Nu är den publicerad. C-uppsatsen. Examensarbetet. Det jag och min klasskamrat Linus arbetade med under 10 veckor tills vi knappt visste vad vi hette längre. Vi planerade, diskuterade, sökte efter och läste tidigare forskning, intervjuade, transkriberade, diskuterade, skrev enkät och analyserade resultat, diskuterade igen, läste existentiell psykologi och teorier om erkännande och KASAM, omarbetade, omarbetade igen och rensade nästan 7000 ord inför slutseminarium, och sen kompletterade vi med ganska många ord till. Så roligt vi hade och så lärorikt och vackert det var att få ta del av berättelser som de vi fick lyssna till!

Här kan du läsa den: Att ges rum: En studie om posttraumatiskt växande och känsla av sammanhang.

Känsla av sammanhang och posttraumatiskt växande

Syftet med studien var att undersöka hur känsla av sammanhang (KASAM) påverkas i vuxenlivet hos individer som farit illa i barndomen. Hur påverkas förmågan att relatera till andra människor och sig själv? På vilket sätt går det att finna mening och förståelse i negativa erfarenheter av barndomen? Vilka upplevelser av sårbarhet och motståndskraft följer av dessa erfarenheter? Vad blir viktigt och vad hjälper en att komma vidare?Vilken betydelse har vändpunkter och meningsskapande för posttraumatiskt växande?

Resultat med hög meningsfullhet

Resultatet visar att en förlust av grundtillit och egenvärde i barndomen leder till en svag känsla av sammanhang. Urvalsgruppens KASAM-värden var avsevärt lägre än normalbefolkningens, men med hög meningsfullhet. I vuxenlivet tycks det viktigt att ta igen barndomens förluster. Samtalsstöd med ett salutogent synsätt kan kompensera för denna förlust. Det tillsammans med meningsskapande processer kan leda till posttraumatiskt växande.

En sammanfattande och lättläst text

Jag har påbörjat en mer lättläst text än den akademiska som uppsatsen kräver. Jag gillar ju det språket och har blivit bra på det, men när jag började studera för snart tre år sedan var det inte alls lika lätt att förstå det. Det är många nya ord som ska in i vokabulären. Jag tänker bespara er som inte har den bakgrunden den kampen. Men ni får vänta lite lite till. Inledningen av uppsatsen är mer lättläst och kanske kan väcka lite nyfikenhet så länge?

Mina tankar nu och några tack

Med en bred ingång fick vi också en bred förståelse. Jag hoppas att också ni ska få det. Speciellt för er som också har dessa erfarenheter hoppas jag att ni kan känna att ni inte är ensamma. Troligtvis kommer livet alltid att påverkas på något sätt av hur en växte upp, men det finns så mycket hopp och motståndskraft att inspireras och ta lärdom av för oss som for illa i uppväxten. Tack till intervjupersonerna, till er som svarade på enkäten och tack till Linus som gav plats för alla mina tankar i ämnet och gav mig rum.

Denna uppsats har många bottnar, men allra mest säger den just det som en intervjuperson så tydligt uttryckte: vikten av “att ges rum”. När vi ger varandra utrymme att vara oss själva i trygga former är relationer det mest läkande som finns. Då kan även de allra svåraste erfarenheterna få läkas och sörjas ifred.

Jag hoppas att ni uppskattar den! Lämna gärna en kommentar om du har läst den och vad du tänkte och tyckte. Gav det något nytt?

Kommentera