Under tentaperioden har utmattningen och smärtan aktiverats mer än vanligt då skolan inte har kunnat ge den anpassning jag har rätt till. I denna omöjliga dragkamp mellan att prestera och ta hand om mig har jag tänkt på hur viktigt det är att få rätt bemötande. Frågan ”håller du?” gjorde all skillnad i världen.

De flesta har uttryckt att jag ska kämpa på, att jag ska sänka kraven, att jag kan mer än jag tror, att good enough räcker. Välmenande peppande hejarop. Det hade suttit helt rätt om problemet var att jag tvivlade på min förmåga, hade dåligt självförtroende eller alltför höga krav på mig själv. Istället blir det invaliderande, eftersom problembilden inte stämmer. Hejaropen säger mig att jag inte borde känna efter, att jag oroar mig i onödan. Att det är min prestation som är problemet.

Visst, det kan tyckas snarstucket men när jag pratar om smärta och trötthet så är det inte min prestationsförmåga som är problemet. Då behöver jag få göra som jag gjorde i fredags: bryta ihop i fosterställning och få höra att det är okej. Inte att jag fixar det, att jag är så stark. Då behöver jag få vara liten i en stressande skrämmande värld. Kom ihåg att det bästa ibland är att sitta med mig i mörkret.

Håller du - reaktionista.se

Att vara högpresterande med utmattning

Att vara högpresterande betyder inte att jag har höga krav på mig själv. Det betyder att jag har ett starkt självförtroende, en stor lust att lära och lätt för mig i studierna. Det är mitt skydd och anledningen till att jag klarar av den här utbildningen. Jag är djupt tacksam för min intellektuella skärpa. Den tar mig långt. Den säger däremot ingenting om hur jag mår.

Problemet är att utmattningen och fibromyalgin aktiveras av stress. Det är därför jag har extra tid. Så att jag inte ska bli stressad. Utmattningen gör att jag inte orkar hålla så mycket i huvudet, så jag skriver 32 sidor text för att få ihop det utanför mig istället. Varje dag jag presterar mot tidspress är en kamp mot en allt mindre tillgång till den fysiska funktionen av min hjärnkapacitet.

Hemtenta - reaktionista.se

Jag kommer inte att bli frisk men jag klarar det ändå

Jag är inte utbränd som andra som gradvis tillfrisknar. Jag kommer inte tillfriskna med åren. Det här är inget som går över. Jag behöver leva med det. När jag inte får det stöd jag har rätt till blir det svårt att klara av det, oavsett prestationsförmåga. För när det strålar en skarp smärta genom armarna och fingrarna krampar orkar jag inte skriva på datorn mer. När hjärndimman är så tät att jag förlorar slutlednings- och bedömningsförmåga spelar det ingen roll hur smart jag är.

Jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag kan prestera. Jag kan pressa mig. Jag lever med smärta varje dag. Jag har ingen bortre gräns för hur dåligt jag står ut med att må. Men jag vill inte gå dit. Det gör mig illa. Som situationen har varit under tentaperioden så har jag tvingats gå dit. Mot min vilja. Kraven utifrån har inte kunnat lösas på något annat sätt än att jag gör våld mot mig själv.

Ett alternativ vore att göra en omtenta. Men det är ett sämre alternativ. För då ska jag göra den samtidigt som jag läser en annan kurs och har en annan tenta på gång. Dubbelt så mycket att göra som nu alltså. Hur skulle min kropp orka det? Och hur ska jag klara det ekonomiskt när jag inte har arbete och inte har rätt till sjukskrivning?

Håller du - reaktionista.se

Utmattning grundläggs i att vi inte tar hand om oss själva

Jag tror att vårt samhälle allt för mycket fokuserar på prestationer och allt för lite på fysisk hållbarhet. Vi behöver tänka efter när vi ställer frågan om hur det går istället för hur du mår. För den som presterar sig igenom kommer högst sannolikt inte fråga sig hur den mår.

Det är så utmattning grundläggs.

Jag har lärt mig genom att bli utmattad av livet, av kampen med mig själv. Jag blev inte utmattad av det jag gjorde. Jag blev inte utmattad för att jag var högpresterande. Jag blev utmattad för att jag drevs av prestation och inte av lust och självmedkänsla. Jag blev utmattad för att ingen frågade hur jag mådde, och allra minst jag. Som en av de närmaste äldsta vännerna sa: Håller du?

Nej, jag tror inte att jag gjorde det den här gången. Symptomen är så svåra nu. Priset var för högt. Och det spelade ingen roll hur mycket jag tog hand om mig eller hur mycket ”good enough” jag tänkte. Jag höll inte. Att hålla för mig är att kunna ta hand om mig. Det alternativet fanns inte nu. Vad resultatet på tentan blir spelar mindre roll. Jag hoppas att jag klarar den, för jag tror inte att min kropp håller för en till.

Det är det som räknas. Att jag håller, och att jag håller mig själv så gott jag kan.

Så, håller du?

12 kommentarer

  1. Vet inte hur jag ska få ner orden. Det du skriver är vasst, rättfram och viktigt. Det är verkligen så sant som det är sagt!

    Jag har också alltid varit högpresterande i skolan och haft lätt för mig. Vilket är en gåva i sig men ibland kan jag bli lite trött att man inte blir tagen på allvar inom psyk för att man har haft A/B i alla ämnen i skolan. Att dom inte har lärt sig att se kopplingen mellan att man kan må dåligt medan man har höga betyg och att det inte hör ihop!

    fortsätt skriv! Jag tror dina texter kommer vara guld värda i framtiden!

    • Tack Elsa! Jag känner så väl igen mig. Det behöver inte höra ihop. Jag fick alltid höra av socialtjänst och psykiatri att jag hade ”så mycket resurser” och att jag inte skulle må dåligt just därför. Att det skulle gå bra för mig. Det tvivlade jag inte på. Jag hoppas att du står på dig och blir tagen på allvar. Och att du aldrig slutar ta dig själv på allvar. <3

  2. ”Håller jag”. Tack vackra Wilda för du skriver så klokt och når in. Jag ska smälta den lite men ville redan nu säga tack för att du, med din text, frågade mig idag. Kram

  3. Wilda!! Så viktigt så mitt i prick och å vad jag älskar och stärks och inspireras av självrespekten i dessa ord!! Å vad jag längtar efter dig!

    • Tusen tack Elina! Så fint att självrespekten kan lysa igenom. Den är så viktig. Längtar efter dig med! Hoppas att vi får till det runt jul!

  4. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK 47 | frost, klädbyte och nostalgi. | REAKTIONISTA

  5. Pingback: När det finns regnbågsljus längs marken. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck