November 2019 började med att svepa in oss i en dimma. I novemberdimman har jag slöjdat en hylla, besökt Kammarrätten i Jönköping, utökat mina timmar på VFU-platsen (praktiken), handlat polkagrisar i Gränna, skrivit om seminarieuppgifter, haft utredningssamtal, nyst bort en studiedag, analyserat barns behov, varit på studiebesök på familjehemsenheten, åkt på loppisrunda, haft en vän som nattgäst, bjudit en annan vän på middag, besökt klädbytardagen, deltagit i två dagar med kursplanegruppen, dyrkat solen som tidigare hade övergivit oss och kramat på Asla. Jag avslutar november med att titta på Asla när hon kurrandes kliar sig själv mot de nya ullmattorna som vi fick ärva från stjärnföräldrarna.


2019 är mitt ledord “hämta hem din själ”. Åtta konkreta mål vägleder mig vidare i självmedkänsla, hälsa, sinnesro och personlig utveckling med självkännedom.

Dimma Eskilstuna - reaktionista.se

Så har jag “hämtat hem min själ i november

  • Bett om hjälp.
  • Träffat vänner korta stunder.
  • Avstyrt en panikångestattack.
  • Skrivit ett tydligt meddelande till min bekantskapskrets om hur mina förutsättningar ser ut fram till 17 januari och förklarat varför jag inte kommer att vara så tillgänglig som förr.
  • Varit medvetet närvarande i intensiva dagar.
  • Tillåtit mig att reagera på orättvisor på alla möjliga sätt.
  • Satt ner foten.
  • Föreställt mig dimman som en mjuk famn.
  • Förundrats av allt vackert.
  • Byggt en tilltro till mig själv i rollen som socialsekreterare.
  • Tagit kommando över min vardag när andra inte gjorde sin del.
  • Berättat hur jag mår.
  • Stannat hemma för att återhämta mig.
  • Bestämt mig för att inte fira jul.
  • Tagit lunchpromenader för att rensa tankarna.
  • Gått hem till Asla under lunchen.
  • Lagat matlådor som räckt länge.
  • Delat min berättelse med andra.

Lykta sinnesrobönen - reaktionista.se

Vardagen | från 75 % till 120 %

I september började jag min praktiktermin på 75 % i god tro att skolan hade löst de resterande 25 % efter vad vi hade kommit överens om. Nyligen fick jag veta att så inte var fallet. Efter många vändor för att försöka lösa det (med chefer, samordnare, jurist, facket osv) stod det klart för mig att det enda trygga alternativet var att göra klart min praktik den här terminen. Eftersom praktiken (18 högskolepoäng) är mer än 25 % av poängen under ett läsår (15 högskolepoäng) som jag behöver klara för att få CSN nästa termin riskerar jag att bli utan inkomst till våren. Den stressen kommer jag inte att kunna leva med. Därför valde jag att gå upp i heltid = 32 timmar (100 %) i veckan istället för 22 (75 %) + 8 timmar studier. I detta fick jag beskedet att jag inte fick använda mina sjukdagar retroaktivt. Vab och influensa är tydligen det som är giltig frånvaro. Vilket resulterade i att jag nu arbetar 40 timmar i veckan för att ta igen förlorade timmar + studerar på helgerna. Mitt i allt detta är jag bara så tacksam att jag har en så bra praktikplats, stöttande handledare och en självkännedom som kan flytta berg.

På detta upplever jag mig motarbetad av en lärare och har fått göra massor med extra arbete på mina studieuppgifter trots att bedömningarna inte alls stämmer med vad jag har lärt mig tidigare under utbildningen. För att inte helt tappa lusten satte jag ner foten, bröt kontakten och arbetar nu efter metoden: tig, foga dig och lägg energin på att må så bra du kan i detta.

Som ni förstår ändrades min vardag radikalt av detta. Det har varit svårt att få ihop allt. Vardagskvällarna behövs till hushållsarbete, stimulans för katten och återhämtning. Helgerna går åt till studier. Jag tackar nej till umgänge med nära, kan inte närvara när vänner skulle vilja ha mig där och känner så klart en sorg över det samtidigt som det är vad jag behöver göra nu.

Jag trivs när jag har ett jämnt men högt tempo på praktiken. När det finns mycket administrativt att göra och det bryts av med samtal och möten. En av de finaste dagarna var en resa med handledare och teamledare till Kammarrätten i Jönköping. Även om staden i sig väckte mycket minnen (min farmor bodde där och jag var på rymmen dit en gång) så var det mest en mysig dag. Stoppet i Gränna med polkagrisinköp var pricken över i:et. Godiset blev en bra motor när jag sen skulle läsa 45 kursplaner inför två dagars möte på högskolan. En annan speciell dag var när jag stod sida vid sida med socialarbetare vid en demonstration mot utförsäljning av allmännyttans hyresrätter. Mäktig känsla.

Lakrits och kursplaner - reaktionista.se

Fysisk hälsa | en latent förkylning

I takt med att praktiktimmarna ökade gjorde också värken det. Det tog bara några dagar innan jag hade lyckats hitta mentalt motstånd mot det och inte må dåligt av det. Jag har inte haft tid att få ihop mina tiotusen steg per dag i november men jag försöker komma ut på lunchen och promenera varje dag. Ibland är jag så trött redan vid lunch att jag behöver lägga mig ner en stund. Jag har en förkylning som bryter igenom gång efter gång. Det är helt säkert ett tecken på överansträngning då det är på helgerna det är som värst – när jag slappnar av mer än jag hinner i veckorna.

Jag har fått remiss till en dietist för att undersöka vad som skulle kunna vara problemet med mage/mat, vet dock inte om jag får komma dit än. Jag har också varit på min årliga kontroll för bröstcancer-ärftligheten och konstaterades frisk även i år.

Rött hår och snö - reaktionista.se

Själslig hälsa | chock och styrka

Generellt känner jag mig otroligt stark och glad och tilliten till mig själv och självkännedomen är orubblig just nu. På samma gång har det varit flera prövningar den senaste tiden som gjort så ont att jag har blivit ett virrvarr av känslor. Ilska, sorg, smärta, maktlöshet. Men jag blir inte hjälplös. Jag vet vad jag behöver för att orka hantera den orättvisa situation jag nu befinner mig i och jag vet att jag inte mår bra av att fokusera på hur orättvist det är. Istället gör jag det bästa av situationen, känner med mig själv, är ärlig med hur jag mår men gör allt jag kan för att lägga fokus där jag kan få ny energi.

Jag noterade att jag skrev om sorg i början av månaden. Jag var mycket i det då, och tänkte att det var nödvändigt för att nå acceptans. Precis så var det. Och alla reaktioner som har följt på omställningen känner jag har varit nödvändiga. Ilskan, sorgen, besvikelsen, rädslan har byggt upp min beslutsamhet i att jag ska klara av det här.

Jag fick en panikreaktion på beskedet om min fortsatta praktik och hamnade i suicidnära tankar. I det kunde jag hålla en viss distans till en början och förstå vad som hände i mitt nervsystem. Därför sökte jag hjälp hos en närstående som hjälpte mig att lugna ner systemet och mötte upp mig dagen efter så att jag kunde känna mig trygg i att det fanns en morgondag. Idag tänker jag att det var en chockreaktion. Jag mår bättre nu.

När jag har försökt prata om rädslan för mina suicidtankar (utifrån depressionen) hos kuratorn har jag känt att jag har blivit lämnad ensam att hantera det. Senare när jag läste min journal förstod jag att hon hade tolkat det som att de berodde på uppbrottet med Daniel vilket jag aldrig hade sagt och dessutom vore ganska konstigt eftersom jag har haft såna tankar av och till sedan förra hösten. Efter att jag insåg att jag kan hantera min depression bättre på egen hand bestämde jag mig för att avsluta kuratorskontakten och bygga upp ett skydd i mitt eget nätverk istället.

Novemberguld - reaktionista.se

Relationer| begränsning och förståelse

Den 20:e, när allt var klart, gick jag ut med ett meddelande på min privata Facebook för att berätta att jag i och med ökad praktiktid i veckorna inte kommer att kunna räcka till som annars utifrån försämringar i min sjukdom. Jag avsade mig också allt socialt umgänge med undantag för några närstående som jag ska försöka träffa i alla fall en gång innan 17 januari (praktikens sista dag). Jag är tacksam för det stöd och den förståelse som mötte mig i det. Och den tillit jag möts av i att jag är kapabel att hitta de bästa lösningarna själv, och att jag ber om hjälp när det behövs.

Jag har också bestämt mig för att inte fira jul i år. Om jag inte får jobb på boendet så ska jag använda dagarna för återhämtning. Det tar för mycket på mig med resor, förberedelser och all sorg som väcks under jultider. Jag ska göra något fint för mig och Asla här hemma och det behöver inte alls ha med julen att göra.

De personer jag umgås mest med nu är kollegorna på praktiken. Jag är glad att jag har så vettiga handledare som jag kan bolla tankar och känslor med, skoja med och lära mig så mycket av. Jag har också fått hjälp att tänka kring mina reaktioner. Ibland springer tankarna iväg och skapar stora reaktioner och jag kan ha svårt att skilja detta från rimliga reaktioner. Men efter att ha pratat både på praktiken, med klasskamrater och mina närmaste inser jag att jag numer har väldigt adekvata reaktioner.

Tulpaner - reaktionista.se

Bloggen i november

Här har det inte hänt mycket, även om jag har hållit i stjärnögonblicken för att de betyder så mycket för mitt välmående. Jag har kunnat vara aktiv en del på Instagram istället då det är mer lättillgängligt. Ändå fortsätter ni kommentera, skicka mejl och meddelanden som gör mig både rörd och tacksam för det stöd och den mening ni finner här och ger vidare till mig. Tack, och sluta aldrig även om mitt svar dröjer ibland. Jag läser allt, tar in allt och svarar när jag är tillräckligt närvarande för att ge ett svar så som jag vill att ni ska få det.

När jag bestämde mig för att “lägga in en högre växel” prioriterade jag bort en del i mitt liv. I alla områden. Eftersom “att växa ur trauma”-grupperna ger mig en ömsesidig känsla av att höra till och få bidra så har jag valt att fortsätta driva dem även nu. På samma sätt är kontakten med er så viktig att jag även vill försöka hålla igång Instagram och skriva mina stjärnögonblick. Jag ville inte heller missa chansen att skriva något djupare om White Monday. Kanske är det den här nivån det behöver vara på nu. Jag håller det öppet. I vår är jag igenom detta, och då har jag en lång lista med allt jag vill skriva om som jag önskar mig tid och tålamod för att kunna leverera. Jag saknar verkligen att ha tid för det. Det märkte jag när jag skrev inlägget om White Monday – vilken passion det finns i bloggandet fortfarande. Den känslan är svårslagen. Visst håller vi ut, tills tiden ger oss plats att djupdyka i traumakunskap, känslor och självkännedom än mer?

Dimma - reaktionista.se

Månadens stjärnögonblick

Dimman längs vägen mot Jönköping. Ville mest stanna och vara i den.

Mål och planer för december

  • Känna in dag för dag hur min kropp mår. Ta signaler på allvar.
  • Praktisera 40 timmar i veckan bortsett från röda dagar.
  • Genomföra seminarium tre av fyra denna termin.
  • Representera #nykterfrizon på en #metoo-träff med kulturministern.
  • Lära mig mer om att hålla utredningssamtal.
  • Gå på minst en julmarknad om så bara för en kort stund.
  • Ha minst tre sammanhängande dagar ledigt från allt.
  • Vara med på ett övervägande på biståndsutskottets sammanträde.
  • Utvärdera året som gått och skapa en målbild inför 2020.

Hur var ditt november?

Kommentera