Jag var modig idag. Jag trotsade mina minnen av hur vården har gjort mig illa och öppnade mig för en kurator. Har du gått i terapi tidigare? frågade hon. Jag började rabbla: bildterapi, miljöterapi, KBT, psykoterapi, DBT, exponeringsterapi, samtal hos diakon, samtal hos skolkurator, psykodynamisk terapi, ACT, kroppskännedom, EMDR. Jag har nog aldrig berättat så komprimerat om min bakgrund, den vård jag har genomgått och allt smärtsamt som hänt. Sorgen blev påtaglig. Jag känner så mycket med mig själv idag. Det är så sorgligt hur ensam jag var och hur mycket jag har behövt kämpa för att ta mig hit.

Jag stod kvar i mig och orkade berätta om depressiviteten. Jag uppfyller väl egentligen alla kriterier för depression, men med undantaget att det inte skapar påtagliga hinder i mitt liv. Inte utåt. Och jag kan skydda mig själv även från mig själv idag, även om det skrämmer mig. Mina många år i terapi har rustat mig till att kunna hantera svåra impulser. Jag kan betrakta mig utifrån mitt i depressionens svartaste, ta en stund i taget, inte agera. Jag kan hålla ut. Överleva. Men i det finns en ensamhet som jag inte kan rå på själv. Den behöver jag hjälp att härbärgera. Jag hoppas att jag kan få det nu. 

Det var svårt att ens formulera vad jag behöver. Det har tagit flera månader att få hjälp och att jag var där nu var för att en vän tipsade mig om en nyöppnad vårdcentral. Sen jag först sökte hjälp har jag hunnit ge upp tanken på att få hjälp innan våren, skapat överlevnadsstragier för om det svartaste skulle komma tillbaka, gjort listor på vad jag ska göra om självmordstankarna blir aktiva igen, köpslagit med mig själv om i vilket skede jag skulle gå med på antidepressiv medicin.

Waterdrops - reaktionista.se

Det är inte lika svart som det var i våras men det är inte över än. Jag har spår kvar och nu väntar en påfrestande höst. Varje motgång tar på mig och min kraft. Jag är otroligt trött på att vara stark men jag vet också att jag behöver vara det för att ta mig igenom till ett liv där jag styr min egen tid och kan göra den hållbar. Jag behöver hjälp att härbärgera det utanförskap jag känner utifrån min historia, maktlösheten min förhöjda medvetenhet skapar och den trötthet som blir resultatet av att jag lever som om jag vore fullt frisk när jag är kroniskt utmattad.

Nu finns det en stund en gång i veckan (eller något sånt) där jag inte behöver vara stark. Där jag får tänka högt och få hjälp att sortera allt det ohanterliga. Jag står kvar i kön till psykoterapi för jag vet att det här inte är något som lättar på en höst. Jag tror att det kommer att bli bra. Och jag vet att det kommer ta tid.

4 kommentarer

  1. Oj vilken igenkänning det var i detta inlägget <3 har själv tampats med vården i flera omgångar och förstår verkligen både din frustration och kan se det enorma mod som krävts av dig för att ännu en gång orka när man så många gånger inte upplevt sig hjälpt eller felbehandlad 🙁 jag beundrar ditt mod och blir glad av att se att du känner att det åtminstone finns en timme i veckan då du inte behöver vara stark! Lycka till och hoppas det ljusnar!

    • Tack för din omtanke Elsa, den värmer! Det är så hemskt när man har upplevt det sådär. Det är som att jag nästan är utbränd i vårdkontakter och blir livrädd och liten av att bara tänka på det. Kanske kan det här läka något i det ändå. Jag hoppas det.

Kommentera