I min traumaterapi talade min terapeut om “min hjärna” som något som jag inte kunde styra med vilja eftersom den var kidnappad av den posttraumatiska stressen. Det har varit en skuldreducerande tanke att ha med sig – och den är ju faktiskt helt sann. När den posttraumatiska stressen sätter sig i vårt nervsystem blir vi som djur som instinktivt gör allt för att överleva. Du kan inte rå för kroppens reaktioner. Du kan inte “skärpa till dig”. Din kropp försöker hjälpa dig, men den förstår inte att du är trygg nu, att faran är över. Du behöver hjälpa den dit, med stöd. Inte ens det modigaste lejon kan bekämpa sina egna instinkter.

Det betyder inte att du inte kan göra något. Tvärtom. Men först måste du förstå vad som händer i din kropp. Jag hoppas att det här inlägget kan hjälpa dig att förstå. För det här är till dig som är rädd nästan jämt. Det här är till dig som kämpar, försöker distrahera dig och ändå inte lyckas få bort den där ångesten. Och till dig som står bredvid.

En triggervarning med lugnande tips

Jag vill varna för att de första två rubrikerna nedan kan ge kroppsliga reaktioner, och är ytterligare ett bevis på hur kroppen reagerar instinktivt. Om du vet med dig att du har svårt med triggers, hoppa över de rubrikerna eller se till att du har något (eller flera saker) att lura sinnena med: en snäll doft, en god smak, en mjuk filt att känna på, något fint att se på, en trygg sång osv. Något som skänker dig lugn. Du kan också krama dig själv medan du läser och säga “det är lugnt nu” eller “jag är här”.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Kroppens reaktioner vid en traumatisk händelse

Du känner ett starkt adrenalinpåslag, hjärtfrekvensen ökar, musklerna reagerar instinktivt. Dina energinivåer maxas för att överleva. Det autonoma nervsystemet slår på. Det kan du normalt inte styra med viljan. Hjärnan blir kidnappad av stressen och amygdala som hanterar rädsla aktiveras för fullt. Sen, när faran är över, aktiveras det parasympatiska nervsystemet. Du kan få skakningar i kroppen som ett sätt för kroppen att göra sig av med energi. Får kroppen inte chansen att lugna ner sig, prata av sig och bearbeta traumat kommer det att fortsätta försöka göra det på olika sätt.

Flight, fight och freeze

När vi utsätts för en fara försöker vi i första hand fly (flight) då det ökar våra chanser att överleva som mest. Om vi inte lyckas fly brukar vi försöka slåss (fight) och slå oss fria för att kunna fly. Om det inte fungerar att fly eller slåss fryser vi till is (freeze). Det innebär att vi spelar döda. Då är både det sympatiska (gasen) och parasympatiska nervsystemet (bromsen) aktiverat samtidigt. I det tillståndet, om våra liv hotas till den nivå att vi bedömer att vi nog kommer att dö, träder dissociation in. Som KTC Sörmland beskriver det: “sinnet flyr bort, förbereder sig för att dö”. Kroppens funktioner stängs ner och vi flyttar ut ur vår kropp. Det är i tillstånd som dessa som vi kan uppleva att vi ser oss själva utifrån.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Försämrade hjärnfunktioner vid PTSD

När vi efteråt påminns om det obearbetade traumat har hjärnan svårt att skilja på vad som hände då och vad som händer nu. Hippocampus som hjälper oss att hantera olika slags minnesfunktioner minskar i volym vid PTSD och vi kan därför inte skilja på vad som är minnen och skeenden i nuet. Det gör det även svårt att bedöma omgivningen. Dessutom blir amygdala, som hjälper oss att reglera känslor och hot, överaktiv vid PTSD. Det är detta som orsakar övervaksamheten som ger extrem stress.

Samtidigt som hjärnan genom en ökad vaksamhet försöker hålla utkik efter eventuella faror försöker den också bearbeta traumat. Det märks genom flashbacks och återupplevande som också kan upplevas som kroppsminnen: diffusa smärtor, ryckningar, kramper eller avdomningar är vanligt.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Vad du kan göra för dig själv

PTSD kräver psykologisk behandling för att ett tillfrisknande ska vara möjligt. Men det finns några saker du kan göra själv, för att minska överaktiviteten i amygdala och ge dig chans till återhämtning.

Målet är att kunna stanna upp och ge dig själv trygghet. Det kan vara en lång väg dit, och för att nå dit behövs det yttre trygghet. Så länge kroppen känner att hotet finns kvar kommer den försöka fly på olika sätt. Hjärnan är fenomenal på att hålla sig sysselsatt, t ex genom att försöka komma på lösningar, städa, träna, arbeta eller på annat sätt undvika att stanna upp. Du kan träna dig i att stanna upp korta stunder och bara vara. Varje liten stund är en seger. Kom ihåg att du arbetar emot ditt eget autonoma nervsystem, för att det inte längre fungerar som det ska.

Att praktisera medveten närvaro minskar aktiviteten i amygdala. Detta är dock svårt att praktisera mer än (exemplet i början av inlägget) då nuet förstärks genom att aktivera sinnena, om du samtidigt plågas av flashbacks (se ovan om hjärnan). Om du är i behandling och har kommit in i det kan du ta promenader och tillåta dig att sova när du kan det (båda aktiviteterna har bearbetande effekt). Ibland har det hjälpt mig att skriva, måla, dansa, försöka att bara landa i kroppen. Framöver kommer jag att dela med mig mer av de verktyg jag har fått längs vägen. Dela gärna med dig av dina i kommentarsfältet.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Det finns hopp efter behandling

Efter psykologisk behandling (traumabearbetning) har människor med PTSD visat sig få större volym i hippocampus och med det en förbättrad minnesförmåga. I takt med amygdalas minskade aktivitet blir det också allt lättare att reglera känslor. Tillfrisknade personer uppvisar samma eller ännu bättre minneskapacitet och förmåga till känsloreglering än personer som inte har varit med om trauman.

Jag själv har genomgått EMDR-behandling. Kortfattat är det en ögonrörelse-terapi som aktiverar hjärnans bearbetande funktioner och därför gör skillnad snabbt i kroppen. Det fungerar inte i alla lägen, men det fungerade för mig. Det är i min erfarenhet mycket mer skonsamt än traditionell samtalsbehandling och riskerar inte återtraumatisering på samma sätt som exponeringsterapier.

Idag kan jag ibland förbanna min förmåga att hantera känslor och min minneskapacitet. Jag märker det genom att jag ser samband väldigt fort, lär mig saker snabbt och kan processa väldigt mycket information på kort tid. I min behandling frigjordes allt det utrymme som upptogs för att hålla trauman och känslor borta under nästan 20 år. Det är mycket utrymme för tankar, på gott och ont.

*

Vad tänker du om det du läser? Hur reagerar du vid stress? Vad lugnar dig?

6 kommentarer

  1. Exponeringsterapi i form av PE funkade jättebra för mig. Det är en aggressiv behandling och den var perfekt just nu, den hade inte varit det för några år sedan, då gick jag istället i en skonsammare traumaterapi där vi jobbade mer på mina känslor kring händelserna än att bearbeta minnena (vilket jag inte kunde göra då). Enligt min terapeut är det dock en missuppfattning att PE skulle orsaka återtraumatisering, jag antar själv att det kanske kan hända om man inte har en kvalificerad terapeut men under en korrekt utförd behandling är risken minimal.

    • Vad fint att höra att det fungerade för dig och att du har fått hjälp. Jag har själv erfarenhet av vänner som blev återtraumatiserade av PE och inte kunde hitta sin väg tillbaka efter det, men det är så klart olika och just därför är det nog bra att det finns flera metoder. Det som har visat sig effektivt i forskning är främst relationen mellan terapeut och klient så vilken metod en använder spelar mindre roll. Och det viktiga är också att klient och behandlare tror på metoden. Antar att alla terapeuter vill promota just sin metod, liksom klienter som vi vill promota det som funkat för oss. 😉
      I min erfarenhet och av de jag känner så vill jag inte rekommendera PE då det inte har kommit åt kroppsminnen och djupliggande trauman utifrån dissociation, men i dessa fall handlar det också om mycket komplexa trauman från uppväxten och som fortsatt i vuxen ålder. Så hela situationen måste så klart räknas in. Det beror nog också på vilket stöd som finns runt om och hur mycket terapeuten finns närvarande utanför terapisessioner. Tack för att du berättade så att jag får nyansera min bild lite mer.

  2. Jag har gått i terapi i två omgångar och båda gångerna i KBT. Första gången efter en depression som jag fick i samband med att jag blev utfryst på min arbetsplats och utsatt för mobbing av min chef och mina närmsta kollegor. Utfrysningen pågick i tre år och jag försökte att kompensera det som hände med att försöka bli omtyckt och arbeta ännu hårdare. Vilket såklart resulterade i en massa stress och tillslut hade jag panikångestattacker varje dag på väg till jobbet. Jag lyssnade inte på signalerna och jag flydde inte utan var bara kvar i känslan. Åkte till jobbet och jobbade som en duktig flicka (kvinna). Efter mer än ett år med panikångestattacker nästan dagligen sökte jag hjälp och började i terapi och fick nytt jobb. Efter det har jag blivit så känslig. Det är som att jag har en tunnare hud och trots terapin finner jag mig själv i många situationer där jag har svårt att hitta andningen och kunna trösta mig själv och känna mig trygg även nu mera än tre år senare. Trots att jag fått verktyg är det ibland som att kroppen byter strategi och reagerar på ett nytt sätt. Jag har så svårt för att lite på människor och svårt för att släppa in andra förutom det allra närmsta min sambo och våra två barn. Jag har precis hittat till din blogg och vill verkligen tacka dig för att du delar med dig av din resa. /Hanna

    • Tack själv, Hanna. Tack. Så starkt att läsa dina ord. Du är inte ensam. Det är så många som jag har hört berätta om hur det fortfarande sitter kvar i kroppen långt efteråt. Jag är så himla ledsen för att du behövde vara med om det. Så hemskt att människor kan göra så. När jag läser slår det mig återigen hur kroppen är så bra på att ta hand om det som händer och kanalisera det. Jag tänker att panikångest är precis det. Kroppen försöker hantera situationen. Det låter verkligen som om du har blivit traumatiserad efter detta. Jag är själv ganska skeptisk mot KBT för PTSD, framför allt för att det sitter så mycket i kroppen som inte går att förändra så snabbt med förändrade beteenden och tankar. Jag tänker mig att känslorna av det du upplevde sitter kvar och vill ut. Och att hjärnan jobbar för fullt på att skydda sig från faror. Du är så välkommen hit. Förhoppningsvis kommer du framöver att hitta andra vägar till tillit och hopp i livet igen. Tack igen för att du stannade upp och berättade. <3

  3. Jag hittade dina texter av en slump och jag tänker på hur skört livet ofta är och hur lätt vi kan förändra en annan människas liv genom vår inblandning. Från ett gott och lyckligt liv till ett liv i sorg och smärta. Men också tvärtom. Så länge det finns liv finns det verkligen hopp om allt gott. Vi alla går igenom mörkret en eller oftast flera gånger i livet. Så är det bara. Idag tycks det mig att “alla vill må bäst alltid”, människor är så rädda för att inte vara lyckliga jämt och samt. Men ingen är lycklig och hel och fin alltid. Vi är hela och fina och rofyllda och lyckliga och härligt levande somliga stunder av somliga dagar, andra inte, då finns skuggor där eller becksvart smärtsamt mörker. Men inget av det varar för alltid. Det kommer och går och det ena ger förutsättningarna för det andra. För efter själens svarta natt kommer en ny dag som gryr, sakta kanske men till slut är solen uppe och vi andas frisk luft, fyller kropp och själ med levande liv…för att kunna spara av det så att vi klarar oss, trots allt, när mörkret drar in över oss igen och vi kanske måste gå i i de för att inte gå under fram till nästa vår.

    • Välkommen hit Molly! Jag hoppas att du hittar mer som är intressant för dig här, och om du undrar något eller har önskemål är det bara att säga till. Jag känner så väl igen det du beskriver och har ett inlägg på gång om det just nu faktiskt. Det är orimligt att vi ska vara lyckliga jämt, för de flesta känslor vi har är faktiskt negativa. Och känslor säger ju ingenting om vårt människovärde, men tyvärr är det många som lever med den tron att de är dåliga för att de är arga etc. Jag brukade också känna så. Glad att jag fick chansen att förstå det på andra sätt. Tack för dina kloka ord och jag är så glad att du tog dig tid att skriva dem så att jag fick fler perspektiv <3

Lämna ett avtryck