Det här är sårbart. Det är en del av en process jag befinner mig i. Jag vill dela det för att jag tror att den kan synliggöra sårbarheten i att växa ur trauma och ge perspektiv på att vi för det mesta inte rår på det liv vi lever i. Jag skriver i en pågående depression, med sorg i bröstkorgen. Det här är inte allt, inte en hel bild. Depressioner syns inte alltid. Depressioner kan också innehålla så mycket glädje och kärlek. Detta är en berättelse om vad jag har kämpat med de senaste två åren och vad det betyder för mig nu. Om hur det blir när man måste vara frisk när man är sjuk. När man orkar själv när man inte orkar. Jag kommer att bli okej. Jag skriver det här för att jag vet det nu. För att jag inte är ensam längre.

Vårskogen - reaktionista.se

Innan utmattningsdepressionen

Jag har varit i en utmattningsdepression i snart två år. Jag kan se hur den startade, och jag kan se hur ett flertal händelser har skapat återtraumatisering hos mig. Händelser som drivit mig in i negativa spiraler. Innan dess hade jag arbetat upp en stark motståndskraft och hittat hållbara strategier för att kunna leva i acceptans för de bestående skador som mina trauman orsakat: kronisk värk och trötthet. Jag hade en grundstyrka som nästan inget rådde på, befann mig i ett orubbligt lugnt tillstånd de allra flesta dagar och kände mig omsluten av kärlek och livsglädje. Det fanns sorg, men den var naturlig. Länge stod jag kvar i min starka självkärlek och kände lust, glädje och stolthet över vem jag var och satte sunda gränser. Allt det har brutits ner och för det mesta är jag bara en spillra av allt det där. Men jag vet min potential och jag saknar mig.

Att inte kunna sjukskriva sig

En stor orsak till detta är att jag tappade det sociala skyddsnätet när jag valde att börja studera hösten 2017. Jag bröt tolv års sjukskrivning, utan rätt till varken A-kassa eller sjukpenning eftersom jag det året fyllde 30 år och inte uppfyllde villkoren för socialförsäkringen. Jag var fortfarande sjuk, kommer alltid att vara sjuk, men från den dagen hade jag inga rättigheter kopplade till det längre. Inget som tog emot. Jag har ingen sjukpenninggrundande inkomst. Jag har inte råd att bli sjuk. Det var inget bekymmer då. Jag längtade efter att få vara en del av samhället, att få lära mig nya saker, att hitta gemenskap och få en vardag med ramar. Det blev ett bekymmer sen, och är det än idag.

Återtraumatisering

I september 2018 var jag med om ett vårdtrauma. En läkare gjorde ett s.k. triggertest för fibromyalgi utan att förvarna mig om det. På några sekunder hade läkaren tryckt bort min motståndskraft. I flera veckor kämpade jag för att hålla mig kvar i verkligheten med konstant frossa och så höga smärtnivåer att jag ibland inte fick luft. Det var ett medvetet val att bita ihop och fortsätta vardagen. Jag förstod någonstans att om jag hade stannat upp hade jag inte kunnat resa mig igen. Läkarna pratade om att jag hade risk att utveckla ME. Det ringde i mina öron när jag kämpade emot smärtan och fortsatte gå.

Med tiden ökade påfrestningarna: borrelia, ryggskott, brist på återhämtning, en slitsam separation, ekonomisk stress, depressionens mörkaste dagar, åtta månaders väntetid för hjälp och praktik på 120 % i 10 veckor när all kamp för sjukintyg (med start vid det där traumatiska läkarbesöket) inte var nog. Och någonstans kände jag på mig att 2020 skulle bli ett tufft år. Innan covid-19 spred sig över världen var jag återigen med om ett trauma. En gammal hotbild mot mig blev aktuell igen. Jag sökte hjälp i flera veckor innan jag nådde fram. Under de veckorna fick Asla diagnosen diabetes och hotet om ett liv utan henne, hon som höll mig vid liv så många gånger, hängde över mig. Samtidigt som alla mina traumaresponser sa att mitt liv var i fara. Jag blev allt mer ensam då jag inte längre kunde skydda mina egna gränser mot andras reaktioner. Så jag stängde in mig i mig. Tills jag kunde få hjälp.

Jag gjorde vad jag kunde

Jag kan se hur jag hamnade här. För nu har jag stöd, nu kan jag stanna upp. Jag kan se hur bristen på återhämtning späddes på. Att jag sökte hjälp utan gehör om och om igen. Att jag fortsatte kämpa för anpassning i skolan utan gehör. Tills jag bara gav upp. Jag hade inte möjlighet att vara sjuk trots att jag alltid kommer att vara det och behöva förhålla mig till det. Jag visste att min väg vidare i livet var just studierna, men priset har varit alldeles för högt. Jag vände ut och in på mina egna verktyg tills de slutade fungera. De som kunde hjälpa mig var just de som skadade mig mer, hur mycket jag än försökte få hjälp så gick det inte. Nu när jag har fått den behöver jag först ta mig förbi allt jag har byggt ovanpå, för att skydda mig själv. Det är okej. Jag gjorde vad jag kunde med de resurser jag hade.

Det är typiskt ett s.k. maskrosbarn att alltid orka. Vad som än händer så ska det inte synas att jag håller på att gå under. En del av varför andra inte förstått allvaret ligger så klart i det. Jag kastar ingen skuld på varken mig eller andra för det, förutom på systemet. För om systemet hade tillåtit mig att få vila ibland så hade jag inte behövt vara så förbannat stark. Det är självfallet så att jag har ansvar för mitt eget liv. Det är just det ansvaret jag har tagit genom att hålla ihop, fortsätta, och varje dag få vardagen att fungera. Skriva tentor, grupparbeten, gå på föreläsningar, söka jobb, betala räkningar, äta mat, promenera, tagit djupa andetag, fortsatt söka hjälp. Andra skulle kanske kalla det oansvarigt, men för mig var det min väg igenom.

Lilacs - reaktionista.se

Om hoppet och livsglädjen

Om sju månader tar jag examen. Fram tills dess ska jag ta dag för dag, hitta tillbaka till lusten att lära, bygga upp den lilla människan i mig som nu ofta tvivlar på att hon får finnas till, ta vara på den livsglädje som så lätt lockas fram inifrån. Se det lilla. Börja om när det är jobbigt. Vila när jag är extra trött. Forma en plan för ett hållbart arbetsliv. Be om hjälp, igen och igen och igen. Läka. Ge mig utrymme att prata av mig, om och om igen. Skriva. Hitta tillbaka till gränserna för vad som är okej. Sörja att det gör ont, men inte fastna i det. Hitta mitt jävlar anamma igen. Det som har burit mig hit. För hur dåligt jag än mår ibland, så finns det en odödlig livsglädje i mig.

Ni ser den i stjärnögonblicken vecka för vecka. Ni ser den när jag gråter för världens orättvisor. Ni ser den när jag skrattar av eufori efter kalla bad. Ni ser den när jag kommer till jobbet med viljan att hjälpa och göra gott. Ni ser den när jag skriver uppsats med ett engagemang som brinner. Ni ser min livsglädje när jag drar så dåliga skämt att klockorna stannar och skrattar högt åt min egen humor. Ni ser den när jag sår alldeles för många frön för att jag älskar att se det växa. Ni ser den i mina ögon när jag får vara närvarande i möten med er. Ni ser den när jag klättrar upp på berg och mediterar bland vitsippor. Ni ser den i mig.

Det är det som ska få växa till sig nu. I vila och kärlek, och i nya steg mot självständighet där jag får vara med och forma ramarna för hur jag kan vara med, trots att jag har en kropp som har ont och ständigt är trött.

4 kommentarer

  1. <3 <3 <3 Du är en så jäkla fin person, och det är så förbannat fel på systemet (på så många sätt) att det tvingar dig till att behöva vara stark och orka när orken inte finns. Jävla skit är det. Men blir så glad av att läsa att du får hjälp och stöd nu och att det går åt rätt håll <3

    • Tack snälla. Ja det är knepigt det systemet. Svårt att slåss mot också då det mest slår tillbaka. Men ja, skönt att det snart är över med studierna och att arbetslivet är mer humant ändå. Plus att jag kan få läka lite nu längs vägen.

Kommentera