Tårar droppar ner i morgonkaffet och katten lägger sig nära, så nära det bara går. Jag känner hennes mjukhet och vet att det är i den jag hör hemma. Winnerbäck sjunger “när du saknar nån annans hand och minnen trängs med allt som aldrig blev av“. Slussarna till min sorg står vidöppna. Morgonsolen i augusti byts mot höstig regndimma och vi närmar oss september.

Jag ser stjärnögonblicken från veckan i blickar av omsorg, augustis kvällsljus och ett fång solrosor att ta med hem. De stannar i mig denna vecka, det finns inte ord som räcker nu. Min kropp säger nej och jag lyssnar. Jag låter mina att-göra-listor glömmas bort och tar en promenad i regnet. Att alltid klara av. Jag behöver inte klara av nu.

Livet tar en annan väg än den jag är van vid. Jag som brukar ha en plan för allt säger istället jag vet inte. Jag behöver sätta mycket på paus ett tag, för att hinna ikapp mig själv. En vänlig röst upprepar “var inte så tapper nu“. Jag lyssnar och jag försonas sakta med att inte veta, inte orka, inte klara av.

Var rädda om er och varandra tills vi hörs igen. Så ska jag också vara det. Det är okej att inte vara okej.

17 kommentarer

Kommentera