April kommer med stormvindar. Det är klass 1-varning i Mälardalen när jag drar med mig kappan i motvinden hem. Hem från det nya campus som har byggts i det gamla badhuset (du kan se mer i mina stories på instagram fram till 15.00 den 3 april). Jag ser läktaren i mörkt slitet trä där jag satt som dagisbarn inlindad i en varm handduk och den är ännu vackrare än jag minns den. Annars är det mest en avmattad förundran, där det skulle ha varit fyllda föreläsningssalar och konkurrens om de nya efterlängtade mikrovågsugnarna. Det är så märkligt allt nu.

Mälardalens högskola 2020 - reaktionista.se

Jag gjorde min första dag som socialsekreterare igår. Den största mentala träningen är att inse att jag är anställd nu, efter tio veckor som praktikstudent. Det landar tryggt i mig. Mina närmsta kollegor vet vad jag går för, vi kan skämta med självdistans och mellan våra ögon byter vi värme. Jag känner mig accepterad på djupet, och jag känner mig jämbördig. Varken mer eller mindre. Det finns ödmjukhet och sårbarhet som får vara orört och respekterat. Här kan jag vara, här kan jag växa.

Tulpaner - reaktionista.se

Den första april vaknade jag med hudlös smärta i rygg och axlar. Varje rörelse trycker ihop nya låsningar i musklerna och när jag försöker knäcka ut det får jag febertoppar och frossa. Det är april.

Jag har ingen acceptans än, för nu följer några dagar av skrik i kuddar och gråt, svordomar och klagomål, “jävla skitvärld” och “kommer jag alltid må så här?”.

Men efter de känslostormarna vet jag att jag landar i självmedkänsla, en högre tolerans för smärtan och så till slut faller också acceptansen på plats. Varje år, samma sak. Med skillnaden att jag blir bättre på det för varje gång jag tränar. Och jag vet vad som behövs nu, vilket gör att jag inte når panikstadiet längre. Säger jag nu… men är det så kommer det också att gå över.

Det är ju ändå en tröst att kroppen reagerar precis som vanligt i april. Nu när ingenting är som vanligt.

Kommentera