Kära dagbok, det här är rakt från hjärtat. Med tårar. Jag vill berätta. Det finns en sorg och smärta som kanske aldrig går över. Den gör sig påmind i olika skeenden i livet. Oftast när jag mår som bäst, som nu. Så nu säger jag det: I kärnan av vem jag är saknar jag något. Någon. Någon som fanns där innan jag fanns.

Sommarkväll - reaktionista.se

När någon åker hem till sina syskon på påsken, ringer mamma och ber om råd. När livet innehåller nya faser. Som att söka sitt första arbete, påbörja en högskoleutbildning, bli sambo. När det finns människor att berätta för, men det ändå känns så tomt. För att ingen vet vem jag var när jag precis kom till världen, när jag var fem år, när jag lärde mig cykla, när jag skrev min första dikt, när jag rymde hemifrån. När jag var sju och rädd. De visste inte vem jag var. Jag fick inte vara jag.

Jag skäms ibland för att jag inte har lyckats läka det än. Som om det skulle gå. Jag tror inte att jag någonsin kan det, men jag försöker. Jag gör vad jag kan. Jag omger mig med kärlek, försöker ge mig själv det jag aldrig fick. Jag kan inte gå tillbaka. Jag kan inte göra det ogjort. Jag kan inte be någon hålla om mig som om jag var viktigast i hela världen. Det närmaste jag kommer det är mig själv.

När jag sitter här och skriver är jag här med mig. Jag känner tomrummet. Jag säger till mitt inre jag att det är okej. Och jag vet att jag inte kan göra något för att lindra den smärtan. Mer än att vara här.

I perioder har tomrummet lämnat mig. Jag har kunnat fylla upp det själv, inifrån. Jag har kunnat vara min egen förälder. Men det räcker inte alltid. Jag räcker inte. Jag vill ha en famn, en bakgrund, rötter. Något att falla tillbaka på när jag inte räcker.

Wilda - reaktionista.se

Jag vill bara säga att jag räcker, att det alltid går över. Men det går inte över. Det är bara lättare att leva med ibland. Precis som smärtan.

Tomrummet återkommer som tusen knivhugg i själen. Jag tillhör ingen. Jag valde att gå, och jag vill och kan inte tillhöra det som tog sönder mig. Det är något annat. Något jag aldrig har fått uppleva. Att vara självklar som blod. Att ha livsvittnen. Barndomsvänner, familj och släkt. Men vi bär inte samma historia. Vi delade den aldrig. Jag var ensam med den också.

Det går att acceptera. Det går att skapa sig ett bra liv. Kanske går det att ta sig förbi tomheten, kunna fylla ut det, för gott. Kanske går det inte. Kanske finns det en sorg som jag behöver leva mig igenom. Jag vet faktiskt inte. Men det känns lättare nu.

16 kommentarer

  1. Vad väl du sätter ord på den upplevelsen. Tror du gör så stor nytta genom att kunna nå och berätta om din situation både för de som har liknande upplevelser och för de som inte har upplevt något liknande. Jag förstår att du bär med dig något som inte bara kan läkas genom att du försöker fylla det tomrummet med annat – som du säger, det finns en särskilt nyans och karaktär hos fungerande familjeband och familjebakgrund som inte går att ersätta rakt av. Men jag imponeras av den varsamhet du har hittat för att klara den tillvaron som nu blev din. berörs så mycket av din text, tack!

    • Tack för att du låter dig beröras och låter mig veta det. <3
      Dina ord är en tröst. Om jag kan förmedla min verklighet för någon annan så får den mening på något vis.

  2. Vilken fin och stark text <3 Jag känner igen mig så mycket i att jagas av sitt förflutna och liksom aldrig riktigt kunna släppa sig själv fri från det. Man är så präglad, så identifierad med det. Vad man än tänker, tror och vet så sitter känslan där längst in och går bara att ta bort stundtals. Kanske är det som du säger att vissa sorger får man bara lära sig att leva med och lindra så gott man kan… och finna tröst i att man trots allt inte är ensam om att känna som man gör! Stor kram

    • Tack för att du berättar. Jag kan verkligen känna igen det. Och jag tänker att den där påtagliga sorgen när man förlorar någon nära ju heller aldrig riktigt går bort, så jag får nog förhålla mig till den på så sätt. Den bleknar ibland, och blir skarpare i andra skeenden och dagar. Det är verkligen en lättnad att veta att jag inte är ensam, att andra kan förstå. Stor kram!

  3. Blir så ledsen för din skull och så berörd av din text. Ingen borde behöva känna det tomrummet, ingen borde behöva kämpa för att acceptera bristen på kärlek från en förälder. Du sätter ord på det så väl och jag förstår precis. Kram ❤️

    • Ledsen att du förstår, men glad att du berättar så att vi kan vara ensamma tillsammans <3 Precis som du säger så ska ingen behöva uppleva den känslan. Kram <3

Kommentera