Kära dagbok - reaktionista.se

Jag går undan en stund på jobbet och ringer upp det missade samtalet. Med en blandning av hopp och oro i kroppen. Svaret är att ett professionellt samtal är minst sex månader bort. Jag kan inte hejda tårarna.

*

Jag sitter framför jobbdatorn och låtsas dokumentera medan tårarna pressar bakom ögonlocken. Överallt där jag kommer på letar jag efter en samtalstid och jag skriver mail efter mail från telefonen. Samtidigt söker jag efter strategier i minnesbanken. De finns där, men räcker de?

*

På en vecka har jag jobbat 55 timmar. Jag är så trött. Det går, och jag behöver inte vara aktiv hela tiden. Jag sover en halvtimme nästan varje lunchrast. Det går. Tills jag inte kan hejda tårarna.

*

Imorgon begravs en vän vars bortgång var så ovärdig att jag knappt kan andas när jag tänker på det. Det sticker som tusen knivar och hjärtat brister. Älskade älskade vän. Jag önskar att något hade räckt till i all din trasighet.

I onsdags var det begravning för den partikamrat som introducerade mig till Feministiskt initiativ. Som visade något hos mig som jag inte kunde se själv. Mitt ledarskap. En sån person som ger andra plats, som finns där i alla lägen och plockar fram det autentiska i livet och människor. Det finns en minnesgrupp med otroligt många människor som saknar. Människor som var där, som minns, som sörjer. Jag gör vad jag kan. Samlar. Använder mitt ledarskap. Och jag kan inte hejda tårarna.

*

Hon finns ju där. Hon som har funnits där genom all bearbetning. Det är svårt ändå, att prata om det som är nu. Den där skulden. Över att känna så här, nu när jag är igenom på andra sidan. Jag önskar att jag kunde ge henne något annat. Istället ber jag om hennes hjälp igen. Jag hoppas att den ska räcka till även om depressionen djupnar igen.

*

På en vecka har två vänner begravits och jag kunde inte vara där. Jag arbetade i 55 timmar. Han åkte i söndags och jag möblerar om på min lediga dag för att det ska bli mindre tomt, mer jag. Fylla ut hålrum.

Jag behöver inte hejda tårarna. De får plats här.

6 kommentarer

  1. Wilda. Jag lider med dig, även om jag inte fullt ut kan känna det du känner. Önskar dig värme och styrka och all kärlek i världen. För det är du så himla värd. Kram <3

  2. Fy fan vad hårt. Känns som om jobb är viktigare än själva livet i dagens samhälle. Vet inte alls anledningen till att du jobbat så mycket, men det var mer en spontan reflektion från mig. Tänker ofta på det där.. .
    Du skriver så otroligt bra. Skriva är läkande, gör det själv. Hoppas du bär med dig allt fint från dessa vänner du mist. Klart du gör. <3

    • Det är ett hårt arbetsklimat idag. Jag jobbar på ett semestervikariat och följer ett schema. På boendet där jag jobbar är det väldigt långa arbetspass som väldigt ofta i vård- och omsorgsyrken. Orimligt långa arbetsdagar ibland. Och i höst gör jag min praktiktermin på socionomprogrammet på 75 % för att det ska vara mer hållbart, och då behöver jag tyvärr tjäna in lite extra pengar denna sommar för att kunna betala hyra, el och det grundläggande. Tuffare ekonomiskt nu när jag bor själv också.
      Tack för din omtanke och berömmet. Det gör så gott! <3

  3. Usch vad jobbigt med så mycket tuffa saker på en och samma gång. Skickar stärkande kram till dig!

Kommentera