Kära dagbok, sorgen har många lager. Jag låter den skölja ur förlusterna ur mitt nervsystem, rensa bort de svidande sveken och barnets ständiga sökande efter någon, vem som helst, som kan vara en famn. Jag försöker vara den famnen. Om och om igen gör jag mitt allra bästa.

Jag accepterar att sorgen är något som jag behöver leva med. Jag kan inte ta bort det som hände. Det påminns jag om när jag möter min blick i spegeln, i samtal med de som förstår och de som inte förstår. Ibland kan jag inte acceptera det och det är okej, när det är de stunderna som är undantagen. Jag kan inte slåss mot det som redan är förbi. Jag kan ta mig an det som kommer.

Kära dagbok, jag har så mycket kärlek över. Jag ser de framtida ungarna framför mig. De som behöver få veta att de är älskade, som kanske inte kommer att kunna förstå det på många år på grund av alla svek som inte handlade om dom. Jag vill låta min kärlek tålmodigt få växa vid deras sida tills de är redo att ta emot den. Jag har så mycket kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Jag vill ge den till barnen.

Jag minns när min fritidsledare frågade mitt mellanstadiejag hur många barn jag ville ha när jag blev stor och jag sa “inga” för att senare ändra mig till “dom som behöver någon”. Många gånger är det min riktning, det jag ser vid horisonten. Livet med barn som behöver en fristad, en hållande famn som inte backar. Jag kan vara den personen. Men det räcker inte med mig. Jag har ett stort arbete kvar att göra för att det en dag ska vara den hållande famn som behövs.

Kära dagbok, jag behöver ta mig an den framtiden. Ge mig själv en jord där mina rötter kan växa in i andra famnar. Vårda jorden. Så att andra också kan få växa i den näringsrika jord jag har arbetat fram, i villkorslös kärlek. Det är det jag hittar nu, bakom nya lager av sorg. Min längtan.

2 kommentarer

Kommentera