbaka sitt egenvärde och erkännande i relation till andra. Flera intressanta ingångar i studien har visat på behovet av samkörd forskning mellan olika ämnesområden. Tidigare forskning och teori visar att risken för sjukdomar ökar vid konstanta påtagliga känslor under lång tid samt trauman tidigt i livet. I intervjuerna framkommer det att flera av personerna har fått sjukdomsdiagnoser. Detta gäller även andra teman som uppkommit under studien, såsom hur en person reagerar vid mobbning när den också far illa i sitt hem under barndomen och hur våldsutsatthet kan påverka såväl mental som fysisk hälsa i generationer. Vidare forskning kan med fördel genomföras över ämnesgränser och av forskare från olika fält såsom medicin, psykologi, sociologi, biologi och socialt arbete för att finna gemensamma nämnare. Studier som dessa kan på sikt leda till att färre människor hamnar mellan stolarna, upptäcks i tid, ges rätt hjälp och det kan på så sätt rädda liv.

*

Vad tänker du efter att ha läst? Var det något som kändes igen? Något som väckte nya perspektiv eller nyfikenhet?

2 kommentarer

Kommentera