När jag var 14 år skrev jag för första gången om liljekonvaljerna på golvet och kökssoffan. I söndags avslutade jag bokprojektet efter två intensiva redigeringsdagar. Min första reaktion var förtvivlan. Det rimliga hade kanske varit eufori. Stolthet? Glädjeskutt? Istället grät jag chockat i två timmar.

Det har tagit mig nästan 18 år att skriva berättelsen om Elvira. Ibland har jag skämts för att säga det. Vad är det som är så svårt? Varför kan jag inte bara skriva klart den? Jag har använt det som ett sätt att visa för mig själv att jag inte duger. Under många år var bokprojektet bara ångest. Snart är det på väg till ett noga utvalt förlag.

Liljekonvalj - reaktionista.se

Det är en svår berättelse. Jag har behövt ge den tid, ge mig tid. Jag började med en tunn liljekonvalj som i poesin var något mer. Då var jag skräckslagen inför livet och trodde inte att jag skulle leva länge till. Men jag hade mina ord.

Jag har gått från att vilja förmedla en känsla till att hitta min inre författare, till att utveckla mitt skrivande sinne. Jag har gått från att beskriva en händelse till att visa den i skarpa bilder i människors inre. Skrivandet för mig har varit skillnaden på liv och död. Idag tänker jag inte ens att mina ord är mina. De är självgående, och jag är bara kanalen.

Min förtvivlan hade många anledningar. Åratal av anspänning och inre kamp har kommit till ro. Jag är fri nu, kände jag. Och jag saknade mig själv. Det fanns bara en person jag ville berätta för. Den del av mig som inte trodde på att det skulle gå. Som använde boken som ett sätt att visa för sig själv att hon inte dög något till. Hon kunde ju inte ens skriva klart den där boken. Men det kunde hon. Jag kunde det. Jag önskar att jag hade förstått det då.

För 18 år sedan - reaktionista.se

Hela förra hösten gick jag med en känsla av att jag var klar. Klar med livet. Inte på ett depressivt sätt, bara en klar känsla. Den gjorde mig rädd för vad som skulle hända när jag hade skrivit klart boken, och jag trodde att det handlade mycket om det. Jag har två stora livsmål och det här var ett. Skulle livet tappa meningen då? Jag kände inte så. Jag kände mig fri. Och förvirrad.

Jag insåg i söndags hur ingen annan än jag kunde förstå vidden av vad jag just hade gjort. För ingen i mitt liv idag har funnits med så länge. Ingen av de personer som kände mig när jag började skriva den här boken finns i mitt liv längre. Förutom Elvira. Bokens huvudperson är den person jag har känt längst. Och hon finns ju bara i mitt huvud. Jag längtar så efter att ni också ska få lära känna henne.

Jag började skriva för att det fanns något jag ville berätta. Det var min ventil, min kraft, mitt hopp. Jag ville säga allt. Med åren växte jag förbi berättelsen och berättelsen växte förbi mig. Det gjorde det möjligt att faktiskt förmedla det jag ville säga på riktigt. Ta ett kliv tillbaka, be om andras blickar. Jag hoppas att den här boken en dag kommer ut, och blir någon annans början till att berätta.


14 kommentarer

  1. Blev otroligt berörd av att läsa detta, som oftast när jag läser dina inlägg. Blir så innerligt glad och internet-vän-stolt över dig. Grattis, fantastiska du!!!

  2. Men Wilda! Blev SÅ glad när jag såg rubriken i mitt bloglovin-flöde för jag anade vad innehållet skulle säga. Ser så mycket fram emot att en dag få hålla din bok i mina händer, och såklart att läsa den. Så länge jag följt dig har du skrivit om den här boken, och med tanke på din förmåga att gripa tag och beröra med ord i ett ynka blogginlägg kan jag inte ens föreställa mig vilken resa din bok kommer bli att läsa.
    Förstår att det är blandade känslor efter så lång tid med manuset, men hoppas att du ändå lyckats fira lite<3

    • Åh dina ord går bara rakt in i hjärtat Jenny! Jag längtar jag med, så mycket! Vill att alla ska få läsa den här berättelsen, eller så många som möjligt iaf 😉 Det är många känslor, helt klart. Många kommer nog att bli berörda den dagen de läser. Jag har firat också, så det känns fint. Ibland behöver känslorna bara få lite tid att tumla runt. Tack för ditt stöd och dina hejarop längs vägen <3

  3. Grattis till att du är färdig med boken! Vilken enorm prestation! Förstår verkligen att det blir ett väldigt antiklimax när det äntligen är färdigt efter så lång tid. Så mycket tankar och känslor som ligger bakom. Hoppas verkligen att det kommer gå att få läsa dina ord i framtiden!

  4. Så stort. Vilken resa och vilket mod ♥︎ Detta är självklart någonting som både måste firas, men också tillåtas att sörjas. Jag hoppas du kan tillåta dig alla känslor som krävs. Ser fram emot att ta del av din berättelse!

  5. wow vad stort! ett grattis känns lite fjuttigt efter att ha löst dina tankar, men ändå: grattis till din färdiga bok!!

Kommentera