Vissen prästkrage - reaktionista.se

Kära dagbok, det lättar. Det är lite ljusare i kanterna. Jag orkade kämpa lite till när jag egentligen inte orkade. I flera veckor kämpade jag för en tid hos vårdcentralens kurator. Jag behövde någon att prata med och det var fel på telefonsystemet. Sen hittar jag ett annat nummer. Jag kämpar ännu lite till. Det måste vara värt det.

När jag berättar för psykoterapeuten i andra änden av telefonluren hör jag mig själv. Jag berättar att jag har genomgått traumabehandling för PTSD komplex och kommit ut på andra sidan, med en kronisk utmattning som följd. Efter två års studier på socionomprogrammet är det för svårt att härbärgera den inre världen ensam. Där inuti krockar mina erfarenheter med andras, min medvetenhet om världen med kunskapen jag får till mig.

Jag berättar att trycket blev för stort till slut, när alla försök att söka hjälp inte räckte till. När det inte fanns någon som verkligen förstod på den nivå jag behövde och kunde spegla mig där jag är. Att självmordstankarna kom och isolerade mig helt under en lång period.

Wilda - reaktionista.se

Kära dagbok, när hon frågar mig om hur det är nu börjar jag gråta. Det är något som släpper. “Det är svårt, men jag är bra på att acceptera och låta det vara, inte agera på det“. Jag är väldigt väldigt trött fortfarande. Trött på att kämpa. jag bokar av arbetspass för att kunna hålla till hösten. Jag bestämmer mig för att jag inte orkar fira min födelsedag i år. Det är bara i skogen jag känner att jag helt kan vara med mig själv.

Det finns värme i psykoterapeutens röst. Även om det inte finns en tid nu, och jag får ställa mig i kö, känner jag mig hållen. Av reaktionerna verkar det som att jag gör mig begriplig. För första gången på ett och ett halvt år tänker jag. Det är som hugg i bröstet. Jag tog mig igenom. Kära dagbok, någon förstod till slut.

9 kommentarer

  1. ❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Du är stark, som Pippi och lite till. När man är det kan man ibland behöva få en påminnelse om att det är okej att vara svag också. De tar inte ut varandra. “You dont always have to be so brave” – en filmreplik för många år sedan, som fastnade hos mig. För nä, inte fasen måste vi det alltid. Det är läskigt att släppa taget, låta murarna falla och låta masken krakelera – ens inför sig själv. För, “håller jag för det?” Och jodå, jag tror det med all erfarenhet i bagaget.

    Så nu när du vågat och vågar: var där det går att värka ut. Var där det helar, var i skogen. Var där du behöver. Tänk på dig själv. Och så finns vi kvar när du vill. Eller jag kan ju faktiskt bara tala för mig. Jag går ingenstans. Är ett meddelande bort. Många varma kramar till dig du kloka, starka, smarta vän ❤️

    • Tack du starka fina varma! Jag känner igen den repliken och påminner mig om den ofta. Jag går ut till skogen varje kväll nu och bara samlar kraft bland träden och djuren. Och tack för att du finns och visar dig. <3 Många varma kramar

  2. Kära du, tack för att du delar detta. Fina starka – så blottande och helande är dina ord samtidigt. Att få läsa om skörhet hos andra. Om det svåra, att mötas i det utan att det väger något annat än förståelse, igenkänning och tacksamhet. Tack för dig och din blogg.

  3. Rebecca Magnusson Svara

    Du är så otrolig stark och glöm aldrig att du är fantastisk precis som du är och att vara stolt över dig själv! Jag blir grymt imponerad av dig varenda gång jag klickar in på din blogg!

    • Tack, jag är så glad att du hittat hit och säger det! Jag tycker så mycket om mig idag, och är stolt för varje steg jag tar. Ibland är det bara lite extra tufft. Stor kram <3

Lämna ett avtryck