Wilda och vitsipporna - reaktionista.se

Våren växte fram här hemma när jag reste runt i de norska landskapen. Jag har längtat efter den så intensivt. Att få lägga mig ner bland vitsipporna, mina älskade systrar, och bli en vildblomma jag med.

För några år sedan hände något som gjorde så ont i mig att jag inte kunde hantera det. Jag återupplevde det övergivande som jag har med mig från barndomen, i ny form. Relationer som jag hade haft som livlinor och som gett mig all den tillhörighet jag längtat efter visade sig vara något annat än det jag trodde. Min tillhörighet försvann.

Som av en övernaturlig kraft tog jag mig ut i skogen. Det var vid den här tiden och vitsipporna täckte marken precis som nu. Jag la mig hos dem, föll ner på marken och lät den bära mig. Tårarna rann nerför kinderna och togs emot av vitsippornas blad. Vi förenades.

Vitsipporna - reaktionista.se

Den upplevelsen gav mig en stadig tro på något högre än mig själv. På Moder Jord. Naturens sätt att ta hand om saker är självklart. Det finns en grundläggande tillit i den och liksom allt levande är också våra kroppar en del av det. Det födde en tillit till min kropp, till världen. Det lärde mig acceptans. Naturen kämpar inte emot sig själv. Det finns inga krav där. Bland vitsipporna kunde jag bara vara. Jag blev en vildblomma. Jag hoppas att jag alltid kommer att behandla mig själv som en dyrbar blomma.

Det gjorde jag igår. Jag spenderade eftermiddagen i havet av vitsippor. Jag lät mig känna allt, även det rotlösa tomrum som ibland skrämmer mig. Det är när jag går igenom smärtan som jag läker. Där bland vitsipporna läkte jag ännu lite mer. Jag hämtade hem min själ.

2 kommentarer

  1. Så fint! Vet inte varför men tänkte direkt på ett favoritcitat från Säkert:

    Gud, när ska jag bli fridlyst
    Slå upp i en bok
    Hon är en ovanlig art
    Så förbjudet att såra
    Sätt henne tillbaks där hon stod

Lämna ett svar till Fantasiresor Avbryt svar