Kära dagbok - reaktionista.se

Kära dagbok, det var länge sedan. Det känns som om jag inte vet hur jag ska börja… Jag blev alldeles tyst de där dagarna efter praktiken. Och så grät jag i tystnaden.

Jag förstod inte varför först. Jag kanske fortfarande inte förstår. Det är bara tankar som försöker skapa ordning i det kaos jag har distraherat mig ifrån hela hösten. Kanske är det för mycket som har hänt för att det ska vara rimligt att se vad som är vad. Mest av allt gråter jag för en höst då jag hittade och utvecklade min professionella person,
och samtidigt tappade bort allt annat.

Jag har försummat mitt privata liv, mina relationer och mig själv länge nu. Jag har kompromissat på ett sätt jag inte hade råd med. Mitt i en utmattningsdepression gick jag in i en vardag som krävde dubbelt så mycket kapacitet än jag hade förmåga till.

Det märks.

För det mesta utstrålar jag säkert glädje, engagemang och hopp. Jag vill ju det, och jag försöker. Jag vill så gärna vara den. Inuti är det ibland något annat. Det betyder inte att glädjen inte är sann, den är bara så matt nu. Jag har tappat min lust. Det finns mest ilska och sorg nu, och det måste jag acceptera. Depressionen har varit här hela tiden och jag har ignorerat den hela hösten, bara kört på för att komma igenom. Jag har gjort vad jag kan. Kära dagbok, det hjälper att gråta. Jag kan det nu.

Kära dagbok - reaktionista.se

Kära dagbok, jag är så trött. Det är nog därför det är tomt. Kroppen är så liten och skör. Jag får kroppslig panik när någon ber mig fatta ett beslut eller ställer en fråga. Jag blir helt blank i huvudet. Min förmåga att fatta beslut och ta initiativ går på sparlåga. Det kan ta flera dagar för mig att överväga att fråga en vän hur den mår, för jag blir så rädd att den ska ställa samma fråga tillbaka. Jag vet nog inte hur jag mår. Och jag blir rädd för att någon ska fråga “kan vi hitta på något?” och att jag ska hamna i panik igen, för jag vet inte. Jag vet inte. Jag får inte ihop livet just nu, förstår inte vad som ska göras och när och vad som är viktigt. Jag behöver människor, men jag orkar inte ha så här ont i någon annans sällskap.

Kära dagbok, det är skört nu. Ena dagen gråter jag av minsta lilla, tvivlar på om det finns någon mening med något alls. En annan dag skrattar och skämtar jag och kan vara här och nu. De flesta nätter vrider jag mig i en tomhet som jag inte förstår, men som bor där i mina lakan och tankar och breder ut sin osäkerhet. Jag har inte sovit bra på flera år. När solen skiner är det som om jag inte kan ha ont mer, och jag går runt på gator och i skogen flera timmar varje dag och bara tar in världen. Andas djupt. Jag läser sida upp och sida ner i kurslitteraturen, skickar ut förfrågningar om hjälp, försöker lägga allt på längre sikt på vänt tills jag orkar igen.

Jag vet att jag måste fortsätta. Ett steg efter det andra så är jag snart människa igen. Någon gång måste det ju gå över, någon gång måste livet och lusten hitta in till mig igen. Håll ut med mig, okej?

14 kommentarer

  1. Wilda. Du beskriver det svåra så vackert. Så fingertoppskänsligt. Så inifrån. Dina ord bygger broar.
    Hålla ut. Släppa taget. Våga välja tillit.
    Tacksam
    ❤️

    • Tack för dina varma seende ord. Det är alltid svårt att skriva i sårbarheten. Det kan tas emot på så olika sätt.
      Därför är det extra fint att få tillbaka en spegling som känns närvarande och trygg. Tack för det <3

  2. Vi känner inte varandra men vill ändå berätta för dig, att jag tänker på dig. Berättat om dig för min dbt teraput. Visade henne texten du skrev till nyår. Hur mycket den betydde för mig. Berättat om det du skriver och att du inger hopp om att fortsätta.

    Ta hand om dig. ❤

    • Det betyder otroligt mycket att höra det Helena. Jag har sett dig sådär på håll genom gemensamma vänner och ser så mycket gott i dig som jag vill se mer av. Hoppas att du stadigt får det snällare inuti och utanför så att du orkar fortsätta. Tror på dig! <3 Varma kramar!

  3. Ta hand om dig, fina du <3 ta det i din egen takt, i sinom tid hoppas jag att du sakta men säkert kommer tillbaka igen.

  4. Vad fint du skriver, och beskriver känslor. Jag känner så igen mig för jag var där för några år sedan. Det sitter kvar än såklart, sviterna av min utmattningsdepression gör sig påminda ibland (nu till exempel efter för mycket inre stress på kort tid) men med tiden har det blivit bättre. Sänk alla krav och umgås bara med människor du känner dig hundra procent bekväm med, och våga säga till när du har ångest. Riktiga vänner står kvar som stadiga pelare när det stormar.
    Var snäll mot dig själv så mycket det bara går. Du är värd att må bra i både kropp och själ.

    Kram! <3

    • Tack. Låter som precis de verktyg jag anammar. Jag har haft min utmattning kroniskt sedan många år nu pga min livssituation och en del saker är svåra att påverka, men jag försöker få livet att fungera och bli meningsfullt på de sätt jag kan. Kramar <3

Kommentera