Självmordstankar är vanligare än vi tror. Jag har umgåtts med sådana tankar från och till under hela mitt liv. Även om jag idag mår förhållandevis bra och har ett ordnat självständigt liv finns de där ibland som en skugga som frågar: vad är det för mening? I perioder av stark press, som under våren som gått, blir det mer påtagligt. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Därför vill jag tala om den skam och skuld som följer med av att inte må bra.

Jag lever med kroniska sjukdomar, med ett förflutet som fortfarande berövar mig på sammanhang och tillhörighet. Till följd av en djupgående personlig utveckling är min medvetenhet ibland överväldigande. Det är ytterst sällan den enskildes egna val som skapar självmordstankar. Det är ofta en spiral av samhällets krav och överväldigande känslor i relation till bristande stöd och verktyg att hantera det. Något som vi får allt mer problem med ju mer vi stressar upp vårt samhälle.

Självmordstankar - reaktionista.se

Självmord är inte ett val

Därför är självmord inte ett val. Självmord är en sista utväg när alla andra alternativ känns omöjliga att hantera. “Jag orkar inte mer”, säger de. “Jag orkar inte”, skrev jag i dagboken. Det var därför jag försökte dö så många gånger förr. Jag orkade inte mer, jag ville bara att någon skulle ta över, ta mig in i en trygg famn och låta mig vila. Men jag trodde inte att det var för mig. Jag ville inte vara till besvär. I depressionen förlorar jag förmågan att se mig själv som värdefull och jag kan till slut inte ens se livet som värdefullt. Jag orkar inte det då.

På näthinnan: ett ansikte som ler med allvar. Ett sting av smärta där bakom. Det går en tid och sen finns du inte kvar. Jag minns chocken i kroppen. Andningen som stannar av när jag får beskedet. En instinktiv önskan om att du ska få frid nu. Jag tänker på allt jag hade velat prata med dig om. Jag tänker att alla ord fanns i det där leendet och att det nog ändå inte hade gjort skillnad. I den smärtan finns inga val. Det var bristen på val som tog dig ifrån mig.

Rättvik Dalarna - reaktionista.se

Jag kände mig klar

Senast i december berättade jag för en vän att jag kände mig klar. Att det inte fanns något kvar jag längtade efter. För många en skrämmande tanke. I mina ögon blev det ett tecken på att jag var trött, att jag hade fastnat, att jag behövde omvärdera min syn på livet, och livet för mig. För jag hade fortfarande kvar mitt val.

Det är som att gå från hemlöshet till att vinna en miljon.

Jag har kämpat länge. Jag har i största delen av mitt liv bara överlevt. Min största ambition i livet var länge att få vara ifred. Idag studerar jag på min drömutbildning till socionom, jobbar med att hjälpa andra som lider av psykisk ohälsa, driver en blogg där min historia får en mening, har skrivit klart min första bok, har närstående och vänner att luta mig mot. Det är som att gå från hemlöshet till att vinna en miljon.

Hur du har det säger inget om hur du mår.

Med allt jag har idag kan jag inte köpa tillbaka en fungerande barndom, en tillhörighet av blodsband. Jag kan inte rädda världen. Trots allt jag har överlevt kan jag inte stoppa den politiska utvecklingen och stanna klimatkrisen för jag är inte stark ensam. Jag kan inte få en frisk kropp, jag kan inte orka allt jag vill, jag kan inte ta igen det jag har förlorat eller ta bort min smärta. Ibland går det inte ihop med den här världen. Ibland har jag inga andra val än att köra över mig själv för att överleva. Den smärtan, efter att ha frigjort mig från ett liv av att bli överkörd, är svår att leva med. Då behöver jag hjälp. Och vila.

För när jag känner mig “klar” så är det vila jag behöver. Inte döden. Men min kropp och hjärna förstår inte alltid det. Den tror att den måste spela död för att få vila, eller på riktigt dö.

Wilda - reaktionista.se

Vad hade kunnat göra skillnad för mig vid självmordstankar?

Närvaro. Att någon orkade sitta där med mig i mörkret, stå ut med mig i det som gjorde så ont när jag inte står ut med mig själv och orkar vara kvar utan att försöka förminska eller förändra det jag känner. Att bara ha någon där, som i sin närvaro säger “du är inte ensam”. Någon som är min famn för en stund.

Acceptans. Att någon låter mig få känna det jag känner utan att förändra det. Som låter mina tankar få vara orecenserade och inte värderar dem. Inga råd om hur jag ska må bättre. Inga “tänk positivt” för det går inte då. Låt det få vara. Att känna är ventilen som tar mig snabbare ur det svåra. Jag förstår att det kan skrämma, men mörkret växer bara när det inte talas om. Att ta fram det i ljuset ger det en chans att blekna.

Avlastning. Ofta har självmordtankar uppstått när jag är väldigt trött. Som ett tecken på att det är för mycket att hantera. Att få hjälp att handla, diska, laga mat eller bara någon som är där medan jag gör det själv och ger mig mental kraft. Någon som finns med i jobbiga samtal, som tar över när jag inte räcker till.

Självmordstankar - reaktionista.se

Var hör jag hemma?

Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera min rotlöshet och jag försöker att inte göra det. Jag tror på att tiden gör skillnad, det har den gjort förut. Däremot försöker jag göra vad jag kan av det jag har, som att gå ut till vitsipporna i min skog, mysa in mig i en mjuk filt och att få vara ifred. När jag ser mig om efter vad mitt nästa steg är så går jag lätt vilse. Det finns så stora behov i världen och jag vet inte var just jag hör hemma i allt det.

Jag är inte klar. Men jag är trött.

Jag vill göra skillnad. Och jag vill höra till. Det är kanske kärnan i den mänskliga existensen? Samtidigt som jag kan tänka att det är för sent och att jag inte orkar har jag också drömmar. Jag drömmer om ett hus på landet där jag kan skapa en trygg plats för mig, men också för barn som behöver det extra mycket. Nej som du hör, jag är inte klar. Jag är trött. Medvetenheten om hur världen ser ut och hur det hänger ihop gör mig trött och också att prestera över min kropps kapacitet för att samhället kräver det. Det kräver ständiga strategier att orka med att underhålla relationer, studier, hem, och samtidigt orka med mig själv och mina intressen.

Självmordstankar - reaktionista.se

Jag behöver inte vara en superhjälte längre

Återigen vill jag vara tydlig med att självmord inte är ett val. Det är bristen på val. Något som har gjort skillnad för mig många gånger är när jag accepterar det jag inte kan förändra. Jag kan inte förhindra världskrig eller vända klimatkrisen själv, alltså är det något jag behöver lära mig att leva med. Men jag kan prata med andra om det och på så sätt göra något tillsammans. Jag kan vara här och nu och se vad som är möjligt precis i denna stund och med det sänka kraven. Som någon klok sa: det är okej om det enda du orkade göra idag var att andas. Jag försöker fortfarande lära mig att det är okej, att jag inte behöver vara en superhjälte längre.

*

Självmordslinjen är till för den som går i tankar på att ta sitt liv. Ring 90101, mejla eller chatta anonymt med volontärer. Självmordslinjen har öppet dygnet runt.

Se gärna Marias berörande video på ämnet sorg och självmord.

Följ Sissela (nusnackarvi) som förlorade sin pappa i självmord och pratar och skriver om det på ett sätt som gör att jag känner mig mindre ensam.

*

Har du haft självmordstankar någon gång? Vad hade du behövt i det läget? Vad tycker du är svårt med att bemöta någon som tänker på självmord?

10 kommentarer

  1. Så himla viktigt ämne <3
    Jag hade självmordstankar länge. De bottnade i en känsla av att jag måste vara på ett visst sätt, "perfekt", för att vara värd att leva. Jag trodde att om jag inte levde upp till bilden jag hade av ett normalt liv var jag så misslyckad att det var bättre om jag dog. Det tog ett bra tag innan jag insåg att det var därför tankarna hängde sig kvar även i bra perioder (när jag inte var depressiv).
    Numera kan jag få suicidtankar om jag inte målar och skriver tillräckligt en period, eftersom att det är det som får mitt liv att kännas meningsfullt på djupet. Men idag vet jag vad det beror på och det har hittills alltid löst sig när jag kommit igång med skapandet igen.

    • Som alltid är dina ord och tankar så kloka. Jag tänker att precis det du beskriver, att bara vara här, nu, är det sätt vi ska försöka leva. I nuet kan vi hitta acceptans. När nuet ärsvårt är tankarna på nästa stund, nästa dag outhärdliga. Ofta är det tankarna på framtiden, nära eller långt borta, som skapar ångest. En orkar inte med, vet inte hur en ska klara morgondagens krav och prestationer. Nuet är allt vi har, alltid. Att andas är det enda som behövs då. Tack för att du delar med dig!

    • Tack Emelie! Känner så väl igen det du skriver. Jag får känslan av en slags klaustrofobi i förväntningarna på hur man borde vara, när jag läser det du skriver. Ett liv som inte är anpassat för en själv utan blir en snäv tvångströja istället och kväver det naturliga. Så fint att du har hittat din ventil i skapandet. Jag kan känna igen det, att ventilerna är så viktiga. Jag har saknat personer att prata med som kan förstå både vem jag har varit och vem jag är på väg att bli. De är en viktig ventil för mig, de personerna. Viktig insikt.

  2. Du skriver så otroligt bra!! Din röst behövs verkligen!!! Du gör redan skillnad genom din blogg <3 Kram

    • Tack snälla, det gör mig så gott att höra. Det var ett svårt inlägg att skriva och då gör dessa ord all skillnad i världen. Stor kram och mängder med kärlek, fina du! <3

  3. Så många meningar i detta inlägg skulle kunna vara mina egna ord, tex “med ett förflutet som fortfarande berövar mig på sammanhang och tillhörighet.” Också känslan av att vilja vara ifred fast det man egentligen behöver när man vill vara ifred är att få reboota. Jag har själv har självmordtankar i flera år och går i terapi men skulle inte vilja påstå att det fungerar. Det känns nästan provocerande att skriva då terapi tros vara någon universallösning för alla som mår dåligt…. bara man pratar med en främmande specialist så blir allt bra……

    Allt det du skriver under “Vad hade kunnat göra skillnad för mig vid självmordstankar?” stämmer men det som är tungt att tänka är att jag aldrig har haft någon i mitt liv som jag har kunnat vara så pass öppen med. Det är nog få förunnat att ha så “bra” och fina nära och kära som orkar/vill lyssna på sånt. Själv har jag märkt att jag både nu och i hela mitt liv mest har umgåtts med väldigt dominanta och självcentrerade människor. Att jag skulle få utrymme att få prata om mina känslor och tankar skulle vara ett skämt, ALLT ska alltid handla om dom istället. Det är svårt att hitta bra människor i livet, sådant spär också på självmordstankarna. Det verkar helt enkelt omöjligt för mig.

    • Hej Rebecca. Tack för din uppriktighet, den betyder mycket. Jag tror på terapi, men inte som form utan som innehåll. Det behöver vara en person som kan det den gör, och gör det tillsammans med en på ett sätt som båda tror på. Då tror jag på det. Sen räcker det inte hela vägen alltid, eftersom det ändå är jag som måste göra jobbet. Jag måste gå emot mina rädslor, öppna mig och låta någon komma in. Den mittemot behöver ha kompetens och erfarenhet nog att kunna bära det varsamt.

      Jag förstår att det är tungt och att det är många som du som inte har den personen. Jag hade den inte heller, under många år. Det är nu på senare år som jag har kunnat öppna mig till rätt personer och också kunna avgöra vilka som faktiskt kan ta emot. Länge trodde jag att alla människor hade svårt att lyssna, ta emot och att ingen gick att lita på. Senare förstod jag att jag på grund av mina tidigare erfarenheter av livet själv hade svårt att hitta de personer som hade kunnat hjälpa mig. Mina mönster var uppbyggda för att hitta otrygga människor, och jag behövde förändra dessa för att kunna hitta rätt personer. Samtidigt som alltför tunga saker inte är lämpligt att prata om med de som inte har en djupare förståelse för det. Där spelar professionella en stor roll, liksom självmordslinjen och andra sådana resurser.

      Jag vet inte om det här stämmer för dig, men det är det som dyker upp hos mig när jag läser. Min erfarenhet av att ha stått där jag uppfattar att du står med stora behov och helt fel människor runt dig, utan att kunna hantera det annorlunda. Att ta emot den hjälp som fanns på det sätt som den gavs var min enda väg då. Det hjälpte lite och inte alls direkt, men stegvis kunde jag börja ta emot mer och idag kan jag hitta trygga människor, säga ifrån mot självupptagenhet och beskriva för de personer nära mig vad jag behöver i olika lägen. Det gör att de vet vad jag behöver och kan ge mig det. Men för att komma dit var det mycket terapi och samtal till andra som jobbade med sig själva på olika sätt som behövdes. Jag kan inte säga vad som kan hjälpa dig, men kanske kan det ge några uppslag. Jag hör ju att du har en jäkla styrka med dig som kan ge dig så mycket gott.

      Sen vill jag också tillägga att vi lever i en värld som uppmuntrar självupptagenhet, men jag tror inte att de flesta egentligen vill vara sådana människor. Det är svårare att vända världen rätt och därför ger jag av mina erfarenheter utifrån hur jag har gjort för att underlätta för mig själv på min väg. Det är i alla fall något jag kan göra något åt.

      Skickar dig en stor kram och en uppmaning att du gärna får skriva till mig, när du vill och om vad du vill. Jag är inte rädd för mörkret och jag förstår att jag inte behöver bära det åt dig.

  4. Åh Wilda vad annorlunda mitt liv hade varit om jag hade haft en klok person som dig i mitt liv för 10 år sedan<3
    Orkar inte formulera några egna klokheter kring ämnet just nu men ville ändå lämna en kommentar och tacka dig!

Lämna ett avtryck