Internationella kvinnodagen. Jag vill skriva något. Jag vet inte vad, vet inte hur. Jag blir så arg, så förtvivlad.

Jag tänker på det varje dag. På våldet som bor i kvinnors kroppar. Hur kvinnor inte har samma möjligheter som män att forma sina liv. Kvinnor som avbryts av män, män som förklarar saker för kvinnor, hur faderskapet fortfarande är ett val, exploatering av kvinnokroppen, rädslan för våldet, krigen som utkämpas medan Moder Jord skakas i grundvalarna.

Jag tänker på att ansvaret för barnen, för framtiden, för relationer, för klimatet, kärleken och omsorgen bärs upp av kvinnor världen över. Hur den stressen internaliseras i våra kroppar.

Jag vill också påminna er och mig själv om att våra förtryck ser olika ut. Vi behöver göra den intersektionella analysen, se våra privilegier och använda dem för att lyfta de som inte har dem.

Wilda - reaktionista.se

Ansvaret drabbar våra kroppar

Jag tänker på när jag frågar mina väninnor hur de mår och de så gott som alltid svarar: “jag är trött”. Jag ser hur de balanserar på sköra trådar när de lever i dubbla ansvar. Utöver det betalda lönearbetet gör de mer än hälften hemma. Inte för att de vill. För att de måste.

För att om ingen packar barnens skolväskor, säljer av utvuxna kläder, förbereder veckans måltider, nattar barnen, ser att gardinerna är smutsiga, tvättar dagens andra tvättmaskin, kollar att svärmor har planen klar för sig inför besöket, grattar grannen på födelsedagen, skriver upp utvecklingssamtalet i kalendern, tar initiativ till en middag med vänner, vattnar blommorna och bokar klipptid blir det inte gjort. Och blir det inte gjort är det kvinnan som får skulden och skammen. För det ses fortfarande som kvinnans jobb att vara familjens projektledare.

Jag förstår att ni är trötta.

Ingen är fri förrän alla kvinnor är fria

Det här är ändå grunden i att vara kvinna, och mamma. När andra förtryck samspelar ser situationen ännu värre ut. När ekonomin inte finns, när den etniska diskrimineringen och exkluderingen drabbar, när samhället är byggt för funktionella män och du inte fungerar som normen, när du tvingas in i heteronormen när din kärlek bryter normens barriärer.

Jag påminner igen: Våra liv ser olika ut. Våra möjligheter begränsas på olika sätt. Ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria.

“I am not free while any woman is unfree, even when her shackles are very different from my own.” – Audre Lorde

Konsekvenser av våld mot kvinnors kroppar

Jag tänker på kvinnan jag mötte en kväll ute i kylan, som var så skräckslagen att hon knappt vågade lämna sitt hörn. Jag minns att hon sa att hon hade frågat flera personer innan mig om att få låna en telefon och alla hade sagt nej. Jag förstod när jag såg henne att hon hade flytt. Från våldet. Det som vi ständigt är rädda för. Jag mötte hennes blick och sa “jag är här”. Hon berättade att poliser hånat henne, sagt att hon borde ha en “svensk man” istället. I henne såg jag all den styrka som behövs för att överleva. Hon frågade varför det är hon som ska lämna sina djur, sitt hem, sin trygghet när det är han som gör henne illa? Det undrar jag också. Fortfarande.

Jag påminns varje dag om konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot mig. Som flicka lärde jag mig det tidigt. Att min kropp fanns till för män att göra vad de ville med. Att jag var oemotståndlig. Jag lärde mig att det gör ont att vara flicka. Min kropp lärde sig det. Våldet den utsattes för satte spår för resten av mitt liv. Jag lever med kronisk värk och en trötthet som inte kommer att gå över. Jag lever med en medvetenhet om världen som ibland gör att jag bara vill ge upp.

Jag missade min grundutbildning, jag hamnade efter i utbildning, hamnade utanför socialt. Jag förlorade mig själv och allt som hade kunnat vara jag. De senaste åren har jag försökt återta det. Under den tiden har jämnåriga män rest världen över, tjänat in till sin pension, köpt privata sjukförsäkringar och byggt sina kroppar starka. Jag önskar inget av det, men jag önskar att vi inte levde på varandras bekostnad. Att utsättas för mäns våld är att förlora liv. Oavsett om det gäller mäns bristande ansvar i klimatfrågan eller det våld och den krigsföring som sker på de stora scenerna och i det lilla tysta.

För det finns inget val. Jag kunde inte ha valt annorlunda. Våldet gör det – tar bort våra möjligheter till liv.

2 kommentarer

  1. Du skriver så bra så att en liten del inom mig bara dör. Och vaknar till liv på samma gång. Tappar ord. Det är så vidrigt och så sant och så tragiskt och så omöjligt att förstå. Jag blir heligt förbannad och lika beslutsam om att använda denna heliga förbannelsen till något vettigt. Nu får det vara slut på allt maktmissbruk, detta kollektiva våld, förtryck. Det är dags att vi kvinnor tar tillbaka våra kroppar och rättigheterna till dem!

    Jag är så trött på att läsa nyhet efter nyhet om våldtäkter och kränkningar som sker dagligen mot kvinnor och barn, i Sverige och världen över. Varje sekund. Jag är så trött på att läsa att förundersökningarna läggs ner, att ord står mot ord och att bevisen inte “räcker till” trots att hur mycket som helst finns. Jag är trött på att höra att mannen tidigare har varit klanderfri och därför skulle vara mer trovärdig, eller att mannen gjort sig skyldig till så många brott att han förtjänar straffrabatt. Som om det lönar sig ju mer skada en gör!?

    Jag är trött på att onda mäns rätt till frihet går före kvinnor och barns rätt till skydd och trygghet. Att samhällets struktur, inom såväl lag och ordning som den ekonomiska, sympatiserar mer med förövare än med offer. Nej trött är inte rätt ord. Det finns inget ord som beskriver den intensivt brännande, lamslående känslan jag känner när det gäller detta. Ett hårt slag mellan revbenen varje gång.

    Fast beslutsam om att göra motstånd.

    Kram!

    • Jag förstår att du är trött på det. Jag med. Det är helt uppåt väggarna hur det ser ut. Det är en jäkla kränkning, det är vad det är. Och jag hör ditt motstånd. Vi gör det tillsammans. Starka. Kram! <3

Lämna ett avtryck