Jag kände så mycket motstånd i att sätta mål för detta år. Det var första gången jag kände det som att det vore bäst att inte ha några. Det gjorde mig rädd, och jag kämpade emot i tron att det handlade om depressionen. Men det skulle inte ha varit första gången jag kände av vad som var på gång. Livet hade andra planer för oss än vad vi kunde rå på. 2020 är ett år jag tror att vi kommer att minnas som ett år då prestationen ersattes av varandet. Jag hoppas det, att vi lär oss det nu.

Wilda - reaktionista.se

En utandning på inandningen

I januari avslutades 20 veckors praktik på socialtjänsten och jag kände mig mest rädd för att stanna upp och känna efter hur slut jag var. Jag hade behövt stänga av i flera månader för att ta mig igenom. Istället för stolthet och glädje kände jag det som en stor lättnadens suck, och sorg över att inte kunna vara helt närvarande i avslutet. Men också tacksamhet. För handledare och kommande kollegor som gav mig en känsla av att vara värdefull i allt det som är jag och allt jag har med mig.

En ny kurs tog sin början som gick ut på att träna vetenskapliga metoder inför examensarbetet. Det var ovant att studera efter praktikperioden, men snart hade jag hittat in i det igen. Jag visste inte då hur mycket det skulle betyda för mig att vara bland vänner i studiesituationen. När jag knappt stod på benen blev studierna en hållpunkt och livräddare.

Misty weather - reaktionista.se

En botten att ta sats ifrån

De sista dagarna i januari drogs marken undan för mig. I flera veckor sökte jag hjälp, famlade runt i en ständigt hög puls och grät tills jag inte kunde andas. Jag tappade bort mig i speglingar som handlade mer om andra än om mig. Jag glömde bort vem jag är och vad som har tagit mig hit. Det fanns ingen mening kvar. Det var djupt smärtsamt att inse hur mitt förflutna är en skugga jag får acceptera att leva med. Men sen när jag kunde vara tyst med mig själv utan att gå sönder i rädslan hörde jag en röst som sa: rise above. Så jag gjorde det.

Jag reste mig. Tog mig över trösklar, ut i skogen, in i mig själv, ut ur rädslan. Till skolan, till vänner, till kramar och hopp. Jag kallbadade och bastade med Denise en torsdag i mars och jag minns att hon sa “i april gör vi det igen”.

Golden woods - reaktionista.se

Coronaviruset

Och sen kom ett virus och lamslog världen. Covid-19. Livet som vi kände det förändrades för oss alla. Moder Jord fick andrum. För mig kändes det till en början som en välsignelse att få stanna hemma och vila, äntligen återhämta mig och sova ut. Förkylningen, som fick öknamnet söndagsviruset (för att det bröt igenom varje söndag från oktober till januari) varade i två veckor, och kom tillbaka efter tre dagar igen. Jag stannade hemma medan sjukhuspersonal försökte rädda livet på smittade människor och 70+-åringar fick utegångsförbud. Tusentals människor dog medan jag följde dagliga presskonferenser i min soffa. Surrealistiskt.

Anemone - reaktionista.se

Varandet i en värld som blöder

Att vara isolerad innebar att jag landade i varandet, och varandet tar så mycket mer plats än prestationen. Vilan kräver mer än görandet.

I stillheten började jag följa mina mål och vårda min grund, utan att faktiskt ha en avsikt till just det. Jag la märke till hur mina relationer djupnade i krisen. Jag fortsatte gå tusentals steg dagligen och plockade skräp i dikesgrenen. En dag lärde jag mig högerregeln och det fick räcka så. I varandet släpper jag prestationen och rensar bort det som stjäl min energi, oavsett om det är en plottrig bokhylla eller distraktioner från det som ger mig ny kraft. Jag har kunnat ta vara på det jag har i skafferi och förråd. Häromdagen, eller kanske häromveckan, skrattade jag högt åt alla suddiga självporträtt i skogen. Fotografier och ord är det som blir kvar i tystnaden. Dagarna är så märkliga nu att skratten sitter ihop med gråten.

Livet blir lättare men förkylningen hänger kvar. Jag ser mig i spegeln och jag tänker på hur stark jag är, igen och igen. Jag känner tacksamhet mitt i en värld som blöder. Men mest av allt längtar jag bara efter en kram. En sån som hänger kvar.

*

Vad längtar du efter? Hur började 2020 för dig?

4 kommentarer

  1. Ja, vad ska man säga…..2020 lär man ju inte glömma i första taget……min pappa gick bort i mitten av Februari och begravningen skulle vi ha haft nu i slutet av Mars men då blev det undantagstillstånd här och alla färjor slutade att gå och begravningen är nu uppskjuten på obestämd framtid…….även vår så hett efterlängtade semesterresa fick vi avboka pga viruset och undantagstillstånd……så hittills kan man väl säga att året har ju inte börjat så där väldigt bra….
    Vi sitter där vi sitter och nu ser det ut som om undantagstillståndet blir förlängt till mitten av Maj så nu förbereder vi oss på att flytta ut till stugan istället och hoppas på en härlig vår och sommar 😍
    Hoppas på att man får hålla sig frisk och kry!

  2. Hej Wilda,

    2020 started also without any goals for me. I´m longing for not stepping too close to anyone, who doesn´t want it, and being around when I am needed.

    A never ending hug! ❤,
    Hans

Kommentera