Kära dagbok jag känner mig värdesatt - reaktionista.se

Dagen efter tentan rann ögonen mellan ett femtiotal nysningar på förmiddagen. Sömnbristen och tröttheten gjorde mig yr. Ryggen hade rätat ut sig under natten och med åtta timmars värmebehandling under tentamen. Tentafrågorna snurrar i bakhuvudet, tvivlet får komma och gå. Det behöver sin tid. Jag dricker kaffe, lägger pussel med sambon och skriver terminens reflektionsuppgift.

*

Det blir onsdag och jag vaknar i ett bättre tillstånd. Jag känner mig glad och snuvan är bortflugen. Jag träffar en vän som anförtror sig till mig. Jag känner mig värdesatt och timmarna blir meningsfulla. Jag går hem i det ymniga snöfallet med ett leende på läpparna, gläds åt att ögonen inte behöver kisa som igår.

*

Snart ska jag iväg till en kurskamrat och möta upp en andra där. De där två som kom mig nära på ett nytt sätt under timmarna med juridikböckerna. Det är så nytt och fint att det liknar en förälskelse. Jag vill nästan inte skriva om det, så rädd att bryta förtrollningen. Det finns så mycket sårbart hopp här som ligger precis under huden.

Jag minns när jag inför studiestarten skakade av rädsla för att hamna utanför. Hur det sen blev så, trots alla försök att kunna vara med. Hur jag längtade efter att få höra till, känna att det är enkelt att vara jag. Med de här två är det så. Med dem finns gemensamma intressen, förståelse och en tillåtande gemenskap som gör att jag kan värdesätta min vänskap igen. Det är enkelt. Vi hjälps åt. Vi fyller i varandras luckor. Jag tar med mig akvarellfärgerna och min Bullet Journal, med ett sårbart hopp och en innerlig längtan i bröstkorgen.

Imorgon väntar läkarbesöket. Intyget som kan hjälpa mig att klara höstens praktik. Steg för steg erövrar jag min framtid och min potential. Men utan andra människor kommer jag ingenstans. Utan pysselkvällar där jag räknas in, vänner som frågar hur jag mår, en extramamma som tar sig tid när själen värker, läkare som gör undantag, en sambo som möter min blick i kärlek och ni som finns här och säger att det jag gör spelar roll skulle jag vara alldeles kall inuti. Tack för att ni värdesätter mig. Jag värdesätter er.

*

När känner du dig värdesatt om du känner det?

4 kommentarer

  1. Känner så väl igen det där med att vara livrädd att “förstöra” något när man precis har klickat med någon och tror det kan leda till stor vänskap. Förr oss som inte tar sådant för givet är sådant så stort – men egentligen behöver man ju bara vara sig själv i trygg vetskap om att det annars ändå inte kommer fungera i längden. Lättare sagt än gjort, jag vet <3

    • Ja, hjälp vad läskig den sårbarheten kan vara. Tack för dina peppande kloka ord som gav mig en annan grund att landa i. Ibland behöver jag höra det från någon annan för att se att det går att göra så. <3

  2. Vad fint att du använder ordet “värdesatt” istället för “värdefull”. Det fick mig att känna att jag är värdefull, även när jag inte känner mig värdesatt.

    • Åh vad glad jag blir att du säger det! Jag tänkte på det när jag hade skrivit texten och vägde länge till att byta ut ordet, men det är som du säger: det säger något mer, ger ett annat perspektiv. Att känna sig värdesatt är mer något utifrån för mig. Fint att det fick nå fram till dig på detta sätt <3

Lämna ett avtryck